Ballad of a big man

Att små, tekniska lirare går i backen är det inga konstigheter med. Har man ett fysiskt övertag över en motståndare så använder man sig ju av det. Det har givetvis de nätta spelarna lärt sig att dra nytta av; förstärkning av tacklingarnas allvar är mer av en regel än ett undantag nu för tiden. Det stör mig ja, men inte i närheten av lika mycket som när det är bjässarna som gråter som barn för att en mittfältare på 65 pannor studsade emot dem. Det blir på en gång plågsamt tydligt att fotbollen har sina skönhetsfläckar. Tack för det Toni. Tack för det Drogba.

Drogba fick väldigt mycket skit för sin insats i första mötet mot Barcelona. Skit som han gott kan ha. Jag har aldrig gillat killen och han gör det för det mesta väldigt lätt att fortsätta tycka just så. Liggandes i gräset, sittandes i gräset, målskytt, liggandes i gräset, sittandes i gräset, liggandes i gräset. Inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av ett av de största fysiska monstren till anfallare.

Men inte fan är han helt värdelös den där Drogba. Det finns ju en annan anledning till att han startar en semifinal i Champions League än att Torres har blommat ut till världen mest överskattade spelare; han kan om han vill.

Chelsea spöade Barcelona över två matcher, stod emot bollrullandet i en timme och så vidare. Kul för dem. Lampard var enorm på mittfältet men vad fan är det i jämförelse med Drogbas slit som anfallare, högerback och vänsterback om vartannat? När jag såg Drogba röra sig neråt mot en ytterbacksposition för att trycka ihop laget ännu mer så kunde jag bara tänka på att han troligen kommer riva ner antingen Alves på högerkanten eller Iniesta till vänster. Straff, mål och god natt. En anfallare är ingenting som jag skulle vilja ha i eget straffområde.

Tji fucking fick jag. Drogba var en klippa. Alves(som dessutom blev inbytt och var lite piggare, lite fräschare) kom ingen vart, han försökte knappt efter ett tag med taffliga misslyckanden. Drogba nickade undan bollar mot ytan bakom backlinjen, bröt passningar, höll i bollen. Han dominerade totalt och det var bara att lyfta på hatten och applådera likt Marseilles fans efter Belhandas snygga mål mot dem. Ibland spelar det ingen roll vilka sympatier som man har. Med ett hjärta som dunkar för fotboll blir jag ju lite knäsvag när jag ser anfallare slita arslet av sig i defensiven.

Jag läste att Lorenzo Medici klagade på att massmedia hyllar Chelseas kämpainsats när Inters liknande vinst för två år sedan mot Barcelona fick sig en känga för att vara antifotboll. Vad han låter bitter Medici, så förbannat bitter. Jag var imponerad över Inters mäktiga vinst då och jag är imponerad att Chelsea lyckades stå emot Barcelona nu. Det enda, om något, som har förändrats är i så fall att Barcelonas plats på tronen som världens bästa lag har blivit än mer självklar sedan dess. Sluta gnälla, det är ändå kul att en grym försvarsinsats kan få hyllningar.

Got the spirit, lose the feeling

Det var en ordentlig derbydag i helgen. Två derbyn i London och så El Clásico som med all säkerhet avgjorde årets upplaga av La Primera. Kul för Mourinho att lyckas vinna på Camp Nou för första gången på tio försök. Men ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om vare sig Londonderbyn eller Kataloniens krig mot Spanien. Inte nu när det nalkas ett derby i Manchester.

United tappade en tvåmålsledning under sista tio minuterna på Old Trafford. Fyra jävla mål i baken av Everton - det är en tiondel av deras målskörd i Premier League, gjorda på bortaplan mot de regerande mästarna. Det ska fan bara inte hända och jag förstår att Ferguson var förbannad över skiten som laget satt sig i i och med poängtappet. 

Mitt arma hjärta klarar inte riktigt av det här men det höjer ju onekligen spänningen till en ny dimension när ett derby inte bara påverkar maktförhållandet i staden ett halvår framöver utan också avgör(nåja) ligan. Vinner United matchen på Etihad Stadium behöver grabbarna bara plocka med sig en ynka poäng mot antingen Swansea eller Sunderland för att försvara ligatiteln. Å andra sidan så skulle en förlust innebära att City och United ligger lika med två omgångar kvar att spela, en situation som jag gärna slipper uppleva. Fyfan.

Det som har talat allra mest för United nu under vårkanten har varit det momentum som klubben skaffade sig när de snodde Citys position överst i tabellen. Det blir så överjävla tydligt på en gång att man är bättre än sina motståndare samtidigt som man kan känna hur motståndarna vacklar och håller på att gå under av pressen som den tappade serieledningen innebär.

Ponera att det omvända skulle hända om en vecka; med två omgångar kvar tillåter United att City kommer upp jämsides med dem. Hur skulle United reagera på den händelseutvecklingen? Det som skänker ett visst mått av trygghet för Uniteds supportrar är klubbens vana vid titelfighter. Det är verkligen inte den första gången som United krigar om en titel. Spelarna är vana vid att arbeta under press; de vet vad som står på spel och förväntas av dem men framförallt vad de är kapabla till att prestera i den här typen av situationer. Samma sak kan vi inte säga om City. 

Mancini har precis som Pep Guardiola den senaste tiden pratat om sina konkurrenters fördelar i titelracet, att ligan redan är avgjord. Allt för att avlägsna så mycket press som möjligt från det egna laget. Ja, United har en fördel precis som Real Madrid hade det inför helgens drabbning mot Barcelona. Ja, United har ett något enklare spelschema under de sista två omgångarna än vad City har. Men det innebär ju inte att Mancini sagt åt sina mannar att allt hopp är ute, att det är kört, att de har torskat och att det är lika bra att laget lägger sig ner och självdör redan nu. I helvete heller, City kryper närmare och närmare sin storebror och om inte för att kämpa in i det sista för ligatiteln så är jag tvärsäker på att Mancini åtminstone kräver blod, svett och tårar i mängder innan man kapitulerar i derbyt för att markera hur nära man har kommit.

Jag kan knappt vänta.

All is one, one is all

London värmer upp inför årets match. Det är dags att rädda det som räddas kan av den brittiska hedern. Jag trodde aldrig att jag skulle få se den genomklappning som de engelska klubbarna har bjudit på i årets Europaspel. Det är rent utsagt pinsamt för oss anglofiler. Men jag skulle säga att det inte varit helt i onödan, det känns fint att se hur alla engelsmän sluter upp bakom Chelsea och visar sitt stöd. Det var trots allt inte särskilt längesen som det snackades om Chelskij, oljepengar, köplag, björnfittor och hela den valsen.

Chelsea har fått tillbaka sin identitet som brittisk klubb(eller lämnat över köpelags-titeln till City, beroende på man vill se på saken) och jag kan inte låta bli att glädjas över att det är med Roberto Di Matteo som är boss över skutan.

När Villas-Boas tillsatte Di Matteo som sin assisterande tränare var jag övertygad om att det var det smartaste draget han kunde göra. Det som Villas-Boas saknade (trots sina år i Mourinhos stab under åren i Chelsea) var en ordentlig känsla för klubben, något som jag trodde att Di Matteo kunde tillföra och komplettera Villas-Boas brist på sagda klubbkänsla. Sex år i Chelsea, om än inte under storhetstiden, har utan tvekan satt sina spår i italienaren.

Jag har förståelse för det som Villas-Boas försökte göra. Så sent som förra säsongen skrev jag om ett ålderstiget Chelsea som började se trögare ut, ett Chelsea i behov av nytt blod. Villas-Boas tog in det nya blodet men med facit i hand verkar det som att klubben inte riktigt var redo för den rockad som portugisen satte i rörelse.  Föryngring, ändrad truppstatus hos startspelare och ett nytt spelsystem. Det blev helt enkelt för mycket nytt på för kort tid.

Sedan Roberto Di Matteo tog över Chelsea har klubben vunnit 75% av sina matcher. En förlust borta mot City med udda målet och oavgjort i Londonderbyna mot Tottenham och Fulham är de enda plumparna i italienarens statistik som huvudansvarig för The Blues. Ställ det i paritet till Villas-Boas vinstfacit på 47,5%, en siffra som Di Matteo slog som tränare för både MK Dons(52%) och West Brom(48%). Siffrorna ger på ett tydligt sätt belägg för den påstådda renässansen i London-klubben.

Di Matteos roll i Chelsea är att agera som caretaker, han ska bara sköta om klubben säsongen ut tills Abramovich kan tillsätta en permanent lösning på tränarposten. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg i sammanhanget för de facto så har Di Matteo ingenting att förlora. Ingen har förväntat sig stordåd i en av Europas största klubbar av en tränare som bara har styrt West Brom och MK Dons innan dess. Det passar perfekt av en väldigt enkel anledning; Chelsea som klubb har sedan Di Matteo kom in i bilden haft lika lite att förlora som tränaren själv. Med det spel som Chelsea visade upp under Villas-Boas styre och att alla de andra engelska klubbarna spelade bort sig själva i de europeiska cuperna försvann allt vad förväntningar hette. Lägg där till att tränarskiftet ägde rum strax innan returen i åttondelsfinalen mot Napolis tempofotboll, jag gav inte mycket för avancemang i deras stand off. Men Chelsea krigade sig vidare.

När det stod klart att Chelsea skulle ta sig an Barcelona i semifinalen gjorde Di Matteo ett uttalande som jag tycker är rätt talande för vad det är som han har gjort så bra. Han menade att Chelseas nyckel till avancemang låg i att utnyttja lagets egen styrka. Det kan tyckas vara en självklarhet men tänk efter lite, det var ju inte alls det som Villas-Boas gjorde under sin korta sejour i London. Villas-Boas försökte förändra hur laget spelade och genomföra en generationsväxling. Villas-Boas tänkte på framtiden, Di Matteo tänker på nuet.

Barcelona är världens bästa lag och bör ta sig vidare till finalen men jag tänker inte räkna bort Chelsea. De har revansch att utkräva, mycket mindre press på sig att vinna och har fått vind under vingarna igen. Ikväll blir det åka av, var så säkra.

I want to live

Då var det dags igen. El Clásico-vecka och vad jag antar är det mest mediaälskade derbyt i världen just nu. Ronaldo mot Messi, Guardiola mot Mourinho, Madrid mot Barcelona. "Tvålags-ligan" La Primera når sitt klimax under helgen. Ja, det är två enorma klubbar som slåss om ligatiteln men det är ju inte lika unikt som folk vill påstå. Men ni bryr er ju inte om El Clásico, det är ändå inte ligaracet som gör spansk fotboll intressant nu för tiden. Athletic Club är givet med sin klubbfilosofi men det mest intressanta är hur den spanska fotbollens enorma skuldproblematik påverkar klubbarnas livsöden. Ja ni vet, Valencia skeppar iväg sin supertrio Villa, Silva och Mata och så vidare.

Real Zaragoza har tagit på sig rollen som största ansikte utåt för de skuldtyngda klubbarna under året och just nu älskar jag varje stund av händelseförloppet.

Kort sammanfattat så begärde klubben om att gå i konkurs inför årets säsong med skulder på över 130 miljoner euro. Klubbens nuvarande ägare Agapito har med rätta fått mycket skit sedan han tog över klubben 2005. Dock så fanns det redan ett berg av skulder på 75 miljoner innan han tog över klubben som vann Copa del Rey både 00/01 och 03/04.

Det såg länge överjävligt mörkt ut för Zaragoza som låg supersist i tabellen. Så sent som för en månad sen skulle bli laget som tagit minst antal poäng under en säsong i La Primera genom tiderna om de inte lyckades ta 28 poäng till. Frågan var inte längre om Zaragoza skulle klara sig kvar utan om klubben skulle överleva degraderingen eller försvinna i tomma intet. 

När Manolo Jiménez tog över Zaragoza vid årsskiftet hade klubben mäktat med två vinster och fyra oavgjorda matcher i ligan. Jiménez hade väl inte den bästa av starter i sin nya klubb, den första trepoängaren spelades hem först i mitten av februari borta mot Espanyol. Efter slakten mot Málagai slutet av februari fick Jiménez nog: 

- Jag kräver värdighet och respekt för Real Zaragoza. Den här skölden som spelarna bär över hjärtat är en sköld som ska bäras med stolthet eller inte alls. Begriper man inte det ska man inte dra tröjan över huvudet, då kan man lika gott stanna på läktaren.

Under mars var Zaragoza statistiskt sett den fjärde bästa klubben i ligan. Villarreal, Valencia, Atlético de Madrid och Sporting fick spö av en klubb i kris, ledd av Jiménez som bär sitt hjärta utanpå kroppen; enbart skyddat av samma klubbmärke som han kämpar för att hålla vid liv.

Vi är nu framme vid de fem sista omgångarna av ligaspelet. Zaragoza har klättrat upp till den översta av platserna under nedflyttningsstrecket, fem poäng upp till nytt kontrakt och fortsatt liv. Inget ont om Granada eller Villarreal som har dragits in i nedflyttningsstriden men fan, jag blir ju lite varm inombords när jag ser en klubb som Zaragoza kämpa och slita in i det sista hur omöjligt deras uppgift än verkar vara. 

- Vi kommer kriga till slutet, och om vi trots allt misslyckas ska det vara på ett sätt som är värdigt att hugga i sten , sa Jiménez efter segern mot Atlético de Madrid. Bara det citatet är i sig värt att börja hålla ett extra öga på spansk fotboll under den sista månaden.

We did it our way

Jag tänkte så här: Det börjar bli dags att skriva om någonting annat än Il Calcio, hur kul jag än har börjat tycka att italiensk fotboll är igen. Men efter att ha blivit inspirerad av Mauris cykelkanon, satt påskölen i halsen och det faktum att jag faktiskt sett en match för första gången på länge så skuffar jag undan resten av fotbollsvärlden en liten stund till.

Lazio tog alltså emot Napoli igår på Olimpico, en klassisk sexpoängs-match om den sista Champions League-platsen. Lagom till andra halvlek anlände jag hos Jens så första halvlek kan jag inte tala om, halvlek nummer två däremot var bra mycket tråkigare än Mauri försöker lura i folk med sin cykelspark. Det var det liksom. Inget vidare passningsspel, inget vidare tempo. Det som jag tar med mig är resultatet, för slutstridens skull tror jag att det var väldigt bra att Lazio gick segrande ur matchen. Varenda jävel vet ju att  viktiga segrar som igår mot Napoli alltid späs ut med rena fiaskon. För dem som har glömt hur Laziologik funkar följer här en påminnelse:

Bra jobbat: Derbyseger x2, 2-0 mot Milan, 3-1 mot Napoli.

Så jävla sämst: 5-1 mot Palermo, 4-0 mot Siena, 1-3 mot Bologna.

Om Lazio bara följer sin spelidé att tappa onödiga poäng så kommer vi ha ett spännande krig i år igen om den sista kvalplatsen till Champions.

I Milano lirade Milan emot ett Viola som slåss med näbbar och klor för att undvika förödmjukelsen att degraderas till Serie B. Jag vet inte riktigt vad som pågick i huvudena hos Allegris manskap, jag trodde att de skulle vara revaschlystna efter att ha åkt ur Champions League och försöka rädda det som räddas kan. Men nej, istället såg de till att torska med 1-2, räcka över serieledningen till Juventus och skänka hopp till Fiorentina. Vad som förvånande mig än mer än resultatet var när jag såg att Milan tappat sin ledning. Säg att matchen hade slutat 0-1 och målet hade kommit i matchens slutskede, det hade jag kunnat greppa, det är sånt som händer. Men att Milan ska släppa in en kvittering med 40 minuter kvar och inte ånga på för trycka in ett nytt ledningsmål utan istället släppa in ett till precis innan tilläggstid, det händer inte i den senaste upplagan av Milan, lika lite som det hände för Inter när det var de som dominerade eller Juventus före dem.

Jag fnissade lite grann när jag såg att det var Amauri som satte den avgörande baljan och sköt Juve till serieledning. Undrar hur många sms han fick från polarna i Turin?

Siena är ett väldigt talande exempel för hur jämnt det är i Italien. För två veckor sedan tyckte jag att det var väldigt roande hur Siena som hade bättre målskillnad än alla lag utom topp sex(inklusive Inter) kunde ligga och harva på 17:e plats i tabellen. Två vinster senare ligger de på övre halvan vilket känns helt rätt. De har trots allt ligans fjärde bästa försvar. Jag undrar ja vad Siena skulle vara kapabla till om de fick tag i en ordentlig spelfördelare och en målskytt av högre rang än Destro och Calaiò.

Förövrigt så roar det mig att Lecce, lilla Lecce med sina små ekonomiska muskler, lilla Lecce som varit avskurna bland nedflyttningsplatserna grep efter det sista halmstrået och pissade på Roma. 4-2 Skrevs resultatet till vilket är imponerande. Att de skaffade sig en ledning med 4-0 och gav bort två tröstmål i slutet på matchen är enormt. Nu är det helt plötsligt bara fyra poäng upp till "säker" mark. Jag undrar ja hur mycket momentum en så massiv seger som den här kommer att ge den lilla klubben. Borell gladdes säkert mycket av segern men å andra sidan är han säkert lika pessimistisk och tråkig som vanligt och ser det som ett litet litet ljus i den här säsongens kolsvarta mörker.