Ballad of a big man

Att små, tekniska lirare går i backen är det inga konstigheter med. Har man ett fysiskt övertag över en motståndare så använder man sig ju av det. Det har givetvis de nätta spelarna lärt sig att dra nytta av; förstärkning av tacklingarnas allvar är mer av en regel än ett undantag nu för tiden. Det stör mig ja, men inte i närheten av lika mycket som när det är bjässarna som gråter som barn för att en mittfältare på 65 pannor studsade emot dem. Det blir på en gång plågsamt tydligt att fotbollen har sina skönhetsfläckar. Tack för det Toni. Tack för det Drogba.

Drogba fick väldigt mycket skit för sin insats i första mötet mot Barcelona. Skit som han gott kan ha. Jag har aldrig gillat killen och han gör det för det mesta väldigt lätt att fortsätta tycka just så. Liggandes i gräset, sittandes i gräset, målskytt, liggandes i gräset, sittandes i gräset, liggandes i gräset. Inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av ett av de största fysiska monstren till anfallare.

Men inte fan är han helt värdelös den där Drogba. Det finns ju en annan anledning till att han startar en semifinal i Champions League än att Torres har blommat ut till världen mest överskattade spelare; han kan om han vill.

Chelsea spöade Barcelona över två matcher, stod emot bollrullandet i en timme och så vidare. Kul för dem. Lampard var enorm på mittfältet men vad fan är det i jämförelse med Drogbas slit som anfallare, högerback och vänsterback om vartannat? När jag såg Drogba röra sig neråt mot en ytterbacksposition för att trycka ihop laget ännu mer så kunde jag bara tänka på att han troligen kommer riva ner antingen Alves på högerkanten eller Iniesta till vänster. Straff, mål och god natt. En anfallare är ingenting som jag skulle vilja ha i eget straffområde.

Tji fucking fick jag. Drogba var en klippa. Alves(som dessutom blev inbytt och var lite piggare, lite fräschare) kom ingen vart, han försökte knappt efter ett tag med taffliga misslyckanden. Drogba nickade undan bollar mot ytan bakom backlinjen, bröt passningar, höll i bollen. Han dominerade totalt och det var bara att lyfta på hatten och applådera likt Marseilles fans efter Belhandas snygga mål mot dem. Ibland spelar det ingen roll vilka sympatier som man har. Med ett hjärta som dunkar för fotboll blir jag ju lite knäsvag när jag ser anfallare slita arslet av sig i defensiven.

Jag läste att Lorenzo Medici klagade på att massmedia hyllar Chelseas kämpainsats när Inters liknande vinst för två år sedan mot Barcelona fick sig en känga för att vara antifotboll. Vad han låter bitter Medici, så förbannat bitter. Jag var imponerad över Inters mäktiga vinst då och jag är imponerad att Chelsea lyckades stå emot Barcelona nu. Det enda, om något, som har förändrats är i så fall att Barcelonas plats på tronen som världens bästa lag har blivit än mer självklar sedan dess. Sluta gnälla, det är ändå kul att en grym försvarsinsats kan få hyllningar.