En gammaldags striker

Tillbaka från de döda för att bota skrivkrampen. Inga stordåd att förväntas men eh, fotboll är ju lite halvroligt nu igen så jag pumpar in lite liv i liket. Det blev kanske lite långt men vafan, ni får ha överseende med mig. Håll till godo.

För att börja i rätt ände rullar jag igång tåget där hjärtat finns. Ni vet; Stretford End, drömmarnas teater, Manchester osv. Jag tänker på Robin van Persie, jag tänker på värvningsfilosofi och jag tänker på anfallsresonemang.

I somras knyckte United åt sig förra säsongens skyttekung från Gunners. Återigen sålde Arsenal sin kapten och en av de absolut mest tongivande spelarna i truppen. Egentligen så är nog just värvningen mest intressant ur ett Londonskt perspektiv men det får vänta. 24 miljoner pund pungade Glazers ut för att få van Persie att flytta norrut och krita på sitt fyra års-kontrakt. Jag var väldigt skeptisk när värvningen gick igenom av flera skäl.

1. United hade redan innan värvningen en jävligt bra anfallsuppsättning. Rooney är mer eller mindre självskriven i startelvan, Welbeck presterade fin fotboll efter att han kom hem från lånet i Sunderland, Chicharito som var en stor succé och avgjorde äckligt många matcher under sin debutsäsong och så  fantastiska Berbatov som är alldeles för bra för att nöta bänk. Lägg till ynglingar som Macheda som knackar hårt på dörren till a-laget så kan man fundera både en och två gånger om klubben verkligen hade ett behov av att värva en till anfallare.

2. Van Persie var kapten, om än bara en säsong, hos en av våra rivaler. Han må vara en kvalitetsspelare men det känns fel att se honom bära Uniteds tröja. Det är så förbannat tragiskt att spelare inte har tillräckligt med klubbkänsla för att om ens flytta från klubben, åtminstone göra det till en klubb som det inte finns någon rivalitet med. Det är så respektlöst.

3. Om klubben nu har en någorlunda stor transferbudget till sitt förfogande skulle jag gärna sett att den användes till att förstärka på områden där det faktiskt behövs. Evra har varit en katastrof de senaste säsongerna. Han har gått från att vara världens kanske bästa vänsterback till att vara en medelmåtta med Premier League-mått mätt. Ja, Büttner hämtades in men med 24 miljoner till kunde det ha blivit ett än mer intressant namn som konkurrerade ut Evra.

Det finns förstås också positiva saker med värvningen. Även om Arsenal har presterat mycket fin fotboll än så länge under säsongen går det inte att förbise att det innebär en väldigt stor förlust att tappa sin huvudsakliga målgörare. United lyckades alltså förstärka sin egna offensiva förmåga i samma veva som en av huvudkonkurrenterna försvagades avsevärt. Gunners med van Persie i anfallet istället för katastrofen Giroud skulle utan tvekan vara en starkare titelkandidat.

Hur har det då sett ut sedan van Persie tog plats i Uniteds startelva? 

Jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd. Visst, han har gjort en del mål och fixat poäng åt oss men herregud så osynlig han är i matcherna. I den fotboll som spelas nu för tiden har jag vant mig vid att anfallarna är mer delaktiga i spelet. De skapar ytor med djupledslöpningar, är med i triangelspelet och håller i bollen och bygger upp anfall. Rooney har utvecklats till en mästare i det, Welbeck gör det också väldigt bra och Chicharito skapar osäkerhet med sina ständiga löpningar.

Men van Persie har inte visat upp den delen av spelet. Istället har vi fått en 90-talsstriker som väntar och väntar på chansen att göra mål snarare än att vara med och skapa målchanser åt sig själv och laget. Det är inget dåligt i sig; jag tänker på Ruud van Nistelrooy som nog är det närmsta stilmässigt i United-tröjan som jag kommer ihåg. Ruud var en sagolik anfallare som öste in mål på alla sätt och vis, han hade som det så fint heter en näsa för mål. Inte särskilt delaktig i spelet som jag kommer ihåg det, tryckte bara dit en jävla massa mål. 

Vad är det då som gör att jag stör mig på van Persie men älskade van Nistelrooy? Dels så har som sagt hur en anfallare utnyttjas förändrats fundamentalt mellan deras epoker som jag tidigare nämnde, dels ser jag inte den där älskvärda "killer instinkten" hos van Persie. Han får lufsa runt bäst han vill men jävlar vad jag vill se han mörda och offra sig helhjärtat om det ens finns en minimal chans att sätta en boll. Bär hjärtat utanpå tröjan, låt det synas att du vill göra mål.

Snubben har dock bara varit hos oss i två månader och kommer från en klubb med en annorlunda spelidé(till skillnad från exempelvis Kagawa) så det är ju inte direkt kört än. Kanske har han bara inte hunnit anpassa sig ordentligt, kanske kan han skriva ett mycket fint kapitel i Uniteds historia. Jag hoppas!

It's a crazy situation

Jag kommer ihåg vilket ofantligt liv det blev när Svennis coachade City till en derbyseger. Det har i och för sig en hel del att göra med svensk mediekåthet över svenskars framgångar på en internationell nivå, men det är ändå en schysst referenspunkt för när Manchesterderbyt på väldigt kort tid växte från att vara en match där lillebror City hade chansen att knäppa en ointresserad storebror på näsan till att kanske vara den mest upphaussade  matchen i England. Inte fan lär det bli mindre livade derbyn efter årets två vinster för underdogsen med guldskedar i käften.

Jag får ont i magen bara jag tänker på derbyt från i höstas. 1-6 på Old Trafford. Jag hoppades på revansch i måndags, att vi skulle sätta City på plats och visa vilket som är nummer ett både i stan och i Premier League.

Det såg också oförskämt bra ut under matchens första 15 minuter. City spelade med nerverna utanpå sina  babyblå tröjor medan United visade upp sig från sin bästa sida både vad gällde försvarsspelet och den raka anfallsfotbollen. Allt var som hämtat ur Fergusons manual för hur man vinner en titel.

Men, jävla men, sen sket det sig. Det var som att någon lustigkurre slagit av strömbrytaren till Uniteds offensiv. Från totalfotboll till total oförmåga; det var aldrig farligt efter det. Om jag ska dra en parallell till någon tidigare match av United så fastnar jag för det senaste finalmötet med Barcelona i Champions League. I sisådär tio minuter var det exakt samma hungriga revanschlystna spelstil som de visade upp mot City, dessvärre också samma självdöd efter en fingerknäppning(med undantag för Rooneys mål förstås). Tack och lov så höll försvaret huvudet bra mycket högre i Manschesterderbyt än mot Barcelona. Men vad gör det när Smalling går bort sig så grovt på en hörna att jag misstänker att 22-åringen redan lider av demens?

Jag måste säga att jag är lite smått orolig över Uniteds brist på eget spel mot andra storklubbar under säsongsavslutningarna. Jag hoppas innerligt att det inte är ett medvetet val av Ferguson att räcka över taktpinnen till motståndarna. Hur bra United än är på att kontra så innebär det trots allt att oddsen försämras ju mer motståndarna får styra och ställa i matcherna.

Samtidigt så undrar jag vad det sänder för signaler till laget. Med Scholes och Carrick centralt i banan, Englands främsta passningsspelare tillsammans med Lampard, borde det finnas en starkare tilltro till lagets förmåga att kontrollera matchtempot. Å andra sidan så visade de ju inte direkt prov på sitt kunnande mot City. Inte ett enda skott på mål för Uniteds räkning under andra halvlek säger ganska mycket om vilket lag som styrde spelet. Totalt utmanövrerade taktiskt sett av Mancini där han säkrade upp på samma yta som Ferguson försökte utnyttja med hjälp av sina byten.

Premier League är inte avgjord än men fyfan, att låta City sätta sig i förarsätet med två omgångar kvar är allt annat än optimalt. Jag vill verkligen inte tänka på hur ofta jag kommer höra sifferkombinationen 1-6 om de lyckas säkra serietiteln. Hjälp tack, Newcastle.

Ballad of a big man

Att små, tekniska lirare går i backen är det inga konstigheter med. Har man ett fysiskt övertag över en motståndare så använder man sig ju av det. Det har givetvis de nätta spelarna lärt sig att dra nytta av; förstärkning av tacklingarnas allvar är mer av en regel än ett undantag nu för tiden. Det stör mig ja, men inte i närheten av lika mycket som när det är bjässarna som gråter som barn för att en mittfältare på 65 pannor studsade emot dem. Det blir på en gång plågsamt tydligt att fotbollen har sina skönhetsfläckar. Tack för det Toni. Tack för det Drogba.

Drogba fick väldigt mycket skit för sin insats i första mötet mot Barcelona. Skit som han gott kan ha. Jag har aldrig gillat killen och han gör det för det mesta väldigt lätt att fortsätta tycka just så. Liggandes i gräset, sittandes i gräset, målskytt, liggandes i gräset, sittandes i gräset, liggandes i gräset. Inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av ett av de största fysiska monstren till anfallare.

Men inte fan är han helt värdelös den där Drogba. Det finns ju en annan anledning till att han startar en semifinal i Champions League än att Torres har blommat ut till världen mest överskattade spelare; han kan om han vill.

Chelsea spöade Barcelona över två matcher, stod emot bollrullandet i en timme och så vidare. Kul för dem. Lampard var enorm på mittfältet men vad fan är det i jämförelse med Drogbas slit som anfallare, högerback och vänsterback om vartannat? När jag såg Drogba röra sig neråt mot en ytterbacksposition för att trycka ihop laget ännu mer så kunde jag bara tänka på att han troligen kommer riva ner antingen Alves på högerkanten eller Iniesta till vänster. Straff, mål och god natt. En anfallare är ingenting som jag skulle vilja ha i eget straffområde.

Tji fucking fick jag. Drogba var en klippa. Alves(som dessutom blev inbytt och var lite piggare, lite fräschare) kom ingen vart, han försökte knappt efter ett tag med taffliga misslyckanden. Drogba nickade undan bollar mot ytan bakom backlinjen, bröt passningar, höll i bollen. Han dominerade totalt och det var bara att lyfta på hatten och applådera likt Marseilles fans efter Belhandas snygga mål mot dem. Ibland spelar det ingen roll vilka sympatier som man har. Med ett hjärta som dunkar för fotboll blir jag ju lite knäsvag när jag ser anfallare slita arslet av sig i defensiven.

Jag läste att Lorenzo Medici klagade på att massmedia hyllar Chelseas kämpainsats när Inters liknande vinst för två år sedan mot Barcelona fick sig en känga för att vara antifotboll. Vad han låter bitter Medici, så förbannat bitter. Jag var imponerad över Inters mäktiga vinst då och jag är imponerad att Chelsea lyckades stå emot Barcelona nu. Det enda, om något, som har förändrats är i så fall att Barcelonas plats på tronen som världens bästa lag har blivit än mer självklar sedan dess. Sluta gnälla, det är ändå kul att en grym försvarsinsats kan få hyllningar.

Got the spirit, lose the feeling

Det var en ordentlig derbydag i helgen. Två derbyn i London och så El Clásico som med all säkerhet avgjorde årets upplaga av La Primera. Kul för Mourinho att lyckas vinna på Camp Nou för första gången på tio försök. Men ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om vare sig Londonderbyn eller Kataloniens krig mot Spanien. Inte nu när det nalkas ett derby i Manchester.

United tappade en tvåmålsledning under sista tio minuterna på Old Trafford. Fyra jävla mål i baken av Everton - det är en tiondel av deras målskörd i Premier League, gjorda på bortaplan mot de regerande mästarna. Det ska fan bara inte hända och jag förstår att Ferguson var förbannad över skiten som laget satt sig i i och med poängtappet. 

Mitt arma hjärta klarar inte riktigt av det här men det höjer ju onekligen spänningen till en ny dimension när ett derby inte bara påverkar maktförhållandet i staden ett halvår framöver utan också avgör(nåja) ligan. Vinner United matchen på Etihad Stadium behöver grabbarna bara plocka med sig en ynka poäng mot antingen Swansea eller Sunderland för att försvara ligatiteln. Å andra sidan så skulle en förlust innebära att City och United ligger lika med två omgångar kvar att spela, en situation som jag gärna slipper uppleva. Fyfan.

Det som har talat allra mest för United nu under vårkanten har varit det momentum som klubben skaffade sig när de snodde Citys position överst i tabellen. Det blir så överjävla tydligt på en gång att man är bättre än sina motståndare samtidigt som man kan känna hur motståndarna vacklar och håller på att gå under av pressen som den tappade serieledningen innebär.

Ponera att det omvända skulle hända om en vecka; med två omgångar kvar tillåter United att City kommer upp jämsides med dem. Hur skulle United reagera på den händelseutvecklingen? Det som skänker ett visst mått av trygghet för Uniteds supportrar är klubbens vana vid titelfighter. Det är verkligen inte den första gången som United krigar om en titel. Spelarna är vana vid att arbeta under press; de vet vad som står på spel och förväntas av dem men framförallt vad de är kapabla till att prestera i den här typen av situationer. Samma sak kan vi inte säga om City. 

Mancini har precis som Pep Guardiola den senaste tiden pratat om sina konkurrenters fördelar i titelracet, att ligan redan är avgjord. Allt för att avlägsna så mycket press som möjligt från det egna laget. Ja, United har en fördel precis som Real Madrid hade det inför helgens drabbning mot Barcelona. Ja, United har ett något enklare spelschema under de sista två omgångarna än vad City har. Men det innebär ju inte att Mancini sagt åt sina mannar att allt hopp är ute, att det är kört, att de har torskat och att det är lika bra att laget lägger sig ner och självdör redan nu. I helvete heller, City kryper närmare och närmare sin storebror och om inte för att kämpa in i det sista för ligatiteln så är jag tvärsäker på att Mancini åtminstone kräver blod, svett och tårar i mängder innan man kapitulerar i derbyt för att markera hur nära man har kommit.

Jag kan knappt vänta.

All is one, one is all

London värmer upp inför årets match. Det är dags att rädda det som räddas kan av den brittiska hedern. Jag trodde aldrig att jag skulle få se den genomklappning som de engelska klubbarna har bjudit på i årets Europaspel. Det är rent utsagt pinsamt för oss anglofiler. Men jag skulle säga att det inte varit helt i onödan, det känns fint att se hur alla engelsmän sluter upp bakom Chelsea och visar sitt stöd. Det var trots allt inte särskilt längesen som det snackades om Chelskij, oljepengar, köplag, björnfittor och hela den valsen.

Chelsea har fått tillbaka sin identitet som brittisk klubb(eller lämnat över köpelags-titeln till City, beroende på man vill se på saken) och jag kan inte låta bli att glädjas över att det är med Roberto Di Matteo som är boss över skutan.

När Villas-Boas tillsatte Di Matteo som sin assisterande tränare var jag övertygad om att det var det smartaste draget han kunde göra. Det som Villas-Boas saknade (trots sina år i Mourinhos stab under åren i Chelsea) var en ordentlig känsla för klubben, något som jag trodde att Di Matteo kunde tillföra och komplettera Villas-Boas brist på sagda klubbkänsla. Sex år i Chelsea, om än inte under storhetstiden, har utan tvekan satt sina spår i italienaren.

Jag har förståelse för det som Villas-Boas försökte göra. Så sent som förra säsongen skrev jag om ett ålderstiget Chelsea som började se trögare ut, ett Chelsea i behov av nytt blod. Villas-Boas tog in det nya blodet men med facit i hand verkar det som att klubben inte riktigt var redo för den rockad som portugisen satte i rörelse.  Föryngring, ändrad truppstatus hos startspelare och ett nytt spelsystem. Det blev helt enkelt för mycket nytt på för kort tid.

Sedan Roberto Di Matteo tog över Chelsea har klubben vunnit 75% av sina matcher. En förlust borta mot City med udda målet och oavgjort i Londonderbyna mot Tottenham och Fulham är de enda plumparna i italienarens statistik som huvudansvarig för The Blues. Ställ det i paritet till Villas-Boas vinstfacit på 47,5%, en siffra som Di Matteo slog som tränare för både MK Dons(52%) och West Brom(48%). Siffrorna ger på ett tydligt sätt belägg för den påstådda renässansen i London-klubben.

Di Matteos roll i Chelsea är att agera som caretaker, han ska bara sköta om klubben säsongen ut tills Abramovich kan tillsätta en permanent lösning på tränarposten. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg i sammanhanget för de facto så har Di Matteo ingenting att förlora. Ingen har förväntat sig stordåd i en av Europas största klubbar av en tränare som bara har styrt West Brom och MK Dons innan dess. Det passar perfekt av en väldigt enkel anledning; Chelsea som klubb har sedan Di Matteo kom in i bilden haft lika lite att förlora som tränaren själv. Med det spel som Chelsea visade upp under Villas-Boas styre och att alla de andra engelska klubbarna spelade bort sig själva i de europeiska cuperna försvann allt vad förväntningar hette. Lägg där till att tränarskiftet ägde rum strax innan returen i åttondelsfinalen mot Napolis tempofotboll, jag gav inte mycket för avancemang i deras stand off. Men Chelsea krigade sig vidare.

När det stod klart att Chelsea skulle ta sig an Barcelona i semifinalen gjorde Di Matteo ett uttalande som jag tycker är rätt talande för vad det är som han har gjort så bra. Han menade att Chelseas nyckel till avancemang låg i att utnyttja lagets egen styrka. Det kan tyckas vara en självklarhet men tänk efter lite, det var ju inte alls det som Villas-Boas gjorde under sin korta sejour i London. Villas-Boas försökte förändra hur laget spelade och genomföra en generationsväxling. Villas-Boas tänkte på framtiden, Di Matteo tänker på nuet.

Barcelona är världens bästa lag och bör ta sig vidare till finalen men jag tänker inte räkna bort Chelsea. De har revansch att utkräva, mycket mindre press på sig att vinna och har fått vind under vingarna igen. Ikväll blir det åka av, var så säkra.

I want to live

Då var det dags igen. El Clásico-vecka och vad jag antar är det mest mediaälskade derbyt i världen just nu. Ronaldo mot Messi, Guardiola mot Mourinho, Madrid mot Barcelona. "Tvålags-ligan" La Primera når sitt klimax under helgen. Ja, det är två enorma klubbar som slåss om ligatiteln men det är ju inte lika unikt som folk vill påstå. Men ni bryr er ju inte om El Clásico, det är ändå inte ligaracet som gör spansk fotboll intressant nu för tiden. Athletic Club är givet med sin klubbfilosofi men det mest intressanta är hur den spanska fotbollens enorma skuldproblematik påverkar klubbarnas livsöden. Ja ni vet, Valencia skeppar iväg sin supertrio Villa, Silva och Mata och så vidare.

Real Zaragoza har tagit på sig rollen som största ansikte utåt för de skuldtyngda klubbarna under året och just nu älskar jag varje stund av händelseförloppet.

Kort sammanfattat så begärde klubben om att gå i konkurs inför årets säsong med skulder på över 130 miljoner euro. Klubbens nuvarande ägare Agapito har med rätta fått mycket skit sedan han tog över klubben 2005. Dock så fanns det redan ett berg av skulder på 75 miljoner innan han tog över klubben som vann Copa del Rey både 00/01 och 03/04.

Det såg länge överjävligt mörkt ut för Zaragoza som låg supersist i tabellen. Så sent som för en månad sen skulle bli laget som tagit minst antal poäng under en säsong i La Primera genom tiderna om de inte lyckades ta 28 poäng till. Frågan var inte längre om Zaragoza skulle klara sig kvar utan om klubben skulle överleva degraderingen eller försvinna i tomma intet. 

När Manolo Jiménez tog över Zaragoza vid årsskiftet hade klubben mäktat med två vinster och fyra oavgjorda matcher i ligan. Jiménez hade väl inte den bästa av starter i sin nya klubb, den första trepoängaren spelades hem först i mitten av februari borta mot Espanyol. Efter slakten mot Málagai slutet av februari fick Jiménez nog: 

- Jag kräver värdighet och respekt för Real Zaragoza. Den här skölden som spelarna bär över hjärtat är en sköld som ska bäras med stolthet eller inte alls. Begriper man inte det ska man inte dra tröjan över huvudet, då kan man lika gott stanna på läktaren.

Under mars var Zaragoza statistiskt sett den fjärde bästa klubben i ligan. Villarreal, Valencia, Atlético de Madrid och Sporting fick spö av en klubb i kris, ledd av Jiménez som bär sitt hjärta utanpå kroppen; enbart skyddat av samma klubbmärke som han kämpar för att hålla vid liv.

Vi är nu framme vid de fem sista omgångarna av ligaspelet. Zaragoza har klättrat upp till den översta av platserna under nedflyttningsstrecket, fem poäng upp till nytt kontrakt och fortsatt liv. Inget ont om Granada eller Villarreal som har dragits in i nedflyttningsstriden men fan, jag blir ju lite varm inombords när jag ser en klubb som Zaragoza kämpa och slita in i det sista hur omöjligt deras uppgift än verkar vara. 

- Vi kommer kriga till slutet, och om vi trots allt misslyckas ska det vara på ett sätt som är värdigt att hugga i sten , sa Jiménez efter segern mot Atlético de Madrid. Bara det citatet är i sig värt att börja hålla ett extra öga på spansk fotboll under den sista månaden.

We did it our way

Jag tänkte så här: Det börjar bli dags att skriva om någonting annat än Il Calcio, hur kul jag än har börjat tycka att italiensk fotboll är igen. Men efter att ha blivit inspirerad av Mauris cykelkanon, satt påskölen i halsen och det faktum att jag faktiskt sett en match för första gången på länge så skuffar jag undan resten av fotbollsvärlden en liten stund till.

Lazio tog alltså emot Napoli igår på Olimpico, en klassisk sexpoängs-match om den sista Champions League-platsen. Lagom till andra halvlek anlände jag hos Jens så första halvlek kan jag inte tala om, halvlek nummer två däremot var bra mycket tråkigare än Mauri försöker lura i folk med sin cykelspark. Det var det liksom. Inget vidare passningsspel, inget vidare tempo. Det som jag tar med mig är resultatet, för slutstridens skull tror jag att det var väldigt bra att Lazio gick segrande ur matchen. Varenda jävel vet ju att  viktiga segrar som igår mot Napoli alltid späs ut med rena fiaskon. För dem som har glömt hur Laziologik funkar följer här en påminnelse:

Bra jobbat: Derbyseger x2, 2-0 mot Milan, 3-1 mot Napoli.

Så jävla sämst: 5-1 mot Palermo, 4-0 mot Siena, 1-3 mot Bologna.

Om Lazio bara följer sin spelidé att tappa onödiga poäng så kommer vi ha ett spännande krig i år igen om den sista kvalplatsen till Champions.

I Milano lirade Milan emot ett Viola som slåss med näbbar och klor för att undvika förödmjukelsen att degraderas till Serie B. Jag vet inte riktigt vad som pågick i huvudena hos Allegris manskap, jag trodde att de skulle vara revaschlystna efter att ha åkt ur Champions League och försöka rädda det som räddas kan. Men nej, istället såg de till att torska med 1-2, räcka över serieledningen till Juventus och skänka hopp till Fiorentina. Vad som förvånande mig än mer än resultatet var när jag såg att Milan tappat sin ledning. Säg att matchen hade slutat 0-1 och målet hade kommit i matchens slutskede, det hade jag kunnat greppa, det är sånt som händer. Men att Milan ska släppa in en kvittering med 40 minuter kvar och inte ånga på för trycka in ett nytt ledningsmål utan istället släppa in ett till precis innan tilläggstid, det händer inte i den senaste upplagan av Milan, lika lite som det hände för Inter när det var de som dominerade eller Juventus före dem.

Jag fnissade lite grann när jag såg att det var Amauri som satte den avgörande baljan och sköt Juve till serieledning. Undrar hur många sms han fick från polarna i Turin?

Siena är ett väldigt talande exempel för hur jämnt det är i Italien. För två veckor sedan tyckte jag att det var väldigt roande hur Siena som hade bättre målskillnad än alla lag utom topp sex(inklusive Inter) kunde ligga och harva på 17:e plats i tabellen. Två vinster senare ligger de på övre halvan vilket känns helt rätt. De har trots allt ligans fjärde bästa försvar. Jag undrar ja vad Siena skulle vara kapabla till om de fick tag i en ordentlig spelfördelare och en målskytt av högre rang än Destro och Calaiò.

Förövrigt så roar det mig att Lecce, lilla Lecce med sina små ekonomiska muskler, lilla Lecce som varit avskurna bland nedflyttningsplatserna grep efter det sista halmstrået och pissade på Roma. 4-2 Skrevs resultatet till vilket är imponerande. Att de skaffade sig en ledning med 4-0 och gav bort två tröstmål i slutet på matchen är enormt. Nu är det helt plötsligt bara fyra poäng upp till "säker" mark. Jag undrar ja hur mycket momentum en så massiv seger som den här kommer att ge den lilla klubben. Borell gladdes säkert mycket av segern men å andra sidan är han säkert lika pessimistisk och tråkig som vanligt och ser det som ett litet litet ljus i den här säsongens kolsvarta mörker.

Soulmover

Först en balja mot Milan i Copa Italia, en hägrande final mot Napoli. Hur firar man det om inte med att trycka dit en till jävel mot Inter under samma vecka? Ja fyfan, Del Piero har inte direkt slagit av på takten. Men det är han ju å andra sidan inte ensam om nu för tiden.

Som ni vet så har gentlemannen från Turin inte fått särskilt mycket speltid under Contes styre. 14 matcher har det blivit för Juventus ikon,12 har varit inhopp. En del fans har såklart skruvat på sig, illa till mods över att se sin hjälte som följde med klubben ner till Serie B och upp igen skuffas undan på bänken till förmån för Matri och Vucinic; två notoriska målsumpare. Har Del Piero klagat över sin uteblivna speltid? Självklart inte.

Det blev ju knappast bättre när Agnelli gick ut och meddelade att "Alex" inte skulle spela i Juventus svartvita tröja under nästa säsong. En pungspark tätt följd av ett tack för trogen tjänst. Kanske hade Agnelli till och med gett Del Piero en klapp på huvudet om han varit närvarande vid presskonferensen, men det var han såklart inte. Han var inte ens medveten om Agnellis beslut.

Det som gör mig lite småkär i Del Piero är väldigt lätt att förklara. Precis som spelare som Zanetti, Raúl och Maldini är han en väldigt stolt spelare som sätter stort värde på sin heder. Värdighet.. Jag var livrädd att Alex skulle balla ur totalt efter Agnellis osmidiga utspel och förstöra en del av min världsbild á la Giggs men icke. I efterhand frågar jag mig istället hur jag kunde tvivla.

Den italienska pressen försöker fortfarande gång på gång klämma ur Del Piero ett uttalande om vad som händer nästa säsong. De möts varje gång av en matador som dansar runt deras frågor med lugna rörelser och enkla svar. Nästa match är hans framtid. Han vill leva för stunden. Kämpa och slita för sin Gamla Dam. 

I och med hans fina prestationer under förra veckan har diskussionerna blossat upp lite mer ordentligt igen. Med sin rutin, sin starka förbindelse till klubbens historia, ledaregenskaperna en mästarklubb måste ha och fortfarande förmågan att kunna avgöra matcher har inte Agnelli råd att släppa sin gentleman utan vidare. Det är trots allt bara Alessandro och Buffon som är kvar från klubbens senaste storhetstid.

Jag tror inte att vi kommer få höra någonting om kontraktsförhandlingar nu under våren. Agnelli har ju sin stolthet att tänka på, Del Piero likaså. Men efter säsongens slut väntar en svängom vid förhandlingsbordet, så mycket kan jag nästan lova. Den eld som brinner i lilla Del Piero just nu kommer tända eld på halva Italien innan säsongen är slut. Det är som vinnare han tänker sätta sig vid förhandlingsbordet. 

Abra Cadaver

Den gamla damen körde fullkomligt över Fiorentina i helgen. Det var aldrig nåt snack om saken. Trots rivaliteten som ligger mellan klubbarna, trots Juves fyra taffliga oavgjorda matcher i följd, trots mittbackskrisen Conte försöker överleva i Turin så slutade det med 0-5 och total förnedring. Nej fyfan, vad som händer i Florens undgår mitt förstånd. Klart är i alla fall att det finns allvarliga problem högt upp i klubbens hierarki.

Men nu tänker jag inte gråta över Violas kamp på avgrundens rand. Juventus pånyttfödelse i år är för schysst för att låta gå onämnd.

Den gamla damen har haft det väldigt tufft sedan Calciopoli. Ni har ju hört historien om deras tvångsnedflyttning. Mutskandalen som ekade i fotbollsvärlden. Många stöttepelare lämnade klubben, andra har lagt skorna på hyllan, värvningar har inte slagit ut så som familjen Agnelli hade hoppats. Den forna storklubbent Juve gnetade på på sitt slitna Olimpico - alltid med mängder av tomma säten.

I år har Juventus visat upp en annan sida, en jävla reinkarnation som visserligen inte får mig att tänka på Zidane eller Platinis glansdagar men jag antar att det är så nära de kan komma i nuläget. När Juventus tog över serieledningen tidigare under säsongen gjorde de det med en elva helt och hållet bestående av italienare, de har slaktat det gamla rekordet över antalet matcher i rad utan förlust, det bekanta ansiktet Antonio Conte manar på sina mannar från bänken och den nya arenan har fått Turinborna att gå på fotboll igen under helgerna. Det känns lite som en solskenshistoria, klart att det skulle komma en ordentlig skjuts i rätt riktning just i år.

Om jag inte missminner mig så skrev jag en text i somras om förhoppningarna som fanns på årets säsong. Trycket på Juves säsongsbiljetter var så stort att de sålde slut och tryckte upp en extra upplaga för att stilla suktandet efter biljetter. Enligt worldfootball.net var publiksnittet på Olimpico förra året cirkus 23 000, hittills i år snittar de nästan 37 000 i ligan. Jag tycker att det är kul att läsa om det och deras fans tycker med all säkerhet att det är roligare än så, men gladast av alla är nog Juventus i sig. Den onda cirkeln har bytts ut mot en positiv sådan.

Conte krigar på så in i helvete för att återupprätta La Vecchia Signoras heder och verkar av allt att döma ha fått truppen att sluta upp bakom sig. Jag gillar det Conte gjort med Juventus. Det känns som att Juventus har hittat harmoni i tillvaron. Lyckas de bara göra sig av med värdelösa Borriello och den avstannade virvelvinden Krasic finns det en lagstomme som drar åt samma håll. Fläkten och flärden från i höstas la sig en stund men jag hoppas att slakten av Viola väcker den offensiva hungern på nytt. Bara tanken på ett italienskt Invincibles gör att det vattnas i munnen på mig.

Samtidigt har Agnelli gått ut och sagt att det är Del Pieros sista säsong i den svartvita matchdressen. Det känns sorgligt. Snacka om att sakna taktkänsla och gå ut med en sån sak i pressen utan att rådgöra med Alessandro själv. Tio matcher kvar i Serie A och semifinal i Copa Italia ikväll mot Milan, that's it. No más. Jag unnar verkligen Del Piero vartenda jävla uns av framgång. Hur kul jag än tyckte det var när Zidane skallade sig ut från fotbollsvärlden så borde inte legender som dem tillåtas lägga dojjorna på hyllan på annat vis än med en pokal i handen. En dubbel och förevigad som del av Den oövervinneliga gamla damen. Det skulle jag kunna leva med.

Psycho Circus

Med 2/3 av säsongen avverkad har 15 tränare fått kicken i Serie A Krass högstadiematte säger mig att det är 75% av klubbarna som är missnöjda med vad laget presterat hittills under säsongen. 75 jävla procent. Det går inte ihop i mitt huvud. Hur kan en så stor del av klubbarna överskatta sin förmåga i en liga som är kännetecknad för att vara jämn jämn jämn? Årets säsong är såklart inte heller ett undantag, det skiljer 10 poäng mellan spel i Europa nästa säsong eller att nätt och jämt klara sig undan nedflyttning till Serie B och gärdesgårdsplanerna.

Å andra sidan så är ju det här inte alls någon engångsföreteelse. Det är verkligen inte första säsongen som jag blir  alldeles vimmelkantig och känner spyorna i halsen av den italienska tränarkarusellen. Det är fucking tekopparna all over again.

Men nu ska jag inte kasta skit på majoriteten av Italien. Det är ju trots allt inte 15 klubbägare som fått hybris, De Salvo i Novara och Cellino i Cagliari har ju axlat ansvaret så som en chef och sparkat två tränare var, snälla som de är. Inga konstigheter där inte. Eller jo, just ja, Mondonico och Ballardini ersattes ju för helvete av samma tränare som de själva ersatte tidigare under säsongen. Efter att ha läst om Mondonicos två fighter med tumörer var jag väldigt glad över att han tog över Novara, än mer när han baxade alla tre poängen på Giuseppe Meazza av Inter. tre matcher senare, eller fem matcher sen han skrev på för Novara var han av med jobbet igen. Vafan?!

Att De Salvo och Cellino beter sig som praktmongon tänker jag inte beröra mer än så här. En mening räcker, en förklaring känns rätt så överflödig. Ni vet ju vad jag menar.

Vad som dock gör mig förbannad är bristen på självrespekt hos Tesser och Ficcadenti som kritar på igen för samma klubb som tidigare under säsongen(och i Tessers fall bara för sex veckor sen) klargjorde att de var kassa, inte räckte till och att deras tjänster inte längre behövdes. Om jag mötte någon av dem på stan så skulle jag peta dem i bröstkorgen och fråga hur fan de tänkte, Hade de varit nöjda med vad de kan tillföra klubben så hade de ju inte fått sparken till att börja med. Vem vill gå tillbaka till en klubb med den vetskapen?  

I min värld så är det inte hållbart. Nu syftar jag inte enbart på relationen mellan ägare och tränare utan också vilken typ av signaler det sänder till spelarna i omklädningsrummet. Glöm vad ni har lärt er det senaste halvåret, nu är det min grej som gäller igen! Det finns ingen kontinuitet, inget tålamod, ingen tid, ingen tro på det man gör. Det gynnar ju inte direkt situationen för att uttrycka sig snällt. 

Nåja, kul för Tesser att han fick med sig en vinst mot Udinese i sin första match som comebackande mister.Ficcadenti fick å andra sidan vad han förtjänade nere i Neapel. Ett präktigt Fuck off and die, du är för ful för mig och din morsa går för en hundring serverat av Lavezzi från hela Serie A-familjen.

The Lion's Roar

Javi Martínez snorlånga genomskärare igår gav mig rysningar. Här var det inget snack om att rulla runt och sakta försöka såga sig igenom Uniteds mittfält in på ytorna mellan mittfält och backlinje och därifrån lirka in små instick. Nej nej, Martínez slog genomskärare från egen planhalva, förbi anfallare, mittfältare och backar till en Muniain i full fart. På förhand skrattade jag lite halvt. Javi Martínez som mittback? För mindre än två månader nämndes han som en eventuell ersättare för Scholes, redan en mittfältsdirigent av rang. El Loco, en titel Bielsa förtjänar lika mycket som Inter gjort sig förtjänt att kallas för Pazza. Slöseri av talang att sätta ner honom i backlinjen, tänkte jag.

Barcelona gjorde redan förra året ett tydligt ställningstagande om hur viktigt de tycker det är med bollsäkra mittbackar som kan starta anfall. Skulle någon av de bänknötande backarna hoppa in när skadorna började hopa sig? Nej nej, i helvete heller. De flyttade ner lilla Mascherano och Busquets från mittfältet istället.

Det här var första gången jag såg Athletic Club spela i år. Jag vet inte om Martínez som mittback enbart berodde på skadebekymmer - något som Robert Perlskog självklart inte gav mig någon som helst klarhet i, men det gav resultat. Där Martínez kunde skippa ett eller två steg i uppspelsfasen hade inte Uniteds backar en suck när de försökte spela sig förbi baskernas presspel. United låg på kontring hemma på Old Trafford, inte för att de ville utan för att galna Bielsas baskiska krigare inte gav dem något annat alternativ. Jag har nog aldrig sett United vara så underlägsna hemma i Manchester.

Inför årets säsong sa Bielsa upp sig som huvudtränare för Chile. Det snackades om att han skulle fylla igen luckan som Leonardo lämnade efter sig i Pazza Inter. Istället valde han Athletic Club och styrde kosan mot baskiska Bilbao. Det säger en del om Bielsa som person men framförallt visar det hur pass omtyckt Athletic Club är i världen. Klubben ägs av fansen, och laget består uteslutande av baskiska spelare. Fotboll i Bilbao är en familjeaffär som trotsar alla odds. De klarar av att konkurrera om Europaspel trots att spelarutbudet är så sinnessjukt mycket mindre än vad övriga proffsklubbar har att vraka runt och välja bland.

I en fotbollsvärld där pengarna snurrar snabbare och snabbare, spelare vägrar spela och hatiska ramsor sjungs på läktarna har alltid Athletic Club stått som ett litet ljus i mörkret, rakryggat visat att det inte är den enda vägen. Det gör mig så jävla glad att se hur pass mycket Bielsa har tagit den Athletic Club, som förtjänar framgång mer än någon annan, i rätt riktning. Ta ut dina basker på turné och erövra Europa. Låt dem se hur fotboll ser ut i den bästa av världar.

På torsdag spelas returmötet nere i Bilbao på San Mamés. Jag tänker släpa med mig Micke och Niclas till O'Learys i Peking för att se matchen. Ärligt talat, om man vill se vad det är som gör mig så äckligt förälskad i fotboll så kan jag inte tänka mig att det finns en bättre match att visa som exempel.

Eye of the storm

Zlatan pangade in ett hattrick på lite mindre en kvart i helgen, det tyckte jag var kul. Juventus slog sitt 79 år gamla klubbrekord över flest matcher utan förlust i helgen, det tyckte jag var väldigt kul. Men det är ingenting emot hur superkul det är att Lazio vann sitt andra Romderby i år. Det var 14 år sen sist.

För sisådär två veckor sen lämnade Reja in en skriftlig ansökan om uppsägning. Det var andra gången han gjorde det under den här säsongen. Det kom inte helt otippat, det är alltid kaos på minst två plan i Lazio och för stunden såg det till och med bra ut.

Första gången det hände var jag livrädd för att Lotito skulle göra samma misstag som när han vägrade släppa Ledesma och Pandev. Det finns ingen anledning att ha missnöjda spelare i truppen. Självklart gäller logiken också för missnöjda tränare. Men jag hade såklart fel, Reja har fightats för fullt trots tonvis med skador, uteblivna värvningar och flerfrontskrig. Han har inte vikt sig en tum och gjort det bästa av en situation där jag såg avgrunden komma närmare med stormsteg.

Efter toktorsken på Sicilen kom då avskedsansökan nummer två. 5-1 i baken och uttåg ur Europa League mot mini-Madrid. Två veckor innan årets andra Romderby. 

Reja är oerhört viktig för Lazio. Han är ingen demontränare, jag kan inte ens minnas att jag hade koll på vem han var innan Lotitio utnämnde honom som Ballardinis ersättare (för den nyfikne kan jag flika in med att Reja tog Napoli från Serie C till Serie A på två säsonger och kvalificerade laget till spel i Europa under första säsongen) men hursomhelst, Reja är ingen mirakelman eller något taktiskt geni. Han är inget speciellt. Det som utmärker Reja är att han passar perfekt för att styra Lazio precis som Redknapp passar perfekt för Tottenham med sin stil. Reja har med sitt lugn sedan han kom lyckats styra upp himmelsblått kaos till toppen av Serie A. 

Tråkmånsar kanske slänger ur sig att han har klasspelare som Hernanes och Klose till sitt förfogande. Ja, visst har han det. Men vem visste vem Hernanes var innan han slog igenom med buller och bång i Lazio? Bayern släppte Klose utan ersättning till Lazio. Haters gonna hate.

Förra året var Lazio en hårsmån ifrån att sno den sista platsen till Champions League framför näsan på Udinese. Det var ett enormt steg i rätt riktning sett emot nedflyttningsstriden laget befann sig i säsongen innan när Ballardini lämnade över taktpinnen till Reja.

I år ligger laget trea, har vunnita båda derbyna och skämde ut Milan fullständigt i Rom. Reja har haft alla sina anfallare avstängda eller skadade under samma period, spelat med ytterbackar i mittlåset, spelare har bråkat och Lotito har i vanlig ordning inte infriat löften. I min värld så är det värt en eloge.

Är det i år vi får en askeungesaga? En Scudetto till Rom? Det är bara fem poäng upp till Milan.  

With wolves around you

Här om veckan fick som bekant Mick McCarthy sparken efter ett gäng fina säsonger i Wolves med tanke på de medel han hade till sitt förfogande. Jag minns speciellt när de tog sig an Chelsea förra säsongen och hur Wolves med sina(med Premiership-mått mätt) dussinspelare skulle ta sig an Chelseas djupledsspel. Istället för ett utvecklat zonförsvar och ordentligt presspel på bollhållaren satsade Wolves på vad som såg ut som kaos, ett man man-försvar utan dess like. McCarthy gav helt enkelt instruktioner på den nivå som hans spelare klarade av; har du en motståndare vid dig, följ då honom till vägs ände. Tre mäktiga poäng bärgades på Molineux den dagen och det var inte den enda jätten som föll mot McCarthys mannar.

Men tiderna förändras och Wolves ledning kände att det var dags för en förändring. Frågan om vem som är bäst lämpad att ta Wolves upp på säker mark i Premier League igen och nå nya nivåer har debatterats en hel del bland de brittiska journalisterna den senaste tiden.

Readings manager Brian McDermott sågs som en mycket het kandidat. ”Men han tränar ju Reading?” säger ni. ”Varför inte ta in, säg, Steve Bruce?” säger ni. Det är sant att Bruce har erfarenhet från Premier League till skillnad från McDermott. Men å andra sidan har McDermott, som tog över Reading mitt i säsongen 09/10 lett klubben till två raka kvartsfinaler i FA-Cupen, torskade i kvalet till Premier League på mållinjen mot Swansea på Wembley och nu ligger de 4:a i årets tabell.

Jag är glad att McDermott får erkännande för det jobb han gjort på så kort tid i Reading nere i Championship. Men det som gör mig ännu mer glad är att han idag kritade på ett nytt kontrakt med Reading istället för att ta den enkla vägen till Wolves och den brittiska fotbollens finrum. Det värmer i mig när så väl tränare som spelare håller fast i sina klubbar och projekt. Det är så min fotbollsutopi ter sig. Inga köpelag och legoknektar. Inga flyttfåglar och kappvändare. Klubbkänsla. Värdighet.

Jag kan inte påstå att jag någonsin haft några sympatier för Reading. Så värst roliga är de inte. Men nu, när McDermott så tydligt visat att han tror på sitt projekt, att han kan ta sig till Premier League och ta Reading med sig snarare än packa väskorna och flytta dit i ensamt majestät, kommer jag nog dra en aning på smilbanden om Reading är en del av Premier League till nästa säsong.

I can take you anywhere

Nu så, nu har vi skaffat oss lite distans till åsiktsstormen som följde Capellos avgång. Allt tyckande, avspisande, uppmuntrande på diverser stjärtar och lögner i dess renaste form gjorde mig smått illamående ett tag. Twitter är inte alltid så där superduper roligt.

Dags för lite hobbytyckande.

Att Dirty 'arry Redknapp ses som favorit till jobbet att leda de engelska lejonen i sommarens EM-slutspel har stått klart rätt länge. Typ ett år eller två. Så jag tänkte så här: vad skulle det innebära för Tottenham om dem förlorade sin Gaffer till landslaget?

Som jag ser det är den mest förestående förändringen av fotbollsfilosofi vid ett tränarbyte. Redknapp har gjort ett makalöst jobb med Tottenham som aldrig kämpat i toppskiktet av Premier League. Och det har han mäktat med utan att exempelvis träna på fasta situationer, mittbackarna får veta vilka de ska markera, mer än så är det inte berättade Van der Vaart under förra säsongen. Redknapps filosofi bygger i grund och botten på en sagolik förmåga att motivera sina spelare, att få dem att kämpa för klubben och samtidigt plocka fram varje uns av spelglädje.

Ställer man det i paritet mot exempelvis Mourinho eller Villas-Boas som är så äckligt petiga med hur de vill att sina lag ska spela krävs det inte mer än en volvo-keps för att fatta svårigheterna med att en ny tränare kommer in. Det tar tid att lära sig hur spelare reagerar på morot och piska, spelarna behöver tid att anpassa sig till nya taktiska direktiv(eller brist på som i Redknapps fall) och tränaren behöver skaffa sig en förståelse för klubben om han inte vill få fansen emot sig.

Med andra ord finns det en risk att laget dalar i tabellen och inte får tag i miljonerna som Champions League-karusellen genererar för att kemin mellan den nya tränaren och spelarna inte fungerar. Kanske är det just Redknapps mer tillbakalutade inställning som Spurs behöver för att inte gå i sina gamla fällor och underprestera.

Om det nya tränarvalet då inte faller spelarna i smaken, om laget inte klarar av att prestera på den nivå som de visat upp hittills under säsongen, hur länge stannar Bale och Modric kvar i nordöstra London? Det är två världsspelare som varenda storklubb i Europa antagligen skulle rycka i vid minsta antydan till missnöje.

Tottenham utan Bale och Modric skulle inte vara med och fightas om platser i Champions League som det är nu. Visst, Tottenham skulle antagligen casha in rätt rejält på spelarförsäljningen men vilka stjärnspelare skulle vilja gå till vad som verkar vara ett sjunkande skepp?

Men det är inte ett bottenlöst hål som väntar Tottenham om de nu skulle bli av med Redknapp. Samtidigt som Redknapp har gjort ett extremt bra jobb är det en utmärkt chans att ta nästa steg i klubbens utveckling. Efter att 'arry tog över klubben efter Juande Ramos 2008 har han lyft klubben till att bli ett topplag i England. Han är den första managern i klubbens historia att kvala in klubben till Champions League efter den schyssta matchen mot City och nu slåss dem dessutom om pokalen tillsammans med Manchester-klubbarna.

Jag tror inte att Redknapp eller Tottenham har det som krävs för att plocka hem Premier League i vår men det visar verkligen att det är där som de hör hemma. Men vem fan nöjer sig med att komma 3:a?

Om Tottenhams ledning spelar sina kort rätt kan de mycket väl vara med och slåss om titeln på allvar inom två år. Världen har sett vilken potential som finns, det finns en bra grund när det gäller spelarmaterial och klubben är baserad i London. Det vore inte så jävla konstigt om Tottenham knöt till sig en manager av världsklass för att leda laget under de kommande säsongerna.

Det känns som att jag ständigt tjatar om hur viktigt det är med vinnarkultur för att nå hela vägen men det går verkligen inte att upprepa för många gånger. Spelare och tränare som har erfarenhet av den absolut högsta nivån vet vad som krävs för att lyckas samtidigt som de kan dela med sig av den kunskapen till de yngre spelarna som saknar rutin.

Att värva en tränare av världsklass visar dessutom på vilken ambitionsnivå klubben har. För att lyckas behålla Bale och Modric är det precis vad de behöver göra. Matchar inte deras ambitionsnivåer varandra är det kört och vi kommer ha ett gäng gråtande krönikörer hos Aftonbladet ett tag framöver. Om de å andra sidan får tag i en tränare som matchar deras ambitionsnivå och grabbarna stannar finns all chans i världen att locka till sig ytterligare mankraft för att ta nästa steg.

Det är en jävligt känslig tid framöver för Spurs. Helt klart något att hålla koll på.

Förövrigt så tog den tvåfaldigt cancersjuke Mondonico tre poäng på San Siro med sin nya klubb Novara nu i helgen mot Inter. En stor seger för alla fotbollsromantiker. Det kändes bra.

Ch-ch-ch-changes

Newcastle var verkligen i centrum på den brittiska fotbollskartan i somras. Den senaste holmgången med Mike Ashley gick inte att missa. Den var överallt. Ashleys Newcastle United är ju dock inte den enda klubben i stan som lirar boll i finrummet. Även Sunderland smed planer i somras. Nu jävlar skulle de ta nästa steg. Steve Bruce fick en större summa pengar att spendera, tillräckligt för att utmana om platser i Europa. Inför årets upplaga av Premier League tippade jag att Sunderland skulle landa på en 7:e plats.

Jag har för mig att det var sista dagen på transferfönstret som Bruce tappade sin huvudsakliga striker Gyan. Ouch. Ersättaren blev Nicklas Bendtner. Där och då dog Bruce lagbygge.

Bruce har alltid haft svårt att bygga upp vettiga anfallsspel. Jag vet inte, men att det skulle ha något att göra med hans karriär som mittback känns ju som något ni kan nicka instämmande till. Bra Alex. Att samtidigt förlora sitt främsta offensiva hot och behöva spela ihop en hel jävla startelva gör det inte direkt lättare.

Att Bruce fick sparken var oundvikligt och inget annat än rätt. Att Martin O'Neill tog över mötte jag med ett Åh fan och ryckte lite lätt på axlarna tills jag läste en intervju strax efter att det blivit officiellt. I och med tillsättandet av O'Neill fick klubben inte bara en tränare med jävligt goda meriter från både Celtic och Aston Villa, utan också en tränare som sedan lång tid tillbaka brinner för klubben som supporter.

O'Neill gjorde sin första match mot Blackburn den 11:e december och vände ett 0-1 underläge på hemmaplan till vinst under sista tio. Dessförinnan hade laget spelat fem matcher i rad utan vinst.

Jag hade greppat att tränarbytet fått en positiv effekt på laget men det var först nu när jag kikade lite på hur det faktiskt gått för laget som jag fattade den enorma skillnaden. Sunderland har vunnit sex av sina nio matcher med O'Neill som tränare och kryssat mot Everton. De två torskarna? Jajo, att förlora med 1-0 borta mot Chelsea och Tottenham känns ju rätt så acceptabelt.

Med Steve Bruce som tränare hade laget bara mäktat med två vinster på 13 matcher.

Black Cats har klättrat upp till åttonde plats i Premiership, sju poäng efter Gunners. Bara lagen i topp fyra har bättre målskillnad.

Håll ett öga på O'Neills framfart. Det är inte bara Pardew som försöker bryta tabellmönstret vi vant oss vid.

Determination is the key

Jag började min dag med att se ett trött Toscana-derby mellan Fiorentina och Siena. En riktigt trist första halvlek tack vare Jovetic tidiga ledningsmål för Viola resulterade i att iPhonen åkte fram. Twitter, twitter och mer twitter fyllde ut tiden till vad jag trodde skulle vara matchslut. Men icke, Delio Rossi eldade på sina mannar och fick till en schysst andra halvlek. Twitter var dock fortfarande med på ett hörn, Feyenoord spelade ju trots allt också ett derby mot Ajax med John Guidetti från start.

John gjorde ett hattrick, fick stående ovationer när han blev utbytt och har så vitt jag förstått det nu tryckt in 14 mål på 13 matcher sedan han blev utlånad till Feyenoord. Vi ska inte dra för stora växlar över det hela, den holländska ligan är inte längre vad den var. Den är till och med ganska kass. Inte Allsvenskan-kass, men tja, det är helt enkelt inte en ordentlig värdemätare. Vilket är ganska sorgligt när man tänker på hur många svenskar som styr flyttlasset till Eredivisie.

När jag läser om Guidetti och hans berserkagång i Holland ser jag inte en storstjärna. Han är inte där än. Men han är så jävla tvärsäker på att han kommer bli det att det är på gränsen till löjligt. Sagolikt osvenskt. Det sticker som en nagel i ögat på en del, precis som Zlatan alltid gjort.

När jag skrev min C-uppsats om sambandet mellan fotbollslandslaget och nationell identitet analyserade jag bland annat artiklar efter att Lars Lagerbäck officiellt sagt upp sig som förbundskapten, något som innebar att det inte längre var locket på som gällde när de talade med media om känsligare ämnen. Både Lagerbäck och Zlatan sågade svensk fotboll vid fotknölarna. De menade att det inte fanns någon tro från klubbarna att ungdomarna har det som krävs för att prestera i Allsvenskan - något som Zlatan påpekade blir direkt löjligt när spelare i samma ålder kan gå in i ett lag som Barcelona. Inte heller tyckte dem att ungdomarna visade den övertygelse som krävs för att ta sig någonstans. Hellre några år extra i Allsvenskan och sen kanske Danmark eller Holland för att utvecklas i rätt takt.

Helvete heller, utvecklas i rätt takt? Jag ser bara en liga med curlingfarsor.

John Guidetti besitter just den beslutsamhet som Lagerbäck och Zlatan pratade om behövs för att nå den absoluta toppen av världsfotbollen. Det går inte att lalla runt i halvfart. Han gick som ungdomsproffs till en av Englands bästa klubbar vad gäller talangutveckling, han skrev på ett nytt kontrakt i somras med City för att han är övertygad om att han kan ta en plats, han trycker in balja efter balja i Holland för att han vet att det bara ökar hans chanser att ta nästa steg.

Jag är övertygad om att John kommer gå långt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om vi hade ett landslag med mer än en spelare per generation som faktiskt vågar ta för sig och inte ber om ursäkt för att dem drar på sig Landet Lagoms landslagsdräkt. Hur ska vi kunna tro på medalj om inte ens spelarna tror på det?

You go that way, I go home

En av sommarens stora nöjen är utan tvekan silly season med alla lösrykta rykten och spekulationer. Man drömmer lite mer än vanligt. Om stordåd och framgång. Vintermercaton är något helt annat. Det är fortfarande ett transferfönster och alla rykten finns där. Men det är rykten som är till för att lappa ihop drömmarna som börjat spricka och gå i kras. Spelare som skickas vidare för att de inte håller måttet. Det är en väldigt deprimerande tid.

Den mest sorgliga skogen av rykten hittar vi återigen i Madrid. Det har börjat knaka i fogarna efter förluster i ligan och cupen mot Barcelona. Eller ja, börjat och börjat. Det har ju gått elaksinnade rykten om osämja i truppen till och från väldigt länge nu. Jag gillar inte riktigt att ta i ämnet men nu känns det ändå svårt att undvika.

För dem som inte följer Per Zanders blogg på Fotbollskanalen så kunde vi är om dagen läsa om det faktum att Madrids nuvarande president Pérez bara plockat hem en titel sedan han tog över presidentsposten 2009. Ett faktum som gör det ännu svårare för Mourinho att sköta sitt jobb än problematiken i att han bara lett klubben till en seger i derbyna mot Barcelona.

Jag tänker inte avskriva Real Madrid från några titlar. Laget går fortfarande omänskligt bra och leder ligan med fem poäng efter halva säsongen. Men det är inte det som det här handlar om. Jag minns när Capello tog hem ligatiteln under Galácticos-eran. Det var bra skit, men inte tillräckligt bra för att få stanna kvar på posten. Capello spelade inte rätt typ av fotboll, han spelade inte vacker fotboll.

Mourinho kan mycket väl komma att gå i sommar. Han kommer inte försvinna för att han spelar för tråkig fotboll. Han kommer försvinna för att han rent karaktärsmässigt inte passar in i Madrid. Klubben är inte som mysgänget Barcelona men inte heller en klubb som accepterar vad som helst för att nå framgångar. Fansen, spelarna, gamla ikoner och de Madrid-baserade tidningarna har sett mellan fingrarna den senaste tiden, allt för att komma ikapp sina rivaler. Låta ändamålet helga medlen. Det var då - när laget jagade Barcelona. Nu är det Barcelona som jagar i ligan och allt är som vanligt igen i Madrid: man ska vinna med hedern i behåll, det ska vara snyggt och gentlemannamässigt.

Jag gillar Mourinho, framförallt för att han står som en antites till det gulliga i fotbollen. Han är en stor jävla nagel i ögat på etablissemanget. 

Det gör mig förbannat ledsen att det ryktas om att Mourinho ska bort, ryktena om att spelarna inte sluter upp bakom Mourinho gör mig ännu mer ledsen, men värst av allt är att de redan börjat tala om vem som ska ersätta honom.

Det går så överjävla fort i Madrid. Det finns inget tålamod. Som om klubben och dess fans består av arga och bortskämda barn. Jag är rädd att jag inte längre pallar med det längre. Mina värderingar kring fotboll ligger inte längre i samma linje som Madrids. Det håller inte. Det är dags för en skilsmässa. 

Jag läste en gammal krönika av Andres Lokko tidigare idag om hur han inte längre kunde hålla kvar sin gamla hjälte Elvis Costello i sitt liv. I slutet på texten citerade han en textrad från Madness låt NW5 om hur han kommer älska Costello resten av sitt liv, men utan att han är en del av hans liv.

Det är lite så det känns. Jag kommer alltid vara knäsvag för Madrid och tiden vid millenieskiftet när laget bestod av Hierro, Helguera, Morientes, Raúl, Salgado och grabbarna. Men det är inget annat än en svunnen tid och nu är det fan dags att klippa bandet så gott det går innan Madrids mörka aura förpestar en fotbollsrelation för gott. Puss på dig älskling.

Redraw that shit

Sommarens stora utropstecken, woot-upplevelse, ögonöppnare(för att nästan prata engelska) eller vad man nu känner för att kalla det var utan tvekan Javier Pastores flytt till Paris från Sicilien. Hela jävla sommaren var det snack om Pastore; var skulle grabben hamna? Hela fotbollsvärlden jagade hans underskrift.

Pastore valde Paris och PSG som kom fyra förra året och alltså inte fick spela i Champions League. Spel i en av världens största klubbar eller lira lite i Europa League? Ja, vi vet att cashen hade en hel del med valet att göra. Paris hade ju precis bytt ägare till rika araber, ett mini-City på andra sidan sundet.

Flera spelare följde efter Pastore från Serie A. Sirigu, Menez och Sissoko för att vara exakt. Inte heller det förvånande. De nya ägarna plockade ju in Milans gamla räv Leonardo som ny sportchef. Jag tänker inte älta det allt för mycket, ni får skrota runt bland de gamla inläggen där jag är övertygad om att jag har avhandlat det hela.

Det nya Paris rullade på under hösten, inte helt felfritt men ändå tillräckligt bra för att avsluta höstsäsongen i topp. Då gick klubben ut och meddelade att man brutit upp med sin tränare Kombouaré. In kom istället, föga förvånande, Carlo Ancelotti som det ryktats om i flera veckor.

Nu när transferfönstret öppnat på nytt har det ryktats åt helvete mycket om att Pato ska vara på väg från Milan till Paris. Jag tror det vore bra. (1) Pato funkar inte särskilt bra med Zlatan, (2) Pato borde minnas att han fick speltid under tiden som Ancelotti var hans tränare i Milan och (3) relationen med Leonardo borde inte heller vara särskilt dålig, de är ju trots allt Milanistas båda två. Nu sägs det ju att övergången inte längre är aktuell men jag finner den fortfarande intressant.

Några dagar senare säger Leonardo i en intervju att gentlemannen, legenden och den gudabenådade kaptenen av kaptener Paolo Maldini, mister Milan himself(åtminstone i mina unga ögon som aldrig såg Baresi spela), är i Paris för att eventuellt haka på Projekt Rita-Om-Världskartan.

I somras höjde jag på ögonbrynen över att en kvalitetsspelare som Pastore valde att styra flyttlasset till Paris istället för att ta sin plats i den absoluta världstoppen. Nu är jag snarare mer förvånad hur någon inte kan vilja haka på tåget som snart lämnar Paris för att ta över hela världen. Ambitionsnivån är ju uppenbarligen inte bara att vinna franska ligan och börja etablera sig i Europa. Nej, då hade de aldrig sparkat Kombouaré. De siktar på att vinna ligan och under tiden spela ihop ett lag som till nästa år kan slåss i den absoluta världstoppen.

Det kittlar lite i kistan när jag tänker på det och helt ärligt, det är inte mycket fotbollsrelaterat som kittlat den senaste tiden. Om Maldini gillar det han ser och hakar på Paris korståg sitter de inne med så löjligt mycket spetskompetens att det är löjligt. Världens bästa mittback genom tiderna, en regista av rang, snormycket kosing och dessutom en av tidernas mest framgångsrika tränare. Alla med ett enormt gott rykte i fotbollsvärlden.

Ja, Paris har spenderat en hel del pengar på spelare den här säsongen men framförallt så förstärk vid sidan av planen och det gillar jag. Det gillar jag så jävla mycket.

// The Don