London värmer upp inför årets match. Det är dags att rädda det som räddas kan av den brittiska hedern. Jag trodde aldrig att jag skulle få se den genomklappning som de engelska klubbarna har bjudit på i årets Europaspel. Det är rent utsagt pinsamt för oss anglofiler. Men jag skulle säga att det inte varit helt i onödan, det känns fint att se hur alla engelsmän sluter upp bakom Chelsea och visar sitt stöd. Det var trots allt inte särskilt längesen som det snackades om Chelskij, oljepengar, köplag, björnfittor och hela den valsen.
Chelsea har fått tillbaka sin identitet som brittisk klubb(eller lämnat över köpelags-titeln till City, beroende på man vill se på saken) och jag kan inte låta bli att glädjas över att det är med Roberto Di Matteo som är boss över skutan.
När Villas-Boas tillsatte Di Matteo som sin assisterande tränare var jag övertygad om att det var det smartaste draget han kunde göra. Det som Villas-Boas saknade (trots sina år i Mourinhos stab under åren i Chelsea) var en ordentlig känsla för klubben, något som jag trodde att Di Matteo kunde tillföra och komplettera Villas-Boas brist på sagda klubbkänsla. Sex år i Chelsea, om än inte under storhetstiden, har utan tvekan satt sina spår i italienaren.
Jag har förståelse för det som Villas-Boas försökte göra. Så sent som förra säsongen skrev jag om ett ålderstiget Chelsea som började se trögare ut, ett Chelsea i behov av nytt blod. Villas-Boas tog in det nya blodet men med facit i hand verkar det som att klubben inte riktigt var redo för den rockad som portugisen satte i rörelse. Föryngring, ändrad truppstatus hos startspelare och ett nytt spelsystem. Det blev helt enkelt för mycket nytt på för kort tid.
Sedan Roberto Di Matteo tog över Chelsea har klubben vunnit 75% av sina matcher. En förlust borta mot City med udda målet och oavgjort i Londonderbyna mot Tottenham och Fulham är de enda plumparna i italienarens statistik som huvudansvarig för The Blues. Ställ det i paritet till Villas-Boas vinstfacit på 47,5%, en siffra som Di Matteo slog som tränare för både MK Dons(52%) och West Brom(48%). Siffrorna ger på ett tydligt sätt belägg för den påstådda renässansen i London-klubben.
Di Matteos roll i Chelsea är att agera som caretaker, han ska bara sköta om klubben säsongen ut tills Abramovich kan tillsätta en permanent lösning på tränarposten. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg i sammanhanget för de facto så har Di Matteo ingenting att förlora. Ingen har förväntat sig stordåd i en av Europas största klubbar av en tränare som bara har styrt West Brom och MK Dons innan dess. Det passar perfekt av en väldigt enkel anledning; Chelsea som klubb har sedan Di Matteo kom in i bilden haft lika lite att förlora som tränaren själv. Med det spel som Chelsea visade upp under Villas-Boas styre och att alla de andra engelska klubbarna spelade bort sig själva i de europeiska cuperna försvann allt vad förväntningar hette. Lägg där till att tränarskiftet ägde rum strax innan returen i åttondelsfinalen mot Napolis tempofotboll, jag gav inte mycket för avancemang i deras stand off. Men Chelsea krigade sig vidare.
När det stod klart att Chelsea skulle ta sig an Barcelona i semifinalen gjorde Di Matteo ett uttalande som jag tycker är rätt talande för vad det är som han har gjort så bra. Han menade att Chelseas nyckel till avancemang låg i att utnyttja lagets egen styrka. Det kan tyckas vara en självklarhet men tänk efter lite, det var ju inte alls det som Villas-Boas gjorde under sin korta sejour i London. Villas-Boas försökte förändra hur laget spelade och genomföra en generationsväxling. Villas-Boas tänkte på framtiden, Di Matteo tänker på nuet.
Barcelona är världens bästa lag och bör ta sig vidare till finalen men jag tänker inte räkna bort Chelsea. De har revansch att utkräva, mycket mindre press på sig att vinna och har fått vind under vingarna igen. Ikväll blir det åka av, var så säkra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar