Trecherous waters

Det såg bra jävla plågsamt ut igår. Det gick inte att se mycket av Arsenals gamla jag i laget som lirade mot Liverpool på Emirates. Som det ser ut i nuläget är Gunners på god väg att spela bort sig själva från spel i Europa både den här och nästa säsong. Jag sällar mig till skaran av journalister, fans, hobbyexperter och antagligen också Wenger som undrar hur i helvete de kunde hamna i den här sitsen?

Javisst, Arsenal har en skadelista som fortsätter att växa. Det är ganska lätt att skylla på. Utan skadorna hade inte pojkspolingen Miquel stått på planen och fixat ett nytt schysst självmål som bara Riise och spelare i Gunners klarar av. Men inte fan är det en nyhet med många skador i Arsenal. Det är svängdörr in till sjukstugan, alltid några lirare som softar på läktaren i kostym snarare än sliter på planen i det rödvita matchstället. Arsenal saknar bredd, bredd minskar risken för genomklappning, bredd skänker stabilitet.

Jag var förvånad över hur mycket Liverpool styrde spelet under matchen. Vi snackar spel i London, Arsenal har hemmaplan och drygt 60 000 supportrar på läktarna. Det är hemmapremiär. Ett bortalag ska inte kunna åka ner till London och styra spelet, framförallt inte mot Arsenal vars spelidé bygger på bollinnehav. Kapten Fabregas har krängts iväg till till Barcelona och Wilshere står på skadelistan, det gör en del skillnad. Men med spelare som Nasri och Ramsey på planen borde laget kunna spela på en nivå bra mycket högre än det jag såg igår.

Vad Walcott gjorde på planen har jag ingen aning om. Det känns smått absurt att se en spelare som lever på sin snabbhet mer eller mindre totalvägra att ta djupledslöpningar. Det var lojt, larvigt och jobbigt att kolla på.

Arsenal verkar brottas med grova motivationsproblem. Gervinho var bra mot Newcastle i premiären förra veckan men i övrigt känns det som att spelarna börjar intala sig att alltihop är ett enda stort fuskbygge. Niva brukar ofta snacka om hur viktigt det är med en vinnarkultur i klubbarna för att nå den sista lilla biten och inte torska på mållinjen. Magkänslan säger att Arsenals vinnarkultur håller på att tyna bort snabbare än någonsin förr, jag undrar hur hårt och långt de kommer falla.

Förra säsongen gjorde Fabregas ett fint uttalande om att klubben måste bestämma sig huruvida man vill vinna titlar eller utveckla spelare. Jag förstod honom då, jag förstår honom nu. Wenger snackar om att han inte tänker slänga ut pengar hur som helst, om klubben värvar så ska de vara säkra på att det är rätt spelare. Hela världen verkar dock vara ense om att Gunners inte kan fortsätta på det här viset, de måste värva spelare med spetskompetenser, förpassa dussinlirarna till bänken utifall att de där härliga skadorna slår till igen.

I vintras sa Wenger att finalen i Carling Cup var väldigt viktig för att visa att laget kunde vinna titlar - även om det inte gäller en stor titel. En härlig försvarstabbe senare och Birmingham krossade Arsenals självförtroende lite mer. Om Arsenal tänkt sig att även i fortsättningen vara en av klubbarna i Premier League och Europas toppskikt måste de visa att de menar allvar. Frimpong var bäst i Arsenal och jag gillar tanken på att satsa på unga talanger; men det räcker inte till, något som börjar synas lite för väl på deras spel, Wengers ansiktsuttryck och fansens klagorop efter värvningar.

Wenger har lett ut sitt Arsenal på djupt vatten, nu återstår det att se om han lyckas rädda sitt skepp eller hur djupt det kommer att sjunka. Det blir ett intressant år, det kan jag lova.

// The Don