You go that way, I go home

En av sommarens stora nöjen är utan tvekan silly season med alla lösrykta rykten och spekulationer. Man drömmer lite mer än vanligt. Om stordåd och framgång. Vintermercaton är något helt annat. Det är fortfarande ett transferfönster och alla rykten finns där. Men det är rykten som är till för att lappa ihop drömmarna som börjat spricka och gå i kras. Spelare som skickas vidare för att de inte håller måttet. Det är en väldigt deprimerande tid.

Den mest sorgliga skogen av rykten hittar vi återigen i Madrid. Det har börjat knaka i fogarna efter förluster i ligan och cupen mot Barcelona. Eller ja, börjat och börjat. Det har ju gått elaksinnade rykten om osämja i truppen till och från väldigt länge nu. Jag gillar inte riktigt att ta i ämnet men nu känns det ändå svårt att undvika.

För dem som inte följer Per Zanders blogg på Fotbollskanalen så kunde vi är om dagen läsa om det faktum att Madrids nuvarande president Pérez bara plockat hem en titel sedan han tog över presidentsposten 2009. Ett faktum som gör det ännu svårare för Mourinho att sköta sitt jobb än problematiken i att han bara lett klubben till en seger i derbyna mot Barcelona.

Jag tänker inte avskriva Real Madrid från några titlar. Laget går fortfarande omänskligt bra och leder ligan med fem poäng efter halva säsongen. Men det är inte det som det här handlar om. Jag minns när Capello tog hem ligatiteln under Galácticos-eran. Det var bra skit, men inte tillräckligt bra för att få stanna kvar på posten. Capello spelade inte rätt typ av fotboll, han spelade inte vacker fotboll.

Mourinho kan mycket väl komma att gå i sommar. Han kommer inte försvinna för att han spelar för tråkig fotboll. Han kommer försvinna för att han rent karaktärsmässigt inte passar in i Madrid. Klubben är inte som mysgänget Barcelona men inte heller en klubb som accepterar vad som helst för att nå framgångar. Fansen, spelarna, gamla ikoner och de Madrid-baserade tidningarna har sett mellan fingrarna den senaste tiden, allt för att komma ikapp sina rivaler. Låta ändamålet helga medlen. Det var då - när laget jagade Barcelona. Nu är det Barcelona som jagar i ligan och allt är som vanligt igen i Madrid: man ska vinna med hedern i behåll, det ska vara snyggt och gentlemannamässigt.

Jag gillar Mourinho, framförallt för att han står som en antites till det gulliga i fotbollen. Han är en stor jävla nagel i ögat på etablissemanget. 

Det gör mig förbannat ledsen att det ryktas om att Mourinho ska bort, ryktena om att spelarna inte sluter upp bakom Mourinho gör mig ännu mer ledsen, men värst av allt är att de redan börjat tala om vem som ska ersätta honom.

Det går så överjävla fort i Madrid. Det finns inget tålamod. Som om klubben och dess fans består av arga och bortskämda barn. Jag är rädd att jag inte längre pallar med det längre. Mina värderingar kring fotboll ligger inte längre i samma linje som Madrids. Det håller inte. Det är dags för en skilsmässa. 

Jag läste en gammal krönika av Andres Lokko tidigare idag om hur han inte längre kunde hålla kvar sin gamla hjälte Elvis Costello i sitt liv. I slutet på texten citerade han en textrad från Madness låt NW5 om hur han kommer älska Costello resten av sitt liv, men utan att han är en del av hans liv.

Det är lite så det känns. Jag kommer alltid vara knäsvag för Madrid och tiden vid millenieskiftet när laget bestod av Hierro, Helguera, Morientes, Raúl, Salgado och grabbarna. Men det är inget annat än en svunnen tid och nu är det fan dags att klippa bandet så gott det går innan Madrids mörka aura förpestar en fotbollsrelation för gott. Puss på dig älskling.