Med båda fötterna på jorden

Det känns en aning komiskt när jag tänker efter på hur mina dagar ser ut just nu. Det som händer under själva dagen varierar ganska friskt men gång på gång går jag i mina egna spår när det gäller morgon- och kvällsrutiner. Kaffet kommer visserligen först men efter det är det fotboll, fotboll och fotboll, ett behov av att se vad morgonens nyheter bjuder på. Att jag sen allt som oftast avslutar mina kvällar med att läsa en artikel eller fem om sagda fotboll, fotboll och fotboll antar jag är den naturliga utvecklingen av fotbollsmanin. 

Igår var det sista jag läste innan jag antastade sängen att Donadoni fått sparken från Cagliari innan säsongen ens dragit igång på allvar, ett tecken på att vi börjar komma igång på allvar. 

Tillsammans med min oförmåga att sova nu för tiden drog Donadoni och Cagliari in mig i några tankar kring italiensk fotboll som fortfarande fanns kvar när jag drack morgonkaffet. Det har visserligen ingenting med Donadoni att göra men jag har aldrig greppat varför det finns så lite speed i italiensk fotboll.

Italiensk fotboll får allt som oftast skit för sin taktiska inriktning och slughet, om att aldrig blotta sig och snarare utnyttja motståndarnas misstag än på egen hand luckra upp försvarsmurarna man ställs emot. Jag kan se charmen i det, felfri försvarsfotboll som när Inter slog ut Barcelona ur Champions League 2010 var inget annat än en fröjd att kika på. Ett mästerverk.

I och med hur det italienska försvarsspelet är utformat med det galet disciplinerade positionsspelet kommer det också, inte särskilt förvånansvärt, följder när det gäller vilka attribut som anses viktiga. I en kontringsstark liga som Premier League behövs det snabbhet, i Serie A handlar det om koncentration; att aldrig tappa fokus. Äldre försvarsbjässar och legender som Cannavaro och Materazzi har kunnat stanna kvar ett antal år extra och spela toppfotboll i Italien tack vare det. Djupledsspelet finns inte på samma sätt.

Vad händer då om man slänger in snabbhet mot de stående försvaren? Jag var jävligt nyfiken när Juventus värvade Krasic förra året. Virvelvinden kom från Ryssland och hade sprungit sönder flera försvar i Champions League året innan. Under hösten gjorde han samma sak i Juve och bar laget på sina axlar. Som jag ser det började problemen hopa sig när lag insåg att han var den enda spelaren med riktig speed i Juventus, man behövde inte ha samma fokus på någon annan spelare när det gällde spel i djupled.

Varför var Napoli för första gången på många år nära att ta en scudetto förra året? Cavani var ett jävla monster som sprang sönder allt, Lavezzi likaså. 

Nu har Luis Enrique tagit över rodret i Roma, ett drag som kan bli väldigt intressant att följa. Tränare i Serie A som inte är skolade i italiensk fotboll ser vi inte varje dag, att han dessutom har Barcelonas spel i kroppen med högt tempo och hög press gör att det kliar lite extra i kroppen inför säsongen. Han har sagt att inte tänker använda Barcelonas modell fullt ut men jag blir väldigt förvånad om den inte är starkt influerad av hans tid både som spelare och tränare i Barcelona.

Italiensk fotboll måste inse att den behöver förändras om de inte ska tappa ännu mer mark i paritet till de övriga ligorna i Europa. Kanske kan ett fortsatt springande Napoli och ett Roma med fläkt och flärd vara det som visar italienarna ett nytt framgångsrecept som inte bara innebär scudettos utan också tar dem tillbaka till den absoluta toppen i Champions League.