The Lion's Roar

Javi Martínez snorlånga genomskärare igår gav mig rysningar. Här var det inget snack om att rulla runt och sakta försöka såga sig igenom Uniteds mittfält in på ytorna mellan mittfält och backlinje och därifrån lirka in små instick. Nej nej, Martínez slog genomskärare från egen planhalva, förbi anfallare, mittfältare och backar till en Muniain i full fart. På förhand skrattade jag lite halvt. Javi Martínez som mittback? För mindre än två månader nämndes han som en eventuell ersättare för Scholes, redan en mittfältsdirigent av rang. El Loco, en titel Bielsa förtjänar lika mycket som Inter gjort sig förtjänt att kallas för Pazza. Slöseri av talang att sätta ner honom i backlinjen, tänkte jag.

Barcelona gjorde redan förra året ett tydligt ställningstagande om hur viktigt de tycker det är med bollsäkra mittbackar som kan starta anfall. Skulle någon av de bänknötande backarna hoppa in när skadorna började hopa sig? Nej nej, i helvete heller. De flyttade ner lilla Mascherano och Busquets från mittfältet istället.

Det här var första gången jag såg Athletic Club spela i år. Jag vet inte om Martínez som mittback enbart berodde på skadebekymmer - något som Robert Perlskog självklart inte gav mig någon som helst klarhet i, men det gav resultat. Där Martínez kunde skippa ett eller två steg i uppspelsfasen hade inte Uniteds backar en suck när de försökte spela sig förbi baskernas presspel. United låg på kontring hemma på Old Trafford, inte för att de ville utan för att galna Bielsas baskiska krigare inte gav dem något annat alternativ. Jag har nog aldrig sett United vara så underlägsna hemma i Manchester.

Inför årets säsong sa Bielsa upp sig som huvudtränare för Chile. Det snackades om att han skulle fylla igen luckan som Leonardo lämnade efter sig i Pazza Inter. Istället valde han Athletic Club och styrde kosan mot baskiska Bilbao. Det säger en del om Bielsa som person men framförallt visar det hur pass omtyckt Athletic Club är i världen. Klubben ägs av fansen, och laget består uteslutande av baskiska spelare. Fotboll i Bilbao är en familjeaffär som trotsar alla odds. De klarar av att konkurrera om Europaspel trots att spelarutbudet är så sinnessjukt mycket mindre än vad övriga proffsklubbar har att vraka runt och välja bland.

I en fotbollsvärld där pengarna snurrar snabbare och snabbare, spelare vägrar spela och hatiska ramsor sjungs på läktarna har alltid Athletic Club stått som ett litet ljus i mörkret, rakryggat visat att det inte är den enda vägen. Det gör mig så jävla glad att se hur pass mycket Bielsa har tagit den Athletic Club, som förtjänar framgång mer än någon annan, i rätt riktning. Ta ut dina basker på turné och erövra Europa. Låt dem se hur fotboll ser ut i den bästa av världar.

På torsdag spelas returmötet nere i Bilbao på San Mamés. Jag tänker släpa med mig Micke och Niclas till O'Learys i Peking för att se matchen. Ärligt talat, om man vill se vad det är som gör mig så äckligt förälskad i fotboll så kan jag inte tänka mig att det finns en bättre match att visa som exempel.