Imorgon är det final i Champions League. Än så länge har jag hållit det någorlunda neutralt trots att varenda jävel där ute vet hur partisk jag är. Jag är United in i varje del av kropp och själ, jag har mått dåligt de senaste veckorna lika mycket över den här matchen som det faktum att jag flyttar ifrån så många av mina vänner. Den här matchen betyder mycket, väldigt mycket för mig. Så är det bara och de som inte förstår sig på min situation kommer inte göra det utan att totalt gräva ner sig i en sport och hänge sig åt en klubb och dess traditioner. En till förlust mot Barcelona skulle göra väldigt ont, jag skulle må väldigt dåligt.
Jag är nyligen hemkommen från vad jag antar är den sista kvällen av ölförtärande i Linköping. Det är jävligt vemodigt. Jag känner att jag har gjort mitt här, men ändå så går det inte att bara gå vidare fullt ut. Min relation till United är väl inte riktigt samma sak, det kommer alltid vara med mig och ligga mig mycket närmre än de städer som jag bott i. Det jag vill komma fram till är att man trots en vardaglig hållning till någonting, vare sig det gäller en person, en stad eller en fotbollsklubb så märks det band som finns så djävulskt tydligt när allting ställs på sin spets.
Jag är fullt medveten om att Barcelona går in som favoriter. Det är inte ett dugg konstigt precis som jag talat om innan med tanke på Xavi, Messi & co. Men jag vägrar att tro på en förlust. Ja, oddsen talar för at det blir just så men hur kul är det ändå med logik? I vilken utsträckning kan man använda logik i sammanhang som rör kärlek till människor, fotbollsklubbar, band eller vad fan man nu älskar? Kärlek har aldrig varit logiskt och kommer aldrig heller att bli det.
Imorgon kommer jag skrika, dricka, skratta och kanske gråta för den kärlek jag känner till en klubb Schulman och andra ser som löjeväckande, påklistrat och barnsligt. Det skiter jag fullständigt i. Jag är en lika stor del av United som de som kommer sitta på Wembley imorgon. Jag är inte ensam och det är inte heller du, oavsett vad ditt problem är. Folk kan kalla det töntigt men vi hjälper varandra, välmående är ett viktigt mål i sig vare sig det gäller relationer, fotboll eller jakten på drömmar.
Nedräkningen börjar gå mot sitt slut innan det är dags att dra vidare med flyttlasset. Känns lite vemodigt att lämna stan som agerat hemmaplan de senaste tre åren men vafan, nya äventyr väntar och varför inte lägga upp det så att Champions League-finalen spelas den sista kvällen jag bor i lägenheten?
Det är alltså dags för säsongens sista ordentliga klubblagsmatch i Europa. Resten av sommaren får vi nöja oss med Allsvenskan(om inte fler äckliga fans får för sig att avbryta matcher förstås, men det är en annan historia). Manchester United mot Barcelona. En repris av finalen 2009. Typ.
Barcelona går in som klara favoriter, det är inget snack om den saken. Deras ordinare startelva är brutal och det är mycket möjligt att de kommer bygga upp en era de närmsta åren för att gå till historien som ett av de klassiska lagen likt Real Madrid på 1950-talet, Ajax och deras införande av totalfotbollen och Milans monsterlag vid skiftet mellan 1980- och 1990-talet.
Magkänslan säger mig dock att det här är ett utgångsläge som Sir Alex gillar. Manchester United kan trots sin storhet och rika historia gå in med en inställning som underdogs, utan att ha märkvärdigt mycket att förlora. Ferguson har påpekat det gång på gång i pressen de senaste veckorna. Det märks väldigt tydligt att han tänker använda sig av det kortet så mycket han kan för att ta bort pressen från sina spelare och lägga lite extra tyngd på Barcelonas axlar.
En intressant aspekt som också lyfts fram ofta är det faktum att finalen spelas på Wembley i London. United spelar nästintill på hemmaplan och trycket kommer vara enormt. Att kunna vinna en av de finaste troféerna som finns att vinna i sitt eget land borde ge en stor motivationsboost. Det är inte riktigt samma sak som när England spelade VM-final 1968, men ärligt talat, England har inte direkt visat tecken på att ta sig till finaler i varken världs- eller europamästerskap så Uniteds engelsmän tar nog gärna chansen de får.
Sen var det då det där med askmolnet och fucking Island. Vi har hört det förut, flygförbud och så vidare. Barcelonas spelartrupp har så vitt jag förstått redan plugit till London för att undvika samma misslyckande som mot Inter när förra årets askmoln härjade fritt. Bussresan till Milano resulterade i en förlust med 3-1, något som Pep inte riskerar igen.
Problemet ligger dock inte i att truppen kunde drabbas. Det kändes självklart att de skulle lösa det på det här viset. Problemet ligger istället vid hur det kommer se ut på läktarna. Normalt sett fylls arenan till stor del av fans från de båda lagen, vilket förstås är mycket logiskt. Nu är det ju dock så att Spanien troligen kommer drabbas av flygförbud redan imorgon och många, många fans kan bli strandsatta i sitt hemland.
Först och främst är det såklart tråkigt att det kan finnas 20 000-30 000 tomma stolar på Wembley när det är en så magisk match som ska spelas, men det verkligt intressanta är hur pass ensidigt publiktrycket kommer bli, och hur pass mycket det kan påverka Uniteds prestation att deras tillresta fans troligen kommer överösta alla cúles under hela matchens gång.
Hursomhelst kommer jag sitta bänkad på lördagkväll, krångla på mig min 11 år gamla matchtröja, dricka öl och njuta av årets viktigaste match tillsammans med familjen. Slå på 3:an och gör oss sällskap, det kan bli bra skit.
Det hann inte gå lång tid efter att Chelsea torskade i sista omgången av årets Premier League borta mot Everton innan den gode Carlo Ancelotti med sitt ständigt höjda ögonbryn fått sparken. Som jag förstått det på den brittiska pressen fick han göra den vanliga presskonferensen efter matchen och därefter kom domen från VDn Ron Gourlay i en av Goodison Parks korridorer. Tanken var att Ancelotti skulle få vetskap om situationen innan spelarna fick ta del av tillkännagivandet. En vild gissning säger mig att stämningen på planet hem från Liverpool var något stel.
Ibland är det helt rätt beslut att sparka en tränare för att klubbens mål inte infrias, han är trots allt personen med det yttersta ansvaret vad gäller taktik och laguttagning. Men ibland är det så förbannat fel att jag inte förstår hur ägarna kan tro att det är den bästa utvägen.
I Chelsea och Ancelottis fall har jag väldigt svårt att se hur deras val kan bero på annat än ett blint stirrande i säsongens tomma troféskåp. Förra säsongen tog Ancelotti hem dubbeln och blev det första laget att göra över 100 mål under en säsong i Premier League. Lägger man där till hans övriga meriter med hemspelad scudetto och två titlar i Champions League borde det inte finnas några tvivel rörande Ancelottis kapacitet och förmåga. Ändå fick han sparken.
Chelsea spelade rent ut sagt skit under hösten och vintern. Det talades om att de skulle missa spel i Europa. Ingenting fungerade. Var det Ancelottis fel? Nej, jag skulle inte anklaga honom för den formsvackan. Chelsea har dragits med stora skadeproblem, själva hjärtat i klubben har varit indisponibelt. Utan Lampard och Terry har inte de generaler funnits på planen som med sin blotta närvaro och sitt spelsätt kan motivera resten av grabbarna. Att Alex samtidigt var skadad och Carvalho skeppades iväg till Real Madrid i somras tvingade fram ett mittlås bestånde av två högerbackar. Hållbart? Nej. Lägg där till en malariasjuk Drogba och en Essien som inte gått att känna igen för fem öre så finns det stora problem på spelarfronten.
Sed Abramovich intåg i den brittiska fotbollen och uppköpet av Chelsea har klubben haft en djävulskt stark startelva. Den som påstår något annat kollar på fotboll med skygglappar eller bara alldeles för partisk för att åsikten ens ska vara värd att ta hänsyn till. Men att ha en stark startelva är inte allt, något som tydligt märktes i år när den något ålderstigna truppen började dra på sig en större andel skador; det finns inget djup, inga som kan fylla de luckor som uppstår när skadorna slog ner som en bomb.
Abramovich gav Ancelotti två julklappar, två världsspelare som skulle vända på den onda trenden. David Luiz hämtades in för att fylla luckan i mittlåset efter Carvalho och Torres köptes för 50 miljoner pund för att göra de mål Drogba ditintills varit oförmögen att leverera. Torres mäktade med ett mål under en halv säsong, David Luiz fick världens utskällning och blev utbytt i halvtid mot United efter hans totalmiss i markeringen av Chicharito. Värvningarna ger mig ordentliga Pérez-vibbar, det luktar galacticos över det hela och en president/ägare som går över huvudet på tränaren.
Det är faktiskt rätt makalöst men trots en sinnessjukt ineffektiv Torres och Drogba som fram till senvåren också underpresterade å det grövsta så plockade Chelsea lika många poäng som United under den andra halvan av säsongen. Då ska det också nämnas att Uniteds försprång var 15 poäng och minskade till en ynka poäng innan lagen möttes med tre omgångar kvar, en match som (nästan)avgjorde ligan och gjorde de återstående matcherna betydelselösa för Chelseas del.
Det känns ganska tydligt att problemet inte låg hos Ancelotti med en gnutta eftertanke men eh, nu gäller det att blicka framåt. Hiddink som är polare lite halvt om halvt med Abramovich, sedan den gode Roman pungat ut Hiddinks lön när han ledde det ryska landslaget, och sedan också ryckte in som temporär ersättare för Scolari ses som favorit till tjänsten och jag kan inte påstå att jag är förvånad efter Hiddinks uttalanden om att han fungerat som rådgivare för Chelsea när det rör truppen sedan sin korta sejour i klubben.
Givetvis nämns också Villas-Boas i sammanhanget. Endast tre oavgjorda matcher i portugisiska ligan, noll förluster och laget vann alla titlar som var möjliga att vinna under året. Villas-Boas är 33 bast, Mourinhos gamla adept och gammal vän med den brittiska tränarlegenden Sir Bobby Robson som bodde på samma gata som Villas-Boas när han var ung(Villas-Boas dvs). Ja, det vore rätt charmigt om Villas-Boas följde sin gamla vän och mentors spår till Chelsea för att krossa hans rekord där precis som han gjort med Porto. Å andra sidan så känns det som att askungesagan kring den här generationen av Porto inte är över än, för att göra det fulländat behövs trots allt en seger i Champions League nästa år. Jag hoppas att han håller det han lovar och stannar ett år till tillsammans med Hulk, Falcao och resten av gänget.
I och med att Lille plockade poäng i Paris så är de stora ligorna avgjorda. Helgens matchen har med andra ord haft ett annat fokus än titelstriderna vilket helt klart får ses som en frisk fläkt i medievärlden där rapportering allt som oftast cirkulerar kring storklubbarna eller i kvällspressens fall; Zlatan.
Bottenstriderna har verkligen sin charm. Bottenstriderna osar av misär, alla slåss med näbbar och klor för att inte dra en av nitlotterna. Det handlar om att undvika att förlora, inte att vinna. Det kanske låter skumt, men är det ändå inte sant? Det finns inga vinnare som slåss för att undvika nedflyttning. De som klarar sig undan nedflyttningen och säkrar ett nytt kontrakt har inte vunnit något, de har bara undvikit att förlora med hjärtat i halsgropen. De känner lättnad snarare än glädje, eller ja, det är åtminstone så jag ser på saken.
Helgen har alltså handlat om denna misär och vilka som skulle bli säsongens förlorare och överlevare. Det går inte att säga annat än att det tagit emot lite mer än vanligt i år. Visserligen har mitt fotbollsintresse växt i en större kostym men ibland tar det verkligen emot att se hur vissa klubbar bara misslyckas igen, igen och igen.
I Spanien blev det tillslut klart att det är Deportivo som hamnade på den sista av tre nedflyttningsplatser och gör Hércules och Almería sällskap ner till Segunda. 31 mål framåt på 38 matcher är inget annat än pinsamt. Än mer pinsamt blir det vid tanken på att det bara gått 11 år sedan Deportivo vann La Primera med Irureta vid rodret. På 11 år hinner givetvis en generationsväxling äga rum men det ska ändå inte få hända. När det talats om varför City aldrig räckt hela vägen fram(fram till årets FA-Cup vinst dvs) så lyfts det ofta fram att klubben inte har någon vinnarmentalitet i väggarna. Med en vinst i ligan och en semifinal i Champions League så sent som 2004 borde Deportivo ha betydligt mycket mer stolthet än så här, det är helt enkelt inte acceptabelt att skjuta ett av milleniumskiftets stora lag ned till andra divisionen på det här sättet.
I Italien har å andra sidan Sampdoria lyckats med en härlig bedrift. Laget som kom 4:a förra året och alltså deltagit i årets upplaga av Champions League har bränt sina broar inför den sista omgången av Serie A. Försäljningen av anfallsduon Cassano och Pazzini tog helt klart hårdare på laget än förväntat och nu väntar Serie B. Helt klart pinsamt, men inte heller första gången det händer. 02-03 körde spanska Celta Vigo på det beprövade receptet att spela skit i ligan samtidigt som man spelar i Europa.
I Premiership sörjer jag East Ends nederlag, West Ham som trots ett bra lag på pappret misslyckats å det grövsta med sina prestationer. Jag förstår inte riktigt var det kan ha gått fel. Kan det vara surgubben Avram Grant som prompt inte vill ha minsta lilla anledning att dra på smilbanden? Jag var aldrig särskilt imponerad över hans prestationer i Chelsea. Laget han skötte då var inget annat än den självgående maskin som Mourinho snickrat ihop.
Till sist så förtjänar också Blackpool ett omnämnande. Att i den sista matchen ställas mot de nyblivna mästarna på självaste Old Trafford och vara piskade att vinna är inte någon tacksam uppgift. Att dessutom ta ledningen med 1-2 är imponerande, att de tappade till 4-2 är en annan femma. Jag kommer sakna Blackpool nästa år och deras respektlösa spel. Holloway har släppt sina mannar lösa hela säsongen och låtit det bära eller brista. För att citera självaste Holloway så är hans lag trots allt inte ens bra nog för att spela i Championship, än mindre i Premier League. Jag hoppas att den ekonomiska fallskärmen Blackpool nu får de kommande 4 åren tillsammans med pengarna för tv-rättigheterna för säsongen i Premiership är tillräckligt för att ge klubben den ekonomiska kraft som behövs för att kravla sig tillbaka upp igen, det vore ett kärt återseende.
I år slog tyska Bundesliga nytt rekord vad gäller antalet besökare på matcherna. Det nya snittet landade i trakterna kring 40 000. 40 000 pers, i snitt, även inkluderat bottengäng och hopplösa matcher är en sinnessjuk siffra. För att sätta den stora siffran i ett sammanhang slänger jag in några jämförelser.
* Chelseas hemmaplan Stamford Bridge tar in 42 500 personer. Ponera att bottengäng som Blackpool, Wolves och Wigan(och resten av lagen i Premier League) hade en lika stor arena. Skulle de kunna fylla den till bredden match efter match?
* Publiksnittet i Allsvenskan förra säsongen låg 6 518. Den högsta noteringen i Allsvenskans historia är 12 483, det var säsongen 1953/1954.
* För läsarna hemifrån så innebär Bundesligas snitt att hela Lindesbergs kommuns befolkning skulle gå på varje match och ändå bara komma upp i 58% av tyskarnas snitt.
Det är helt enkelt ett jävla drag inom tysk fotboll just nu, både på läktarna och på planen då tyskarna också har det högsta målsnittet per match.
Jag tycker att det är kul att se. Kan inte påstå att jag sitter och kikar på tysk ligafotboll men den atmosfären som finns i Tyskland har tryckt upp ligan på nya nivåer som inte direkt var troliga bara för några år sedan då Bayern München höll den tyska fotbollen i ett järngrepp. Nu blåser det nya vindar, Schalke tog sig till semifinal i Champions League, Borussia Dortmund vann ligan med 23 år som snittålder på sin trupp och ligan är en av de mest jämna i Europa.
Bundesliga har klättrat förbi italienska Serie A i den europeiska ligarankningen som UEFA håller i. Någonting säger mig att det tar emot rätt rejält att tänka på där nere i Italien, än mer när Schalke mosade Italiens främsta representant Inter i Champions League, Schalke som i skrivande stund ligger på 14:e plats i Bundesliga.
Efter nästa säsong är det Tyskland istället för Italien som sitter inne med fyra platser till Champions League, helt klart ett kvitto på att den tyska fotbollen är på väg åt rätt håll. Men det är nu utmaningen börjar på riktigt.
Manuel Neuer som målats ut som världens för tillfället bästa målvakt trots att han bara är 25 bast har det ryckts flitigt i under hela våren. Neuer själv har dock varit klar och tydlig med sin ståndpunkt i transfercirkusen; han tänker stanna i Tyskland. Om han nu kritar på för Bayern München för att hans flickvän bor där eller inte låter jag vara osagt, det intressanta ligger ändå i att han väljer Bundesliga före exempelvis Premier League och klubbar som Manchester United och Arsenal.
Om tysk fotboll ska kunna behålla sin nyvunna status och hålla italiensk fotboll bakom sig krävs det att klubbarna lyckas hålla i sina spelare. De har inte råd att slussa vidare sina talanger till storklubbarna i England och Spanien så fort de slår igenom på riktigt. Lyon gjorde det bra inom den franska fotbollen där de under flera år lyckades hålla sin stomme intakt, nu måste tyskarna göra likadant.
Klubbarna i Tyskland(med Bayern München som undantag) har inte samma framgångsrika tradition och historia som storklubbarna i exempelvis England och Spanien. Nuri Sahin har redan lämnat Borussia Dortmund för spel i Real Madrid till nästa säsong. Valet att lämna Dortmund trots löftet ynglingarna gett varandra om att vara klubben trogen motiverades med [...]Real Madrid är ett av de bästa lagen i världen. Att gå till dem betyder att jag tar ett stort steg i karriären.
Även om Sahin nu lämnar Tyskland ska det bli väldigt intressant att följa utvecklingen i Bundesliga under de kommande åren. Det kryllar av talanger som lovordas å det grövsta. Med den magiska inramningen som den tyska publiken ger Bundesliga kanske det kan ge de motargument som behövs för att motverka spelarflykten och utveckla den tyska fotbollen till en kraft att räkna med på fullaste allvar även i klubblagssammanhang.
Manchester United har avgjort brittiska Premier League, Barcelona har säkrat guldet i Spanien, pojklaget Dortmund har spöat upp hela Tyskland och Milan håller redan på att bli av med sin nyvunna scudetto. Den enda av de fem stora ligorna som fortfarande lever är den franska.
Hela säsongen har mer eller mindre handlat om Lille. Uppstickaren som slagit undan benen för de franska jättarna. Eller ja, Gourcuff och resten av Lyons kassa prestationer i ligan har förstås inte heller gått obemärkt förbi. Alla Football Manager-fanatiker bör väl vid det här laget ha koll på Eden Hazard. Eden som huserar i Lille har tillsammans med Sow luckrat upp lag efter lag. Redan i höstas vill jag minnas att den största trollkarlen av dem alla; Zinedine Zidane tipsade Real Madrid ihärdigt om just Eden. Ett litet bevis på de kvaliteter som finns i den belgiska grabben.
Just nu leder Lille ligan med tre poäng före Marseille trots en match mindre spelad och behöver bara plocka fyra poäng på de återstående tre matcherna för att säkra titeln och en dubbel eftersom de även stod som segrare i den franska cupen. Kul för fransk fotboll att en uppstickare troligen får sina femton minuter av kändisskap men nej, jag vill nog hellre se att titeln hamnar i Marseille.
Varför jag vill se titeln i Marseille kanske verkar tråkigt, det är ju trots allt en storklubb som alltid återfinns i toppen. Lite som om Marseille skulle vara min franska variant av Manchester United. Men ack så fel ni har om ni ens tänker tanken. Det här har med migrationspolitik att göra.
Fransk fotboll och rasism har jag behandlat förut, både här och på Fotbollskunskap så ämnet är inte direkt nytt, bara jävligt viktigt att belysa. I Marseille bor det ca 700 000 människor, 500 000 av dem har utländskt ursprung. You get my point, när hela Frankrike skakas i grundvallarna av rasism lever Marseille som i en bubbla, där är migrationen en del av vardagen och något man är stolta över.
Mellan 2005-2009 var Marseille den enda toppklubben inom europeisk fotboll som hade en färgad president, under varje match på StadeVélodrome vajar flaggor med det ursprung som spelarna i startelvan har, en ofta väldigt färggrann syn.
Franska landslaget spelade ett tag med en slogan som lät Våra olikheter enar oss för att agera som ett föredöme för det franska samhället och visst, i och med titlarna i VM '98 och EM '00 så var det svårt att skandera om ett "rent" Frankrike när flertalet av nationshjältarna hade sina rötter i kolonierna. När landslaget nu istället är en stor misslyckad soppa har läget återigen förändrats till det värre.
Marseille står för mig med sin mångkulturella identitet för ett bättre Frankrike som istället för att beskylla migrationen för samhällets alla problem står som en enad front och försöker lösa problemen tillsammans. Varje liten grej som på ett positivt sätt kan belysa hur Marseille fungerar unnar jag dem. Goda föredömen är värda alla ligaguld och titlar i världen.
Det blev en del sköna garv på universitetet idag men det som hittills dragit mest garv var helt klart en kort artikel i DN. Milan säkrade som jag tidigare nämnt scudetton för ett tag sedan och firade med pompa, ståt, fascistiska flaggor, karatesparkar och nidvisor om gamla lagkamrater i lördags hemma på San Siro.
Kul för alla Milanista som suktat efter en titel i flera år. Deras nemesis och tillika arenasambo Inter har ju trots allt abonnerat på Serie A-titeln de senaste åren. Kul för Zlatan som fortsätter att vinna titlar vart han än styr sin kosa. Men inte så värst kul för mig.
Vad som dock är kul är dagens nyhet om att Milan riskerar att bli av med sin nyvunna titeln. Covisco, en kommission som granskar spelaraffärer mellan italienska klubbar har upptäckt oegentligheter vid Milans utlåning av Boriello till Roma. Ajabaja. För att fatta sig kort riskerar båda klubbarna poängavdrag om de inte lyckas slingra sig ur Coviscos påstående att Roma redan börjat betala av det eventuella köpet.
Fun fact 1: Om det skiter sig så pass mycket att Milan blir av med tillräckligt många poäng för att tappa sin ligatitel så är det just Inter som plockar hem ännu en titel. Moratti måste skratta så att han gråter i Inters styrelserum. Berlusconi som för tillfället håller på att tappa sin politiska makt gråter säkert blod över att bli av med hans enda glädjeämne utöver hans berömda Bunga bunga-partyn med unga eskortflickor.
Fun fact 2: Om Roma straffas missar de spel i Europa nästa år och det blir istället lillebror från landet, Lazio, som romarna behöver kika på om de vill se europeisk cupfotboll nästa år på Olimpico.
Konspirationshistorierna går förstås varma just nu. Är det Moratti som gör allt i sin makt med hjälp av sina oljepengar för att nå fortsatt sportslig framgång? Eller kan det till och med vara familjen Agnelli som genom att Roma kickas bort från sin sjätteplats ger sitt Juventus en sista chans att rädda säsongen och kvalificera sig för spel i Europa?
Underbart är det hursomhelst. Italiensk fotboll när den är som allra bäst.
Det känns lite konstigt så här på lördagskvällen. United har säkrat ligaguldet och i samma veva gått om Liverpool som det mest framgångsrika laget i Englands fotbollshistoria. Det är stort, mycket stort, något som Liverpools klack häcklat United för sedan Fergusons era tog sin början. - Kom tillbaka när ni har 19 titlar, sa dem. Nu har 19 ligatitlar bärgats hem till Old Trafford och varje scouser fick sig ännu en spark på sina titellösa smalben.
Vad som dock känns konstigt är det faktum att jag inte är eld och lågor över det hela. Jag känner givetvis att jag borde vara det. Vi har blivit störst genom tiderna, gick inte titellösa ett till år och Chelsea fick inte glädjen av snuva oss på en titel igen.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det det faktum att ligan i princip avgjordes i och med vinsten mot Chelsea förra helgen, kanske är det för att jag kollade på dagens match med en sedvanlig urkass stream på datorn, kanske är det för att ölen den här helgen byttes ut mot en kopp te. Men nej, halva eftermiddagen har jag argumenterat mot mig själv.
Nästan hela säsongen har jag fått nöja mig med dåliga streams på nätet. Ligan var trots allt inte avgjord även om det skulle till en enorm mental kollaps av United(något som visserligen inte var långt borta när man kikade på dagens match mot Blackburn). Ölen brukar finnas framme när det nalkas match men ja, vi lider väl alla av smärre tendenser att dricka upp dem - ibland jobbigt nog kvällen innan. Matchtröjan var ju också den på, den där Beckham-tröjan jag fick för sisådär elva år sedan och satt ganska okej redan då.
Men det är trots allt en glädjens dag trots mitt grubblande. Manchester City gick och vann FA-Cupen och tog sin första titel på 35 år. Jag har inte skrattat så mycket sedan Utekravallen som när jag insåg att samma dag som City tillslut tar sin första titel med sina nya ägare och börjar tvätta bort förlorarstämpeln så säkrar United ligaguldet. En sann fingervisning om vem det är som är storebror i Manchester. City vinner sin första titel på 35 år, United säkrar sin 19:e ligatitel varav 12 titlar bärgats sedan Premier League startade 1992.
Spanska titelstriden dog väl ut ungefär i höstas när Real Madrid blev utskåpade av ett magiskt Barcelona och började tappa poäng mot andra, så kallade dåliga lag. Rent titelmässigt är La Primera en tvålags-liga och vi kan väl inte annat än hålla tummarna för att det sker någon förändring på den fronten, typ benbrott på hälften av spelarna i båda lagen.
Vad som däremot ger den spanska fotbollen en gnutta momentum är bottenstriden. Bottenstriden ointressant? Knappast när det är tio lag inom fyra poängs marginal som slåss halvt avslappnat för att undvika den tredje nedflyttningsplatsen som inte är vigd åt Almería och Hércules. Tio fucking lag!
Det kommer bli några pirriga sista omgångar, speciellt med den erkänt urkassa domarkåren spanjorerna har att göra med. Det är bara att be till gudarna om att det inte är ett domarmisstag som gör att man trillar ner i Segunda.
Å andra sidan kanske det är just ett överhängande hot som behövs för att klubbarna faktiskt ska tända till. Deportivos mäktiga seger över ett europaspelsjagande Athletic Bilbao borde inte gå omärkt förbi. I brist på (nåja) förlorarkultur i de två monsterklubbarna är en skalp mot baskerna något som kan vara värt att dunka sig över bröstet för i dessa nedflyttningstider.
Oljemiljarderna som flyttat in i Málaga har å andra sidan de också börjat sköta sitt nedflyttningskrigande med lite mer finess. Sist det begav sig pissade de på mellanbrorsan i Madrid när de besökte Vicente Cálderon. Atletico hade inte en suck som jag förstått det och nu kom en stabil 2-0 seger över Sporting trots att Asenjo ligger skadad på sofflocket. Fem raka segrar utan sin ordinarie målvakt. Oljebygget verkar hålla sig över ytan.
Verkar som att det kommer finnas en del att göra de kommande helgerna trots allt.
Milan och vårt skånska fyrtorn plockade hem scudetton i helgen, inte helt otippat. Att Napoli, Inter eller något annat lag skulle knipa titeln kändes inte särskilt troligt bara en kort bit in på säsongen. Visserligen spelade både Napoli och Lazio grym fotboll men att de skulle hålla hela vägen in i mål skulle jag aldrig betat på. Men eh, det var ju inte det som det här skulle handla om. Det som hände efter matchen var ju det roliga.
Jag länkade ju för några dagar sedan ett klipp om hur pojkarna i Dortmund firade sin tyska ligatitel. Lite småcharmigt så där, synd att rakningen av Grosskreutzs frilla inte fanns med på just det klippet, men men.
Hur firade Milan då? Jo fan, Abbiati rände runt med en fascistisk flagga, Zlatan passade på att sparka sin lagkompis Cassano i huvudet medan han gjorde en tv-intervju och garvade åt saken(Zlatan alltså) och Gattuso passade på att håna sin gamla lagkamrat Leonardo som nu är tränare för Inter, han är tydligen en jävla skit.
Jorå, det är väl kul att något annat lag än Inter vinner Serie A igen men allvarligt talat, som den moraltanten jag är, kunde de inte ens försökt behålla hedern i behåll? Gattuso är en personlig favorit och jag förstår väl att han är missnöjd över att en gammal Milanista tar över ärkerivalen men shit, lite taktkänsla skulle inte skada.
Fascismen är ju inte heller det ett litet problem i Italien, inte enbart i det ljusblå Lazio. Jag har dock för mig att vi sedan Di Canio la skorna på hyllan åtminstone inte har en spelare i truppen som proklamerar för skiten, kör en schysst heilning framför fansen som målgest eller springer runt med en flagga för att fira scudetton.
Förövrigt står det 1-1 i Göteborgsderbyt för stunden, go go Håkans Gais!
Usch fyfan, jag led UK-döden under helgen. Förbannat rolig helg och värt varenda krona men det ser ut som att jag kommer fortsätta att snora runt och må ruttet någon vecka till. De återstående veckorna av maj som på gott och ont kommer ses med nyktra ögon kanske kan råda bot. Om inte så sätter jag mitt hopp till dagens matcher med vad som kan avgöra Premier League men också en tokhet match mellan Udinese och min fascistiska lover i Italien; Lazio.
Innan United tar sig an det ryska oljebygget på Old Trafford vid klockan fem är det italienska toppstriden som står på agendan. Milan har redan dragit ifrån så mycket att scudetton bara kan hamna i Milano men fighten kring 3:e och 4:e platsen är så tokhård att det kommer bli kul att följa de sista tre omgångarna. Än mer intressant efter det senaste avsnittet av Euro Talk som jag såg och italien-kännaren Borell sa mer eller mindre rakt ut att Roma kommer sno åt sig 4:e platsen och Sampdoria hålla sig kvar av den enkla anledningen att män med makt vill ha det så. Det är Roms lag som ska ha platsen, inte halvbrorsan Lazio från landet. Härliga skandaler att hålla ögonen öppna för med andra ord.
Matchen med det megastora M:et är ju som bekant annars mötet i England. United hade i princip chansen att avgöra ligan förra helgen mot Gunners men spelade så pinsamt dåligt att jag var en butter man under 90 minuter. Nu ska ligan istället "avgöras" på hemmaplan mot Chelsea som jagat ikapp 12 av det 15 poäng stora försprånget United hade tidigare under säsongen trots två(tre?) ohyggligt ruttna anfallare nästan en hel säsong.
För motståndet står även domaren och det ska bli intressant att se om Ferguson får något att skrika om och anklaga partiska mongon till domare åter igen. Howard Webb kan mycket väl få en svettig kväll men hellre att han står med pipan i munnen än Atkinson och resten av den halvblinda domarkåren. Om titelracet avgörs på grund av domarmisstag i år igen så spyr jag nog på riktigt, bakfyllan går nog att åkalla igen om än bara för en stund. Det är trots allt inte så värst många timmar sedan som den försvann.
Mer än så här pallar jag inte med, det får bli någon liten skitrad eller något ikväll istället. Ge mig segrar bara, det vore en värdig avslutning på en galen vecka.
Jag borde egentligen städa, fräscha upp den halvtomma lägenheten och peppa till tusen inför de äventyr som väntar ikväll och under helgen. Borde ja, men det finns ju roligare grejer att göra. Bloggeli bloggeli. De senaste veckorna har debatten kring rasismen inom fransk fotboll eskalerat igen, att inte ens nämna det hade varit tjänstefel om jag nu fått cash för att skriva om fotboll.
Det är ett faktum att Frankrike är ett segregerat samhälle och inte enbart när det gäller fotbollen. Så sent som 2002 kom ledaren för det högerextrema partiet Front National, Jean-Marie Le Pen tvåa i presidentvalet, enbart slagen av Jacques Chirac. Han ville(och vill, antar jag) att Frankrike skulle stänga sina gränser för immigranter, införa Jus Sanguinis som innebär att du inte får franskt medborgarskap bara för att du fötts i Frankrike utan måste ha två franska föräldrar och föreslog i presidentvalet 1995 att man skulle "skicka tillbaka 3 miljoner icke-européer".
Det franska landslaget har länge haft rötterna i de olika kolonierna. 1998 när laget vann VM hette det att landet var enat av mångfalden, när laget senast åkte ur VM samlades supportar utanför fotbollsförbundets högkvarter i Paris för att uttrycka sitt missnöje. Ut med araberna, muslimerna och svartingarna, vi vill ha ett vitt och kristet landslag hette det.
Det läskiga i sammanhanget är i grund och botten inte att det finns ett gäng rasister som gärna trycker på för sina sjuka förändringar utan att de faktiskt får gehör för sina tankar. Till och med den franska idrottsministern gav uttalanden som ställde invandrarkidsen från förorterna mot mer välkammade Gourcuffs.
När så här för någon vecka sen bomben kom om att det franska fotbollsförbundet medvetet tänkte "rena" de franska ungdomslandslagen bröt helvetet lös på riktigt. De skulle kvoteras bort, exkluderas, inte vara med, det ska vara vitt, städat och välkammat.
Nu är det förstås så att det franska förbundet gått ut och dementerat arslet av sig, vilket inte är helt otippat. Det är ju inte som att de direkt hade något val. Om det sedan visar sig vara sant eller inte tror jag inte spelar någon större roll. Rasismen är så djupt rotad i det franska samhället att skandalen bara bygger på ett redan stort problem.
Alla ligor i Europa har åtminstone en tvättäkta gentleman, en förbannat duktig spelare som trots sin sinnessjuka talang allt som oftast får mer komplimanger för sitt hedervärda beteende än prestationerna på planen. Något som framförallt kännetecknar gentlemannen skulle jag säga är att det är helt omöjligt att tycka illa om killen oavsett klubbtillhörighet. Man kan bli arg när just den hedervärda gentlemannen skjuter bort sitt egets lag titelchanser men ändå; hellre han än någon annan i motståndarlaget.
Paolo Maldini och Alessandro Del Piero är för mig spelarna som länge höll(och i Del Pieros fall fortfarande håller) den italienska fotbollens fana, på samma sätt ser jag på Giggs och Gerrard i England, Iniesta och Casillas i Spanien.
Den gentleman som jag dock skulle säga att jag står närmst måste ändå vara den spanska målmaskinen Raúl. Raúl är för mig synonymt med Real Madrid och jag menar då inte Peréz och hans Galacticos utan det Real Madrid som var innan Zidane och Ronaldos tid, tiden då Real var spanskt, det fanns en klubbkänsla och laget var ohyggligt bra.
Raúl sitter inne med rekordet för flest gjorda mål i Champions League, 71 jävla mål, gjort flest mål i Real Madrids historia och blev nyligen av med sitt målrekord i landslaget som han höll trots alla dispyter med Aragonés som höll honom utanför laget. Egot borde vara så förbannat stort men han står med sina fötter på jorden.
I år lämnade Raúl sitt älskade Real Madrid för att det helt enkelt inte fanns plats för honom i Mourinhos planer, rollen som Materazzi axlade i Inter - lagpappan - verkade inte locka Raúl tillräckligt för att ge upp sin speltid. Istället blev det Tyskland och Schalke 04 efter 16 års trogen tjänst i den spanska huvudstaden.
Mål i debuten, hat-tricks och skickat laget vidare till semifinalen i Champions League. Han bara maler på. Det är inte konstigt att Sir Alex Ferguson kräver att Uniteds publik visar sin respekt för Raúl när han kliver ut på Old Trafford ikväll. När Real Madrid slog ut United ur Champions League fick han trots allt hedersbetygelser av Ferguson, "världens bästa spelare" var han då.
Kvällens drömscenario är ändå en 1-2 seger för Schalke där Raúl får göra två mål och en stående ovation när man byts ut. I övrigt är jag bara förbannad över att behöva streama matchen. Vem fan bryr sig om hockey-VM egentligen?
Jaha, då var Wenger ute med stridsyxan igen. 1-0 hemma på Emirates mot United och Premier League lever igen. Efterspelet har dock handlat mer om den mer och mer aktuella frågan; ska Arsenal utveckla spelare eller vinna titlar?
Det var den gode el capitano Cesc Fabregas gick ut och proklamerade krig mot Wengers fotbollsfilosofi att plocka kidsen till London och utveckla dem till giganter. Sex titellösa år har satt sina spår i Cesc och jag kan inte klandra honom. Lika lite som jag tycker om att se John "Versatile" O'Shea i Uniteds backlinje fattar jag hur Wenger tänker.
Ja, Arsenal vann Premier League och var ett av världens bästa lag för några år sedan. Är de det nu? Knappast. Skillnaden på laget de hade då och nu är inte särskilt svår att se. När Arsenal vann titlar gjorde det de med Henry, Vieira, Bergkamp, Pires och en Ljungberg som faktiskt var bra. Världsklass, ingenting annat. Hur många spelare har Arsenal av den kalibern idag? Cesc är given, Van Persie när han inte hänger på sjukhuset och Nasri skulle man nog också kunna argumentera för.
Wenger ska givetvis ha cred för sina tankar om att ta fram talanger istället för att shoppa dyra världsstjärnor. Han har gett Arsenal en identitet och jag är tämligen säker på att Wenger kan bygga upp en ny slagkraftig generation som kommer ge klubben titlar. Det han verkar vägra att inse är glappet mellan titlarna inte är acceptabelt om man vill fortsätta att titulera sig som en storklubb.
Ska man vinna titlar funkar det inte att ställa en ung polack i målet, fjuniga tonåringar kan inte axla allt ansvar i speluppbyggnaden och halvkassa spelare som Eboué ska helt enkelt inte finnas med i truppen. Som United-fan är det ganska lätt att minnas åren med mediokra målvakter, tavla efter tavla som smutsade ner klubbens rykte och fansen kunde inte göra annat än knyta näven i fickan.
Wenger påstod efter matchen att det är för att ynglingarna fått all speltid som de också vuxit så snabbt. Jag argumenterar inte emot, det var rätt lag som vann i helgens möte och det var pojkvaskern Ramsey som dunkade in målet. Men titeln hamnar inte i norra London hos hans grabbar. Titeln hamnar antingen i Manchester hos 30-plusare som Giggs och Scholes eller i Chelsea hos Lampard och Terry.
Å andra sidan finns det ljuspunkter utanför de brittiska öarna. Klopp och hans gula maskin Dortmund tog sig till slut samman och plockade hem den tyska ligatiteln i helgen. En tränare dränkt i öl som sig bör och ett jävla firande på Südtribune. De håller på att bygga någonting mäktigt de där pojkarna. Snittåldern ligger runt 22-23 och de naiva pojkarna har svurit varandra att vara Dortmund trogna. Efterfesten hittar ni här.
