Jag lever konstiga dagar nu för tiden. Mer eller mindre hemlös, eller ja, lägenhetslös och utlämnad till mina vänners goda lynne den sista tiden i Östergötland. Det är lite konstigt, jag trivs och mår bra men samtidigt finns vetskapen där om att jag håller på att avsluta ett kapitel och sakta men säkert ska börja skriva på ett nytt.
Även fotbollsmässigt har det den senaste tiden handlat om att vända blad. United tog sin 19:e ligatitel och är fucking störst i England genom tiderna. Typisk grej att gilla på Facebook. Men det här var aldrig tänkt att handla om positiva förändringar utan några stycken om den gode, den onde och den fule Paul Scholes.
Till skillnad mot evighetsmaskinen Ryan Giggs så förlängde Scholes aldrig sitt kontrakt med United under våren och ovissheten kring världens bästa ginger tillika min personliga favorit har ätit upp mig inifrån. När det nu tillslut står klart att Scholes lägger skorna på hyllan känns det väldigt tomt, trist och surt. Jag lider med killen som är tänkt att fylla hans skor, vem det nu kan tänkas bli.
Min förkärlek till Scholes började antagligen under en landskamp mellan England och Sverige, ni vet matchen där Scholes köttade stora hål med sina dobbar i låret på Håkan Mild. Då var jag oxtokig och förbannad. Nu skrattar jag bara jag tänker på det. Snygg "tackling"!
Jag är lite förvånad över att Scholes aldrig fått något riktigt erkännande. Det stör mig en aning. Barcelonafebern härjar över hela världen där Xavi är världens tveklöst bästa passningsspelare(vilket jag visserligen kan gå i god för) och att det är kapten Fabregas som är nummer ett i Premier League. Det är lite som att Scholes existens viftas bort, att han inte skulle vara tillräckligt bra för att nämnas i samma diskussioner om framspelare som Xavi & co.
Scholes är en magisk fotbollsspelare, det är ingen tvekan om saken. Hyllningskörerna inför årets Champions League-final för att lyfta fram Giggs och Scholes prestationer var tillslut så pass stora som de borde vara. Bäst i sin generation sas det. No shit säger jag, det har varje United-supporter vetat om i drygt tio års tid. Han är inte längre den tvåvägsspelare som jag minns, absolut inte heller den anfallare som han till en början spelade som men helvete, utan Scholes hade United inte ens varit i närheten att plocka poäng i höstas.
Jag lyfter på hatten, tackar för några makalösa år och gråter en skvätt. Nästa år kommer bestå av en mindre dos idiotiska tacklingar, färra geniala passning och ännu en legend mindre på Old Traffords gräsmatta. Tröjan med Scholes på ryggen kommer jag dock bära med stolthet, den är redan min största klenod och käraste ägodel. Köpt under Scholes sista match på Old Trafford, på Old Trafford, kan det bli mer magiskt än så? Tack för allt.
// The Don
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar