Los Campeones

Så där ja, igår fick vi till slut lottningen av årets gruppspel i Champions League. Tyvärr utan Malmö som var så sjukt nära en mirakelvändning hemma i i Skåneland mot kroaterna från Zagreb. Misströsta ej, det finns fortfarande monstermatcher att bänka sig framför så att vi överlever vardagarna.

Förutom att följa Uniteds framfart med sina young boys så är det framförallt en grupp och två lag som jag kommer hålla ögonen på lite extra.

Grupp A är, precis som det påpekats lite kort på Fotbollskunskap "Dödens grupp". Det kan verkligen sluta hursomhelst, något som verkligen inte händer varje år tack vare seedingsystemet UEFA använder sig av. Bayern, Villarreal, City och Napoli är inga duvungar. Jag kan knappt vänta på att få se hur de slåss med näbbar och klor om varje liten millimeter. Att komma 3:a i gruppen och få fortsätta i Europa League känns nästan acceptabelt med tanke på den lottningen.

Förövrigt så känns det förbannat kul att den napolitanska publiken i lagets comeback i fotbollens finrum efter så många år direkt får möta storlag. Stadio San Paolo kommer bli en kokande gryta igen. Jag blir en aning förvånad om varje hemmamatch inte är slutsåld. Drygt 60 000 syditalienare som törstar efter framgång. Herregud.

Förra årets utropstecken i Serie A, förutom Lazio och Udinese, var just Napoli. Värvningen av Cavani från Palermo var ett genialiskt drag av De Laurentiis. Tillsammans med Lavezzi på topp rev de upp en fotbollsstorm som de italienska försvaren verkligen inte var vana vid. Speed, beslutsamhet och arbetskapacitet x2 är inte kul att ställas mot. Lägg till en mittfältare av Hamsiks kapacitet som kommer i andra våg och livet blir riktigt jävla surt. I år har de värvat en av Udineses nyckelspelare Gökhan Inler.

Det ska bli intressant att följa Napolis stormande offensiv och hur stora hål de kommer göra i motståndarnas försvar. Samtidigt har Serie A tappat en kvalplats till nästa års upplaga av Champions League och Napoli behöver kriga ännu hårdare på två fronter för att ha en chans att göra sin hang-time i finrummet mer permanent och casha in ordentligt.

I en annan grupp tror jag att vi kommer få se Arsenal missa kvalificeringen till utslagsrundorna. Dels för att Marseille sitter med rutinerade Deschamps på tränarposten och har grymt spelarmaterial och dels för att Europas riktiga young guns, Borussia Dortmund lurar i deras grupp.

Det går inte att tycka illa om Dortmund för fem öre. Löjligt ung snittålder, en trupp som är fullproppad med spelare från de egna leden och en hemmaarena som alltid är fylld till bredden med en sinnessjuk stämning. Det är upplagt för en askungesaga och stordåd som vi för det mesta bara ser på film.

I dagens avsnitt av Eurotalk Weekend snackade Kalle Karlsson och Christopher Kviborg en del om just Dortmund och deras chanser i år. Om vi ska tro Karlsson så kommer de överleva tappet av sin spelfördelare Nuri Sahin som drog till Madrid, han siar till och med att de är ännu bättre än förra året då de mördade Bundesliga med ungdomlig entusiasm.

Snabba dojjor från södra Italien och småpojkar från Tyskland är det som jag kommer hålla tummarna lite extra för. Vad är ni lite extra nyfikna på?

// The Don

I command you

Framförallt Arsenals brist på framfart i början av Premier League har fört fram en diskussion om hur viktigt det är att ha en ledare på planen, spelare som kan elda på och motivera boysen. Jag antar att ledaregenskaperna inte får lika stort medialt utrymme som de fräcka dragningarna eller skitcoola målen men jag undrar om det inte kan vara den viktigaste delen i ett lagbygge.

Förra året såg vi Chelsea gå kräftgång ett bra tag trots att laget öppnade säsongen som de hade slutat den föregående; med ett sinnessjukt målsnitt. Men sen kom formsvackan och lagets ledargestalter satt i sjukstugan. Motivationen tröt och ingen visade vägen förrän Terry och Lampard började återhämta sig från sina skador. Det kostade dem ligatiteln.

Gunners har sålt sin kapten och Wilshere som jag skulle säga är den i truppen som bäst visar upp en inställning om att aldrig ge upp, som snarare blir förbannad och försöker ännu mer när det går ruttet än viker ner sig är skadad. Det säger en hel del att Van Persie har kaptensbindeln på armen. De saknar en ledare, en Tony Adams för att tala Gunners-språk.

Det är ganska kul när man läser om United i år. Snittåldern på startelvan är löjligt låg men det hindrar inte laget från att fungera med alla ynglingar på planen. För någon dag sedan så läste jag en kort artikel om värvningen av Phil Jones och hur Fergie fick upp ögonen för honom. Tydligen var det under Uniteds demolering av Jones gamla klubb Blackburn med 7-1 förra året.

 - Han spelade emot oss i 7-1 matchen och när de släppte in mål nummer fem, sprang han runt till sina lagkamrater och skällde ut dem, då var han bara 18 år gammal.


Ferguson såg en mentalt stark spelare som redan då hade det psyke som krävs för att gå riktigt långt. Jag kommer inte ihåg vem det var från Spurs som slank igenom under matchen i förrgår men att det resulterade i en utskällning från Jones sida trots att det inte ens blev mål kommer jag ihåg.

Messi och Xavi är tokigt viktiga för Barcelona, men vad vore dem utan Puyol i försvaret? Jag vet inte hur många gånger jag har slitit mitt hår för att den jävla Puyol kommer flygande i sista sekunden och täcker ett skott eller gör en brytning.

Athletic har Javi Martinez, Real Madrid har Xabi Alonso, Milan har Gattuso, Juventus har Marchisio, Roma har De Rossi, Newcastle har Barton, Sunderland har Cattermole och City har Tevez. Listan går att göra hur lång som helst. Varje lag behöver ett nav som med sitt spel och sin inställning kan tända resten av laget. Om det saknas - må det vara på grund av skador eller fel typ av värvningar, så är det svårt att kompensera för och lätt att halka efter.

// The Don

Trecherous waters

Det såg bra jävla plågsamt ut igår. Det gick inte att se mycket av Arsenals gamla jag i laget som lirade mot Liverpool på Emirates. Som det ser ut i nuläget är Gunners på god väg att spela bort sig själva från spel i Europa både den här och nästa säsong. Jag sällar mig till skaran av journalister, fans, hobbyexperter och antagligen också Wenger som undrar hur i helvete de kunde hamna i den här sitsen?

Javisst, Arsenal har en skadelista som fortsätter att växa. Det är ganska lätt att skylla på. Utan skadorna hade inte pojkspolingen Miquel stått på planen och fixat ett nytt schysst självmål som bara Riise och spelare i Gunners klarar av. Men inte fan är det en nyhet med många skador i Arsenal. Det är svängdörr in till sjukstugan, alltid några lirare som softar på läktaren i kostym snarare än sliter på planen i det rödvita matchstället. Arsenal saknar bredd, bredd minskar risken för genomklappning, bredd skänker stabilitet.

Jag var förvånad över hur mycket Liverpool styrde spelet under matchen. Vi snackar spel i London, Arsenal har hemmaplan och drygt 60 000 supportrar på läktarna. Det är hemmapremiär. Ett bortalag ska inte kunna åka ner till London och styra spelet, framförallt inte mot Arsenal vars spelidé bygger på bollinnehav. Kapten Fabregas har krängts iväg till till Barcelona och Wilshere står på skadelistan, det gör en del skillnad. Men med spelare som Nasri och Ramsey på planen borde laget kunna spela på en nivå bra mycket högre än det jag såg igår.

Vad Walcott gjorde på planen har jag ingen aning om. Det känns smått absurt att se en spelare som lever på sin snabbhet mer eller mindre totalvägra att ta djupledslöpningar. Det var lojt, larvigt och jobbigt att kolla på.

Arsenal verkar brottas med grova motivationsproblem. Gervinho var bra mot Newcastle i premiären förra veckan men i övrigt känns det som att spelarna börjar intala sig att alltihop är ett enda stort fuskbygge. Niva brukar ofta snacka om hur viktigt det är med en vinnarkultur i klubbarna för att nå den sista lilla biten och inte torska på mållinjen. Magkänslan säger att Arsenals vinnarkultur håller på att tyna bort snabbare än någonsin förr, jag undrar hur hårt och långt de kommer falla.

Förra säsongen gjorde Fabregas ett fint uttalande om att klubben måste bestämma sig huruvida man vill vinna titlar eller utveckla spelare. Jag förstod honom då, jag förstår honom nu. Wenger snackar om att han inte tänker slänga ut pengar hur som helst, om klubben värvar så ska de vara säkra på att det är rätt spelare. Hela världen verkar dock vara ense om att Gunners inte kan fortsätta på det här viset, de måste värva spelare med spetskompetenser, förpassa dussinlirarna till bänken utifall att de där härliga skadorna slår till igen.

I vintras sa Wenger att finalen i Carling Cup var väldigt viktig för att visa att laget kunde vinna titlar - även om det inte gäller en stor titel. En härlig försvarstabbe senare och Birmingham krossade Arsenals självförtroende lite mer. Om Arsenal tänkt sig att även i fortsättningen vara en av klubbarna i Premier League och Europas toppskikt måste de visa att de menar allvar. Frimpong var bäst i Arsenal och jag gillar tanken på att satsa på unga talanger; men det räcker inte till, något som börjar synas lite för väl på deras spel, Wengers ansiktsuttryck och fansens klagorop efter värvningar.

Wenger har lett ut sitt Arsenal på djupt vatten, nu återstår det att se om han lyckas rädda sitt skepp eller hur djupt det kommer att sjunka. Det blir ett intressant år, det kan jag lova.

// The Don

Cash is king

Att vara svensk och fotbollsintresserad gör det svårt att missa Malmö FF och deras framfart i Champions League-kvalet. Vinsten på Ibrox mot klassiska Glasgow Rangers kommer många himmelsblå fans bära med sig. Förlusten i första matchen mot Dinamo Zagreb med 4-1 är nog dock något som de gärna glömmer.

Det ska jävligt mycket till för att Malmö ska lyckas vända underläget mot Dinamo. Väldigt, väldigt mycket. Men det går inte komma ifrån hur viktigt det vore om de faktiskt lyckades göra det och kvala in till gruppspelet i Champions League.

Jag funderar på var det var jag läste det, kanske på Kalle Karlssons Premier League-blogg på eurosports hemsida, men hur som helst så såg jag för inte så längesen en lista över de ekonomiska intäkterna förra årets Premier League-klubbar fick tack vare spel i Champions League. Manchester United drog in strax under en halv miljard.

När UEFA skapade Champions League antar jag(eller hoppas åtminstone) att de inte hade en aning om hur stora klyftor det skulle skapa mellan klubbarna som spelar i CL och de som inte gör det. Det är snuskiga summor pengar, pengar som kan göra en klubb dominant, pengar som kan hålla en klubb flytande på det finansiella planet.

Det finns inga monsterpengar i svensk fotboll. Zlatan gick för vadå, runt 80 miljoner? Det är den dyraste spelaren i svensk historia. "Bara" kvalificering till gruppspelet i CL innebar förra säsongen 3,9 miljoner euro + 550 000 euro per match. Om laget dessutom lyckas vinna en match är det ytterligare 800 000 som trillar in på kontot, vid oavgjort 400 000. Grovt räknat skulle Malmös eventuella kvalificering ge klubben 70 miljoner - utan att räkna in souvenirer, biljettintäkter eller cashen från eventuella inspelade poäng.

Som parentes kan jag nämna att ÖSK förra året hade 750 000 i inkomster. 750 000 eller 70 miljoner, hm, jag vet vad jag skulle välja att ha på kontot.

Men det är ju inte bara den ekonomiska biten som gör att jag hoppas på att se svenska klubbar spela i Europa igen. Svensk fotboll står inte särskilt högt i kurs, just nu är Allsvenskan rankad som den 24:e bästa ligan i Europa. Vi ligger efter så väl Rumänien som Israel och Cypern. Det innebär vissa problem. Dels så blir det självklart svårare att locka spelare av högre kvaliteter till en sämre liga, men det finns ett annat problem som egentligen är ännu mer intressant ur svensk synvinkel.

Här om dagen så var det en rätt intressant diskussion på twitter mellan Aftonbladets Robert Laul och personen som driver den osynliga handen. Ämnet som diskuterades var utköpsklausuler i spelarnas kontrakt. Rasmus Jönsson ryktas till Wolfsburg men Helsingborg vill givetvis inte tappa en till anfallare mitt under pågående säsong, åtminstone inte billigt - eller rättare sagt runt 25 miljoner som det sägs.

Som jag förstod det hela så har spelarfacket fått igenom en regel som innebär att klubbar med lägre rykte inte kan sätta utköpsklausuler över en viss gräns på sina spelare; allt för att hålla det proportionerligt på något vis. Med andra ord innebär en ökad sportslig framgång inte bara att intresset ökar för deras spelare och ett ekonomiskt uppsving tack vare det utan också att klubbens makt över eventuella transfersummor ökar; chansen att behålla spelarna ökar eller åtminstone innebär en större inkomst.

Vi är rätt stolta i Sverige över att vi lyckas vara så framstående på det sportsliga planet trots att vi är så få men utan ett ekonomiskt uppsving kommer svensk fotboll aldrig kunna konkurrera på klubbnivå. Framgång i Champions League är en av vägarna dit, aningen finare än investerat risk-kapital. 

// The Don 

Med blicken framåt

Premier League har börjat, United vann sin premiär så som mästare tenderar att vinna skitmatcher och Agüero hade en monsterdebut(som visserligen var emot taniga Swansea, men ändå). Därför känns det rätt självklart var jag hamnar idag: Italien!

Det blåser förvånansvärt positiva vindar i Turin igen. För oss som är lite svaga för den Gamla damen är det svårt att inte dra en aning på smilbanden. Det är fan på tiden. Juventus är ett storlag, en av de mest klassiska klubbar som fortfarande är vid liv. Ändå så kan jag inte minnas att jag har sett Juventus spela någon match de senaste åren då Olimpico varit mycket mer än halvfullt. Det är ganska sjukt om man jämför med hur det ser ut i till exempel England eller Tyskland. Borussia Dortmund har strax över 50 000 säsongskortsinnehavare, Juventus publikrekord förra säsongen var lite drygt 25 000, när de mötte Manchester City satt det inte ens 7000 på läktaren - några hundra personer mer än vad snittet låg på i Allsvenskan 2010.

Men i år låter det som sagt annorlunda. Lagets nya arena med det inte allt för originella namnet Juventus Arena är spelklar och invigs i år. En gammal trotjänare från den senaste storhetstiden, i form av Antonio Conte sitter på tränarbänken. Smarta värvningar i form av Vucinic, Pirlo och Vidal har plockats in i den svartvita skaran som ska ta tillbaka laget till finrummet på allvar.

Det verkar som att fansen i år sluter upp bakom Agnelli, Conte och grabbarna. Bara träningslägret här för någon vecka sen hade mer åskådare än matchen mot City. Ett fucking träningsläger, det är ju helt sjukt. Å andra sidan står säsongsbiljetterna i paritet. När de stängde försäljningen i juli hade de krängt iväg 23 000 säsongskort, en ökning med 56%. Trots den stora ökningen har fansen klagat på att försäljningen är stängd vilket lett till att klubben valt att öppna upp för en till möjlighet att köpa säsongskort i slutet av augusti.

Det verkar finnas en tro på klubben för första gången på länge och jag hoppas, hoppas, hoppas att Juve växer med uppgiften istället för att låta pressen tynga ner dem och cementera en svart skugga över klubben. Conte kommer behöva allt positivt momentum han kan få av fansen, att coacha Juve är inte samma sak som att leda Siena i Serie B. Det ökade intresset av att se laget spela är åtminstone ett stort steg i rätt riktning för så väl Conte och Juventus som italiensk fotboll. Om lite drygt två veckor vet vi om de klarar av att fortsätta stega fram åt rätt håll.

// The Don

Take the wrong or righteous road

Premier League har brakat igång, inte alls med buller och bång men nu rullar vi åtminstone. Förutom Sebastian Larssons schyssta balja på Anfield så var det inte så där överdrivet mycket som jag tar med mig efter den första matchdagen. Eller ja just ja, Joey Barton spelade ju match mot Arsenal med sitt Newcastle, det slår aldrig fel.

Jag var helt klart förvånad när jag såg Barton stega in på St. James igår. Efter att Ashley&co gjort sitt senaste enorma snesteg och bestämt sig att man skänker bort Barton, deras tveklöst bästa spelare, gratis för att han har kritiserat styrelsens agerande. Den vanliga lösningen är ju att försöka behålla sina bästa spelare, nödlösningen att sälja dem dyrt. Men å andra sidan är ju Mike Ashley inte vilken ägare som helst.

Innan jag drog iväg till Henke läste jag en härlig krönika på Svenskafans Lazio-redaktion av Jesper Lindberg om Paolo Di Canio och antihjältar, spelare som är så förbannat hatade och avskydda av motståndare och motståndarfans men brinner för sin klubb och livar upp stämningen med sina idiotiska upptåg.

Barton får nog ses som britternas flaggskepp nu för tiden när det gäller antihjältar. Provokationerna både igår och förra året mot Arsenal som fixade röda kort är inte snygga men han vet så jävla väl vad han gör. Barton tar skiten för att laget gynnas av det. Man behöver inte kika länge på hans twitter för att inse att det inte var särskilt populärt.

Det vore sorgligt om alla började kvida om hans agerande i situationen med Gervinho igår. Jag är imponerad över hans match igår, väldigt imponerad. Styrelsen har officiellt gått ut och sagt att han inte är önskad på Tyneside, de vill inte ha honom där. Trots det går han ut och sliter, styr Newcastles spel, avslutar, vinner tillbaka bollen och gör verkligen allt i sin makt för att hjälpa klubben som betyder så förbannat mycket för honom.

Det märktes tydligt igår vad som uppskattas på St. James; så länge man kämpar och sliter, ger sitt allt och aldrig viker ner sig så river man ner applåder från den drygt 50 000 svartvita läktarskaran. Obertan fick en jävla ovation för en löpning, inte konstigt att det fälldes tårar på Tyneside när Ashley skeppade iväg kapten Nolan till London, inte konstigt att Barton är en hjälte i Newcastle.

Joey Barton spelar med hjärta. Han är inte den mest tekniska, har inte fysik i världsklass, passningsspelet skulle kunna vara bättre och spelförståelsen är inte heller den perfekt. Men det kompenseras med en inställning värdig en gud - en kompensation som räcker förbannat långt. Det lag som kommer ha Barton och hans hjärta på sin sida framöver kan skatta sig väldigt lyckligt.

// The Don

Med båda fötterna på jorden

Det känns en aning komiskt när jag tänker efter på hur mina dagar ser ut just nu. Det som händer under själva dagen varierar ganska friskt men gång på gång går jag i mina egna spår när det gäller morgon- och kvällsrutiner. Kaffet kommer visserligen först men efter det är det fotboll, fotboll och fotboll, ett behov av att se vad morgonens nyheter bjuder på. Att jag sen allt som oftast avslutar mina kvällar med att läsa en artikel eller fem om sagda fotboll, fotboll och fotboll antar jag är den naturliga utvecklingen av fotbollsmanin. 

Igår var det sista jag läste innan jag antastade sängen att Donadoni fått sparken från Cagliari innan säsongen ens dragit igång på allvar, ett tecken på att vi börjar komma igång på allvar. 

Tillsammans med min oförmåga att sova nu för tiden drog Donadoni och Cagliari in mig i några tankar kring italiensk fotboll som fortfarande fanns kvar när jag drack morgonkaffet. Det har visserligen ingenting med Donadoni att göra men jag har aldrig greppat varför det finns så lite speed i italiensk fotboll.

Italiensk fotboll får allt som oftast skit för sin taktiska inriktning och slughet, om att aldrig blotta sig och snarare utnyttja motståndarnas misstag än på egen hand luckra upp försvarsmurarna man ställs emot. Jag kan se charmen i det, felfri försvarsfotboll som när Inter slog ut Barcelona ur Champions League 2010 var inget annat än en fröjd att kika på. Ett mästerverk.

I och med hur det italienska försvarsspelet är utformat med det galet disciplinerade positionsspelet kommer det också, inte särskilt förvånansvärt, följder när det gäller vilka attribut som anses viktiga. I en kontringsstark liga som Premier League behövs det snabbhet, i Serie A handlar det om koncentration; att aldrig tappa fokus. Äldre försvarsbjässar och legender som Cannavaro och Materazzi har kunnat stanna kvar ett antal år extra och spela toppfotboll i Italien tack vare det. Djupledsspelet finns inte på samma sätt.

Vad händer då om man slänger in snabbhet mot de stående försvaren? Jag var jävligt nyfiken när Juventus värvade Krasic förra året. Virvelvinden kom från Ryssland och hade sprungit sönder flera försvar i Champions League året innan. Under hösten gjorde han samma sak i Juve och bar laget på sina axlar. Som jag ser det började problemen hopa sig när lag insåg att han var den enda spelaren med riktig speed i Juventus, man behövde inte ha samma fokus på någon annan spelare när det gällde spel i djupled.

Varför var Napoli för första gången på många år nära att ta en scudetto förra året? Cavani var ett jävla monster som sprang sönder allt, Lavezzi likaså. 

Nu har Luis Enrique tagit över rodret i Roma, ett drag som kan bli väldigt intressant att följa. Tränare i Serie A som inte är skolade i italiensk fotboll ser vi inte varje dag, att han dessutom har Barcelonas spel i kroppen med högt tempo och hög press gör att det kliar lite extra i kroppen inför säsongen. Han har sagt att inte tänker använda Barcelonas modell fullt ut men jag blir väldigt förvånad om den inte är starkt influerad av hans tid både som spelare och tränare i Barcelona.

Italiensk fotboll måste inse att den behöver förändras om de inte ska tappa ännu mer mark i paritet till de övriga ligorna i Europa. Kanske kan ett fortsatt springande Napoli och ett Roma med fläkt och flärd vara det som visar italienarna ett nytt framgångsrecept som inte bara innebär scudettos utan också tar dem tillbaka till den absoluta toppen i Champions League.

Ett flerfrontskrig

Igår slängde jag ur mig ett stycke där jag proklamerade att målvakter av världsklass är hårdvaluta men att det är målskyttarna som drar in de största övergångssummorna. Jag antar att det egentligen är en sanning med modifikation. Årets hittills är, så vitt jag vet, trequartistan Javier Pastores flytt från Sicilien till Paris. 42 miljoner euro är inte direkt en piss i havet.

När nyheten om Pastores flytt kom upp på Fotbollskunskap började tankeverksamheten dra igång på allvar, PSG's projekt med den fantastiska Leonardo som sportchef kommer bli förbannat intressant att följa.   

Paris satsar stenhårt inför den här säsongen och Pastore är givetvis flaggskeppet och den prestigevärvningen som visar att de menar allvar. Att klubben lyckades sno åt sig en offensiv mittfältare av den klassen när flera av de största klubbarna i Europa letar efter just den spelartypen är oerhört starkt. Pastore är dock inte den enda spelaren av klass som har flyttat från Italien till Frankrike. Menez lämnade Roma trots nystarten med de nya ägarna, Sissoko lämnade Juventus och Sirigu lämnade också han Palermo precis som Pastore. Lägg till värvningarna av Matuidi och Gameiro för runt 10 miljoner euro styck från mindre klubbarna i Frankrike så börjar det finnas belägg för att tala om en ny era av kvalitetsfotboll i huvudstaden.

Fransk fotboll är allt annat än skit och det känns i nuläget som att det bara är en tidsfråga innan Ligue 1 går om italienska Serie A på ligarankingen precis som tyska Bundesliga gjorde inför i år. Faktum är att det inte skiljer särskilt mycket på coefficienterna mellan fransmännen och italienarna inför årets säsong. Serie A har tappat som maktfaktor och lever på gamla meriter, en till kass säsong och italienarnas hjärtan kommer gå i kras när det inte längre är dem utan fransmännen som kommer ha fyra lag som spelar i Champions League. 

Allt för länge har europeisk ligafotboll handlat om Premier League, La Primera och Serie A. Det börjar sakta märkas att så längre inte är fallet, som fotbollsfantast är det bara att lyfta på hatten och glädjas åt den bredd som växer fram. Alla gillar underdogs och skrällar - så länge det inte drabbar våra egna klubbar förstås.

// The Don

Goalkeepinggate

Med en klubb i världsklass som Manchester United är det ibland ganska lätt att glömma bort eller förtränga hur viktigt det är att ha en målvakt mellan stolparna som klarar av den massiva press som uppgiften innebär. Van der Sar har skämt bort fansen de senaste sex åren och vaggat in oss i den mest naiva tron på att det är lugnt, vi är United och bugar oss inte för någon.

Men nu har Van der Sar lagt handskarna på hyllan och den legendariska målvakten lämnar ett stort tomrum och ännu större skor att fylla efter sig. Hela sommaren har det varit Uniteds mest brinnande fråga som behövt ett svar, ett bra svar. Svaret blev David De Gea - en spansk tjugoåring med fjun på läppen och kasst engelskt vokabulär. Frågetecknen kring värvningen hopades direkt och vem kan klandra dem?

I söndags gjorde han sin första tävlingsmatch och sin första tabbe på samma gång. United-sektionen som kikade på matchen i Uppsala hängde läpp och befarade det värsta, DG stormade in i sin lägenhet med det muntraste av muntra leenden - och då hade han fortfarande inte sett tabben.

Uniteds supportrar vet vikten av att ha en målvakt som pallar trycket, det är inte första gången som en legendarisk målvakt måste ersättas och det gick väl lite halvdant om man ska vara snäll. Expressen ägnade ett uppslag idag om Uniteds målvaktssituation och blickade tillbaka till då Ferguson jagade en ersättare till Peter Schmeichel. 10 skitmålvakter, på fem år. Jag var med, jag minns hur det var nu när jag läste artiklarna men helvete, det var djupare förträngt än vad jag vill erkänna. DG nämnde Massimo Taibi i söndags - smeknamnet The blind venetian som stod med i dagens tidning fick klockorna att ringa ännu mer.Att vi dessutom avverkade den smått schizofrena "There's only two Andy Goram" säger ännu mer om hur svårt det kan vara att hitta rätt man för uppgiften.

För att vidga diskussionen en aning så behöver vi inte gå mycket längre än till Gunners för att se prov på hur viktigt det är med en målvakt som håller måttet. Sex titellösa år och jag undrar hur många av dem vi skulle kunna tillskriva målvaktstabbar från Lehmann, Almunia & co. Valdes i Barcelona gjorde sin beskärda del för att hålla tillbaka klubben från framgångar med sina tabbar under sina första år i startelvan. Eller så nämner jag bara det engelska landslaget och deras katastrofala följd av målvaktstabbar, kort och gott.

Målvakter av kvalitet växer verkligen inte på träd. Visserligen har målmaskinerna en tendens att vara de största monstervärvningarna men helvete, det är klassmålvakterna som är hårdvaluta i den moderna fotbollen. Hur ofta ser vi världsmålvakter byta lag? Va?

Jag tror på De Gea, han kan mycket väl bli en United-ikon om han tar chansen, en målvakt värd att minnas och jämföra med Van der Sar och Schmeichel. Men det går inte att bortse från det faktum att De Geas jakt på kultstatus i klubben har några hinder på vägen. Han är Uniteds svagaste länk i år och kommer vara den avgörande faktorn huruvida laget ska kunna försvara sin titel eller inte.

Jag kan köpa att De Gea gör några tabbar, han är trots allt bara 20 bast eller en halv Van der Sar vad gäller ålder. Det är en monumental fördel att ha den rutin som Van der Sar spelat till sig under mer än 15 år på den absoluta toppen. Rutinen skapar tillit mellan backlinjen och målvakten och skapar ett lugn som räddar många poäng. De Gea har inte den rutinen. Han vet det, Ferguson vet det, spelarna vet det och fansen vet det. Ändå så föll valet på honom, ett val som inte är ogrundat - det finns givetvis en tillit inom klubben över hans förmåga och inneboende potential, annars hade de tittat åt andra håll efter en ersättare.

Det kommer bli en jävligt intressant säsong där tre av Premier Leagues topplag har unga målvakter mellan stolparna och hur det kan komma att påverka ligans utgång. På lördag är det dags och jag känner mig som ett barn innan julafton - snart, snart,snart är det dags för dagen jag väntat på så länge.

// The Don

Practice makes perfect

Allting börjar med ett perfekt slut. Släktträff, Uppsala, säsongsstart, derby och vinst - på "Fergie-time". Äntligen har den nya säsongen dragit igång och det är slut på plojmatcher i Asien och US-and-A. Jag antar att det är svårt att hitta ett bättre tillfälle att plocka upp bloggens spillror och inleda den nya eran, den som är tänkt att skrivas på internetcaféer i London. Men mer om det en annan gång.

Community shield - låtsascupen mellan Premier Leagues segrare och vinnaren av FA-cupen, säsongens sista träningsmatch som sir Alex något elakt kallar det. I år var det dock lite mer kryddat än vanligt, ett Manchester derby på Wembley kickar igång den brittiska fotbollen med pompa och ståt. Uniteds vinst i sig känns inte så där jävligt intressant - sättet som man vann matchen på är en annan femma.

City hade ledningen i halvtid med 2-0 och spelade lite som Arsenal gjorde i vintras när Carling Cup-finalen gick av stapeln mot Birmingham. Det syntes att Mancini och hans mannar prompt ville visa att vinsten i FA-cupen i våras inte var en slump, att det inte kommer dröja 35 år till nästa titel utan att klubben startat ett nytt kapitel som vinnare.

Ferguson verkade vara på andra tankar och bytte ut sin defensiva stomme redan i halvtid. Ut med mittlåset och den defensiva speluppläggaren Carrick - in med ynglingarna som inte matchades från start. På vägen hem från Uppsala snackade Henke om att Uniteds snittålder i andra halvlek låg strax över 22. Var det inte nåt i den stilen som Dortmund hade när de spelade hem den tyska ligatiteln i våras och fick så enormt mycket beröm? Jag menar givetvis inte att Uniteds vändning i Community shield är lika imponerande som att vinna ett ligaguld, det är referensen till vad ungdomlig entusiasm kan åstadkomma som jag är ute efter.

För United och främst Ferguson är det fortfarande en träningsmatch, en generalrepetition innan ligan drar igång nästa helg, en match som Ferdinand, Vidic, Carrick & co har spelat många gånger. Cleverley och Jones spelar å andra sidan sitt första Manchester derby, har chansen att vinna sin första titel och slåss för att visa sig värdiga och spela till sig en plats i startelvan.

Det var imponerande att se hur det unga gardet körde över City utan minsta pardon. Smalling tog varje tillfälle han fick för att göra en offensiv räd nu när han spelade högerback istället för sin vanliga plats i mittlåset, Cleverleys spel fick mig att undra om vi verkligen behöver Sneijder, Welbeck skapade totalt kaos med sin snabbhet, Rafael gjorde allt han kunde för att leva upp till kaptensbindeln(som förövrigt innebär att han vunnit fler titlar som kapten än den gode Fabregas har gjort) och Evans var felfri.

Jag tänker inte dra för höga växlar över en vinst i Community shield - allvaret börjar först nästa helg men fan, säsongen kunde inte ha börjat på ett bättre sätt än så här. Nu ska jag mysa runt tills det är match mot West Brom på söndag, hämta ut mitt nya pass inför resan och gjuta vänskapsband i cement.  Laters, yo.

// The Don