Take the wrong or righteous road

Premier League har brakat igång, inte alls med buller och bång men nu rullar vi åtminstone. Förutom Sebastian Larssons schyssta balja på Anfield så var det inte så där överdrivet mycket som jag tar med mig efter den första matchdagen. Eller ja just ja, Joey Barton spelade ju match mot Arsenal med sitt Newcastle, det slår aldrig fel.

Jag var helt klart förvånad när jag såg Barton stega in på St. James igår. Efter att Ashley&co gjort sitt senaste enorma snesteg och bestämt sig att man skänker bort Barton, deras tveklöst bästa spelare, gratis för att han har kritiserat styrelsens agerande. Den vanliga lösningen är ju att försöka behålla sina bästa spelare, nödlösningen att sälja dem dyrt. Men å andra sidan är ju Mike Ashley inte vilken ägare som helst.

Innan jag drog iväg till Henke läste jag en härlig krönika på Svenskafans Lazio-redaktion av Jesper Lindberg om Paolo Di Canio och antihjältar, spelare som är så förbannat hatade och avskydda av motståndare och motståndarfans men brinner för sin klubb och livar upp stämningen med sina idiotiska upptåg.

Barton får nog ses som britternas flaggskepp nu för tiden när det gäller antihjältar. Provokationerna både igår och förra året mot Arsenal som fixade röda kort är inte snygga men han vet så jävla väl vad han gör. Barton tar skiten för att laget gynnas av det. Man behöver inte kika länge på hans twitter för att inse att det inte var särskilt populärt.

Det vore sorgligt om alla började kvida om hans agerande i situationen med Gervinho igår. Jag är imponerad över hans match igår, väldigt imponerad. Styrelsen har officiellt gått ut och sagt att han inte är önskad på Tyneside, de vill inte ha honom där. Trots det går han ut och sliter, styr Newcastles spel, avslutar, vinner tillbaka bollen och gör verkligen allt i sin makt för att hjälpa klubben som betyder så förbannat mycket för honom.

Det märktes tydligt igår vad som uppskattas på St. James; så länge man kämpar och sliter, ger sitt allt och aldrig viker ner sig så river man ner applåder från den drygt 50 000 svartvita läktarskaran. Obertan fick en jävla ovation för en löpning, inte konstigt att det fälldes tårar på Tyneside när Ashley skeppade iväg kapten Nolan till London, inte konstigt att Barton är en hjälte i Newcastle.

Joey Barton spelar med hjärta. Han är inte den mest tekniska, har inte fysik i världsklass, passningsspelet skulle kunna vara bättre och spelförståelsen är inte heller den perfekt. Men det kompenseras med en inställning värdig en gud - en kompensation som räcker förbannat långt. Det lag som kommer ha Barton och hans hjärta på sin sida framöver kan skatta sig väldigt lyckligt.

// The Don