Jag är nyligen hemkommen från vad jag antar är den sista kvällen av ölförtärande i Linköping. Det är jävligt vemodigt. Jag känner att jag har gjort mitt här, men ändå så går det inte att bara gå vidare fullt ut. Min relation till United är väl inte riktigt samma sak, det kommer alltid vara med mig och ligga mig mycket närmre än de städer som jag bott i. Det jag vill komma fram till är att man trots en vardaglig hållning till någonting, vare sig det gäller en person, en stad eller en fotbollsklubb så märks det band som finns så djävulskt tydligt när allting ställs på sin spets.
Jag är fullt medveten om att Barcelona går in som favoriter. Det är inte ett dugg konstigt precis som jag talat om innan med tanke på Xavi, Messi & co. Men jag vägrar att tro på en förlust. Ja, oddsen talar för at det blir just så men hur kul är det ändå med logik? I vilken utsträckning kan man använda logik i sammanhang som rör kärlek till människor, fotbollsklubbar, band eller vad fan man nu älskar? Kärlek har aldrig varit logiskt och kommer aldrig heller att bli det.
Imorgon kommer jag skrika, dricka, skratta och kanske gråta för den kärlek jag känner till en klubb Schulman och andra ser som löjeväckande, påklistrat och barnsligt. Det skiter jag fullständigt i. Jag är en lika stor del av United som de som kommer sitta på Wembley imorgon. Jag är inte ensam och det är inte heller du, oavsett vad ditt problem är. Folk kan kalla det töntigt men vi hjälper varandra, välmående är ett viktigt mål i sig vare sig det gäller relationer, fotboll eller jakten på drömmar.
// The Don
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar