Jag är starkare än dig

Det känns lite tråkigt att hänga upp sig kring alla el clásicos men det är samtidigt svårt att låta bli, fotbollsgodis växer inte allt för ofta på träd. Så here it goes, en till tanke som slog mig under förra mötet mellan Spaniens två giganter.

Barcelona har Lionel Messi i laget, världens bästa fotbollsspelare. Han är född 1987 och har redan vunnit titeln två gånger. I år har han dunkat in över 50 mål(vilket såklart är ett rekord) och matchas stenhårt gång på gång i Barcelonas läger.

Spelare av Messis spelartyp och kaliber brukar få utstå lite fulare spel, de är helt enkelt för duktiga för att det ska räcka med en enkel brytning av försvararen. Istället används varje uns av försvararnas tyngre fysik för att göra livet lite surare och förstöra rytmen. Real Madrid var förstås inte något undantag vilket jag snackade om i förra inlägget.

Trots att mer eller mindre alla lag spelar hårt mot framförallt Messi och gör allt i sin makt för att stoppa världens bästa spelare verkar det inte röra honom nämnvärt i ryggen. Han får frisparkar eller tråcklar sig igenom med sin sinnessjuka balans och bollkänsla och fortsätter att prestera mästerstycken varenda gång han går ut på planen.

När jag kikade på El clásico kom jag att tänka på filmen Unbreakable efter Pepe's "sköna" stämpling över fotleden på Messi. Unbreakable handlar om att Samuel L. Jackson har jävligt lätt för att skada sig, han bryter ben i kroppen som vi andra dricker öl. Jacksons karaktär kommer till insikt att det måste finnas en perrson som är på den andra änden av den skalan, någon(Bruce Willis) som är just unbreakable och överlever all möjlig skit.

Jag började fundera när Messi senast var borta en längre tid med en skada. Ingenting alls, jag kom inte på när han skulle ha varit borta. Vetskapen finns i bakuvudet att Messi under sin första tid i Barcelonas a-lag var skadebenägen. Han hade samma gudabenådade teknik och spelsinne men fysiken fanns inte där. Motståndarna kunda använda sin fysik för att få han ur balans och tappa sin rytm.

Nu är han istället en maskin som bara maler på. Stämplingar och bensaxar fyller ingen funktion. Messi reser sig och gör ändå det avgörande målet. Det måste vara ett djävulskt fysiskt arbete han lagt ner de senaste åren för att komma dit han är nu och jag kan inte annat än bli imponerad, det är en mäktig kombination.

// The Don

Allting och lite, lite till

Final i Copa del Rey igår, säsongens tredje El Clásico och det andra på mycket kort tid. Real Madrid mot Barcelona på ett packat Mestalla. 1-0 till Real Madrid säger ingenting om en match som gav mersmak, det var en jävla fotbollsfest.

Jag har ju redan betat av det här med skillnaderna i fotbollsfilosofi men det verkar som att det behöver upprepas efter att Blaugranas anhängare gång på gång tjatar om att det var en orättvis seger och att de (som vanligt) var det bästa laget.

Första halvleken var ett taktiskt mästerverk komponerat av Mourinho. Redan när jag såg startelvan stod det klart vad den gode Mourinho hade i åtanke, här skulle fan inte Barcelona få lalla boll och leta instick utanför Reals straffområde. Det var som att kolla på Barcelona-Inter från förra året igen, så taktiskt drillat, en sanslös disciplin och mycket, mycket väl utförd spelplan.

Det klagas på att Mourinho beordrat sina adepter att spela fult. Ja, det spelades fult men det visste ju varenda kotte om att det skulle ske redan på förhand. Reals press och fysiska närkampsspel handlar om att få Barcelona ur balans och bryta deras flow. Lyckades dem? Ja, till viss del.

Lika fullt som Real dominerade den första halvleken med taktisk briljans värdigt en fotbollsterm á la catenaccio ägde Barcelona andra halvlek. Med en anfallsfotboll där man hela tiden spelade på ytorna istället för på spelare fick Real svårare att fånga upp spelarna. Otippat? Knappast. Barcelonas styrka ligger i att sakta men säkert nöta ner motståndarnas försvar och till slut brukar muren vika sig.

Jag antar att Casillas måste nämnas. Reals monster till målvakt höll laget kvar i matchen med några svettiga räddningar under andra halvlek och jag tyckte mig se den "gamla" Casillas som jag håller som bäst i världen. Att han till slut fick plocka hem den sista titeln han kan vinna med en spansk klubb känns välförtjänt. Som målvakt i en av Spaniens största klubbar sedan tonåren borde han ha ett prisskåp lika mycket fyllt till bredden som de andra spanska giganterna.

Jens Fjällström tjatade en hel del igår om Di Maria och hans makalösa jobb på vänsterkanten. Det kändes som att han tog fler löpningar hemåt än framåt för att täcka upp Dani Alves offensiva räder. Det känns rätt så talande för Mourinhos inflytande på klubben, likt Ramos uttalande om att han skulle kunna dö för Mourinho, precis som Sneijder sa under tiden i Inter. Mourinho vet vad som krävs och får sina spelare att inse vad som behöver göras för att nå längre än att vara en evig tvåa. De litar blint på det han säger. Ta ett taktiskt gult kort? Självklart! Ge Barcelonas spelare tjuvnyp i 90 minuter? Det är bara kul! Jobba stenhårt defensivt trots att man är en av tre offensiva spelare? Yes sir!

Real Madrid som ovärdiga vinnare i Copa del Rey? Att vinna en final efter att ha fullföljt sin tänka spelplan är trots allt det scenario som man siktar på. Nuff said.

// The Don

Det handlar om filosofi

Nähä, det ser ut som att El Clásico inte kan undvikas i alla fall. Uttalanden från giganter i både Madrid och Barcelona efter matchen kräver lite eftertanke. Både Real Madrids förra skyttekung Di Stefano och Barcelonas excentriska Johan Cruyff passade på att sparka på en liggande Mourinho i pressen efter det första av fyra möten mellan lagen på lite mindre än tre veckor. Jag tror att jag behöver spy.

Spanska ligan har tveklöst utvecklats till ett race mellan två monster, de övriga 18 lagen slåss om tredjeplatsen. Så är det. Men det är inte det som jag spyr galla över utan vad det har lett till.

För Barcelona och Real Madrid handlar det inte längre om att vinna titlar. Visst, att vinna en titel är bra men det ska göras snyggt också. Med betoning på snyggt. När Spanien vann EM talades det deras attraktiva kortpassningsspel som gav dem titeln. Den offensiva och publikfriande fotbollen satt återigen i förarsätet. Det är samma spel(och i stor utsträckning samma spelare) som Barcelona framgångsrikt använder sig av.

Real Madrid å andra sidan dras med samma krav från styrelsen och de kräsna fansen. De ska bjudas på en show när de ser en match. Efter att Capello för några år sedan tagit hem ligatiteln till Madrid fick han sparken, laget hade spelat för tråkigt. Jag kan inte förstå tankegångarna i Reals toppskikt, hur kan man inte inse att Capello skulle spela en försvarsmässigt stabil fotboll precis som han gjort hemma i Italien? En resultatinriktad fotboll.

Nu spyr Di Stefano galla över klubben i sitt hjärta för hur Mourinho och hans mannar spelar en resultatinriktad fotboll mot Barcelona och jag ser återigen ut som ett frågetecken, precis som efter Capellos uttåg. Vad hade ni förväntat er? Mourinho har byggt upp ett kontringsstarkt lag med defensiv stabilitet, fixat Reals stora defensiva problem men fått offra en del av den offensiva kraften för att uppnå det. Var det inte så Porto spelade? Jo, det vill jag minnas. I Chelsea då? Självklart, det var en jävla maskin men inte en maskin som förlitade sig på sin offensiv. Inter? Eh, ja.

Pérez handplockade Mourinho från Inter i somras och jag klandrar honom inte. Mou är en fantastisk tränare och det faktum att han på ett taktiskt plan slog ut Barcelona ur Champions League förra våren fick det antagligen att vattnas i munnen på den gode Pérez. Törsten efter titlar i Madrid har vuxit något extremt och när Mourinho plockades in var magkänslan att de hade gett avkall på sitt krav att få se magiska offensiva föreställningar på Santiago Bernabeu. 

Samtidigt som Mourinho byggt upp sin kontringsfotboll har Barcelona under 20 år utvecklat sin filosofi med snabbt kortpassningsspel och sinnessjuk hög press. Barcelona har byggt upp ett spelförande lag, det är ett faktum. Det som skiljer dagens Barcelona mot det som gick titellösa för några år sedan är att de idag kommer till avslut. Förut fick de hålla i bollen och rulla utanför straffområdet men de kom ingenstans.

Real Madrid kan inte slå Barcelona i deras eget spel, fem raka torsk i El cláscio(innan helgens oavgjorda möte förstås) vittnar om det. Mourinho vet om det och jag hoppas att han lyckas dunka in lite vett och få ut en del av stoltheten hos spelarna inför de resterande matcherna. Låt Barcelona rulla boll som mot Inter, håll tätt och tryck in en boll på kontring så står de där med dumstruten och 70% av bollinnehavet. 

Mer troligt är väl dock att Barcelona kör ut Real ur Champions League, tar hem spanska cupen och ligan vilket leder till en sparkad Mourinho efter en sketen säsong i huvudstaden. Men jag vet inte om han klagar, flörtandet med Premier League och en Ancelotti som sitter löst talar sitt tydliga språk. Mourinho hänger troligen i Chelsea i höst igen.

// The Don

Säsongens dag med stort d

El clásico struntar vi i, Manchester-derbyt likaså. Igår hängde jag med Kung Håkan i Peking istället och det var helt klart värt varenda offrad minut av de 180 minuter av fotbollsgodis jag avstod. Tankar efter el clásico kommer nog inom en snar framtid ändå upp på Lirarnas Liga, jag låter Erik sköta det där trots galna klubbreferenser.

Idag har jag å andra sidan legat på sofflocket från dagens början där någon gång efter lunch tills dessa skriverier. Får väl lov att påstå att jag fått valuta för pengarna i mitt zappande idag. Stoke passade på att dunka in 3-0 i FA-Cup semin under första halvtimmen. hann precis se eftersnacket med straffdramat mellan Arsenal och Liverpool och för en stund sedan köttade Udinese in två mål borta på Sao Paolo mot titeljagande Napoli. Fiorentina-Juventus var å andra sidan en skitmatch.

Jag funderade lite på hur coacher tänker ibland. Allvarligt talat, Elmander som central mittfältare? Grabben är född med två klumpfötter och kan bara springa framåt. Jag kan inte se vad han gör för nytta på en position där det handlar om små ytor och snabba beslut. Å andra sidan var det ju inte där det sket sig för Bolton, att bjuda på tre mål på Wembley är inte det smartaste draget om man ska jaga efter en titel.

Och så Arsenal då. Det känns som att jag bara upprepar mig varje år. De förlorar titlar på grund av egna misstag snarare än att motståndarna är bra. Jag har ömsom skrattat, ömsom klagat på Eboué. Han verkar aldrig göra något bra och idag fixar han såklart en straff åt Liverpool i 12:e tilläggsminuten. Bra där.

Det sägs att Premier League är avgjort nu. Det sägs att Bundesliga är avgjort efter att Leverkusen toktorskade borta mot Bayern(snygg läggmatch Heynckes) och Klopps segertåg rullade vidare. Om inte Napoli gör en monstervändning mot Udinese lär också Serie A vara avgjort efter idag. Detsamma gäller förstås spanska Primera Division.

Säsongen började med ett gäng skrällar, jag undrar hur många(om någon) "avgjorda" ligor där vi får se galna vändningar Så länge det inte gäller England och United är jag nöjd.

// The Don

Bringing the pain

I helgen körde Liverpool över Citys miljardbygge, tre fucking noll på Anfield och vad jag har hört fanns det bud på mer. King Kenny har fått ett Liverpool som nu för tiden fått nöja sig med en halvdan trupp att sluta upp bakom klubbens emblem och börjat visa den stolthet och respekt som fansen kräver av spelarna.

Carroll har fått cred gång, på gång, på gång i pressen av allt från King Kenny till den gamla skyttekungen Alan Shearer efter sina första mål för Liverpool som kom mot just Shitty.

Resultatet i sig betyder förstås väldigt mycket för Liverpool men inte bara för dem. Tre tappade poäng för City har inneburit att Tottenham finns i hasorna i år igen för att norpa kvalplatsen till Champions League, tre poäng efter och med en match mer att spela känns som att det borde kunna ge 'Arry Redknapp och hans grabbar lite momentum för att lira i Champions League nästa säsong igen.

Samtidigt frågar jag mig hur pass stort tålamod Citys ägare kommer visa upp. Cash har pumpats in i ohyggligt löjliga summor och spenderats på löjliga köp som Wayne Bridge och Roque Santa Cruz. En till (misslyckad) sväng i Europa League kanske kan få in lite vettigt tänk i klubben istället för att köra med gasen i botten.

Men tillbaka till Liverpool:

I helgen har King Kenny och grabbarna chansen att skaka om toppen i Premier League igen. Match nere i London på Emirates mot Wenger och hans Arsenal. Titelaspiranterna nosar United i röven och det ser ut att bli en schysst säsongsavslutning där United tar sig an både Arsenal och Chelsea.

Plockar Liverpool med sig tre poäng så har Uniteds ledning vuxit till 10 poäng och jag väldigt väldigt svårt att se Ferguson tappa den ledningen trots att Arsenal och Chelsea har en match till godo. Liverpool kan alltså i princip spela hem guldet till en av sina ärkerivaler. Om det inte vore för Liverpools egen kamp om platserna för spel i Europa hade det nog skrivits en hel del mer om tvivelaktig motivation  i scouser-lägret.

Samtidigt är det ett stort eldprov för Kenny. Liverpool har inte vunnit borta mot Arsenal på 11 år. Att besegra både Chelsea och Arsenal på bortaplan efter att ha tagit över klubben mitt i säsongen vore en fin skalp och ett bevis på att klubben fortfarande hör hemma i the big four.

Till sist vill jag pusha lite för Fiorentina-Juventus i helgen. Fiorentinas största match under vad som varit en katastrofal säsong.

// The Don

Number of the beast

Iron Maiden, min musikaliska tonårsförälskelse. Fotbollen, min livskamrat. Klart att det finns ett samband mellan dem. Jag har funderat ganska länge på att skriva en sväng om Maiden och deras koppling till fotbollen men ack och ve, livet kommer emellan och det är å andra sidan inte det lättaste att sätta det i någon form av vettig kontext. Efter inlägget om West Ham för inte så längesen känns det dock som att jag redan slagit det första slaget. Här kommer nummer två.

Iron Maiden behöver väl inte någon närmre presentation. Giganter på metalscenen, ett London-band, sympatiska gubbar som skänker musikalisk glädje till generation efter generation av ungdomar. Mannen med den skjutande basen, Steve Harris, är den enda medlemmen i bandet som varit med sedan de grundade bandet 1975.

Steve Harris krigade dock inte bara på en front under mitten av 1970-talet. Samtidigt som Iron Maiden tog form spelade han fotboll för Est End-klubben West Ham. Att bli en professionell fotbollsspelare var hans första dröm, rockstjärna var bara andrahandsvalet.

Harris fotbollsintresse är inget som han direkt hymlar med. Trogen sitt West Ham finns det en sticker på hans bas, matchtröjor på scenen och under turnéerna spelar Maiden FC fotbollsmatcher vid sidan om konserterna. Välgörenhetsmatcher eller bara avslappnade vänskapsmatcher som mot Glenn Hyséns korplag för några år sedan är en lika stor del av vardagen som själva konserterna.

Bruce Dickinson softade å andra sidan så sent som i höstas med Liverpool som deras pilot när laget skulle möta Napoli i Europa League. "Lite mer intressant än att flyga från Island till Kanarieöarna", jo tack.

Jag gillar kopplingen mellan West Ham och Iron Maiden. Den bygger verkligen vidare på min bild av arbetarklassen i östra London som jävligt sympatisk. John Terry står som undantaget som bekräftar regeln, men det är en annan historia.

Till sist så plockar jag gärna in tips på temat fotboll + musik, kunskap sägs ju ge makt och så vidare. En länk får ni också över kändisar och deras favoritklubbar. Cred till Paul McCartney som håller på Everton istället för Liverpool.

// The Don

Våld löser alla problem

Dem som varit med sedan tiden på Fotbollskunskap kommer kanske ihåg en viss Claudio Lotito, president och ägare av den Rom-baserade klubben Lazio. Lazio snor för det mesta min uppmärksamhet på grund av något den gode Lotito gjort eller att den uttalat fascistiska supporterfalangen gjort det.

För inte så längesen så var det då dags för Lotito att stjäla lite tid i rampljuset igen och det är helt enkelt för roligt för att inte nämna.

Kontrakten för tv-rättigheterna i Italien skulle diskuteras bland klubbarnas pampar över en middag med olika förslag på hur pengarna borde fördelas. Lotito sträckte ut sin näsa en aning med sitt förslag som innebar att Lazio skulle få mer cash än Napoli, något som Napolis starke man De Laurentiis såklart fick syn på och allt ballade ur. De Laurentiis nitade Lotito som inte var sen att flyga upp och vilja ge igen. Gentlemän som Galliani och Lo Monaco ska dock ha gott emellan och avstyrt miljardärernas fistfight.

Det roligaste med det hela är att det känns som en helt vanlig dag i livet som laziale. Claudio Lotito är galen, det har vi vetat sedan han tog över klubben. Slagsmål på krogen med en annan president? Pff, det var bara en tidsfråga.

Inte heller laget verkar längre må dåligt av det stora orosmoln som alltid verkar hänga över Lazio. Edy Reja har verkligen styrt skutan åt rätt håll sedan han tog över laget förra våren och räddade Roms ljusblå hälft från nedflyttning. Någon Scudetto lär det inte bli i år men att ligga på en fjärdeplats, nio poäng efter Milan känns inte fy skam. 

// The Don 

Fuck off och ett mål igen

Det har varit en sinnessjuk vecka när det gäller fotbollen. Alla möjliga resultat och fyra olika sätt att vinna en match på. Barcelona valsade hem en 5-1 seger, Schalke mördade regerande mästarna med 2-5 i en match som kunde slutat minst 7-7 och Manchester United har vunnit två matcher på helt olika sätt.

Det här var första gången United vann borta mot Chelsea på åtta år. Det säger en del om vilken magkänsla man går in i matchen med. Självklart hoppas man på vinst men att få med sig ett oavgjort resultat inför returen är verkligen inget som jag skulle tackat nej till. Med en öl i ena handen och den andra nedgrävd i chipspåsen var jag mer eller mindre ett nervöst vrak under matchens gång. Ja, vi tog ledningen efter drygt 25 minuter men det krävs inte mycket för att slänga in en kvittering.

Om man istället tittar på helgens match mot Fulham där ledningsmålet också kom tidigt fanns det en helt annan känsla. Istället för att noja om huruvida United klarar av att hålla tätt bakåt så lutade jag mig väldigt belåten bakåt i soffan, a walk in the park, matchen var redan avgjord. Det syntes till och med på spelarna att de hade samma tankar i huvudet. På ett avslappnat sätt spelade de av matchen med ett gäng schyssta kombinationsspel.

Mot Chelsea var det ett helt annat beteende som man såg på planen. Disciplinen som Ferguson piskat in i spelarna var redskapet som användes för att plocka hem en jävligt viktig seger. Fansen, Ferguson och spelarna var väl medvetna om vad Chelsea är kapabla till, så sent som förra året gjorde de trots allt över 100 mål i ligan. Den här gången såg vi dock en Carrick som nästintill på egen hand tog bort både Lampard och Essien ur matchen, Ferdinand spelade som om han aldrig varit skadad bredvid Vidic och Valencia som varit borta i ett halvår tvingades flytta ner och lira som högerback i en halvlek.

Det är sjukt vilken matchvinnande inställning Ferguson har präntat in i klubben sedan han tog över. United genomsyras av en mentalitet som väger tyngre än individuell kapacitet. Bara tre spelare var kvar i startelvan från mötet med Chelsea när United tog sig an Fulham, ändå spelar de enkelt av matchen. Jag upphör aldrig att bli förvånad av Ferguson och hans evighetsmaskineri.

// The Don

Slaget om Storbritannien, igen

Redan i höstas talades det om Battle of Britain. Då var det Glasgow Rangers som tog sig an Manchester United i gruppspelet men ärligt talat, det var gruppspelsmatcher och alla visste på förhand hur det skulle sluta. Nu har dock allvaret börjat, slutspelet är igång för fullt och i kvarten får vi se det riktiga Slaget om Storbritannien. Chelsea mot Manchester United, ärkerivaler de senaste sex åren och det kliar i hela kroppen inför kvällens avspark. Men först måste det sägas några korta rader om gårdagens kvartsfinaler.

När det gäller Real Madrids utskåpning av Tottenham har jag inte mycket att säga, det är bättre att hänvisa till Erik el Grande, en av Fotbollskunskaps gamla hörnstenar på hans nya adress. I brist på bättre kanalutbud fick jag nöja mig med regerande mästarna Inter som tog emot den tyska uppstickaren Schalke 04 med min gamla favorit Raúl på topp.

Jag hade på känn att det kunde bli en svängig match med två offensiva lag eftersom den tyska ligan trots allt har högst målsnitt, Inters nya tränare Leonardo infört en galet offensiv fotboll i Inter, Inter saknade sina två ordinarie mittbackar och Schalke tydligen också saknade sin backklippa Metzelder. Men helvete, den anstormningen som jag fick se var jag inte beredd på.

2-5 slutade matchen i tyskarnas favör och helt ärligt så är det i underkant. Matchen kunde lika gärna slutat någonstans runt 7-7. Med ett mål, på volley, från halvplan redan under matchens första minut hade Stankovic och Inter satt prägel på matchen. Det blev ett rött kort, självmål, snygga mål, skitmål, stolpskott, sjuka räddningar, brutala missar och i särklass världens sämsta försvarsspel. Jag var i slutändan väldigt nöjd med min goda öl och fotbollen jag fick se, en bra kväll.

Nu över till det som faktiskt betyder något: United och titeljakten.

Förra året åkte United ur Champions League i kvartsfinalen mot Bayern München, något som det kommer ta ett tag att glömma. Rooney som varit magisk under hela säsongen blev skadad och verkade skärrad resten av säsongen, Rafael tog ett av de mest idiotiska röda kort jag sett fram tills igår och Peter Crouch visade att han också kan om han vill och så förstås att Olíc avgjorde på sköt Bayern vidare på tilläggstid. Det var en väldigt jobbig kväll.

Några veckor senare snuvade Chelsea oss på titeln i Premiership. I sista omgången om jag inte missminner mig. Det var så att säga en mer eller mindre bäcksvart säsongsavslutning. Domarfiaskot mot just Chelsea på Stamford Bridge under våren svider fortfarande och nu senast revs såret upp igen av ännu fler domarmisstag som avgjorde ligamatchen mellan United och Chelsea på Stamford Bridge.

Det är ett överjävligt hungrigt United som kommer till London för att pissa på Chelsea ikväll. Nani uttalade sig i vintras att han inte skulle klara av att gå titellös en till säsong och om det dessutom är Chelsea som snuvar dem på titlarna blir allting än värre.

Uniteds inställning tror jag blir det absolut viktigaste i matchen. Efter de två senaste snöpliga förlusterna mot Chelsea i London är det upp till bevis. Laget måste visa att man är bättre än Chelsea men framförallt bevisa för både sig själva och resten av världen att man är bättre än både domarna och Chelsea. Faktum går inte att bortse från, Chelsea skulle inte plockat hem sina tre poäng i någon av matcherna om det inte vore för domarinsatserna. Nu gäller det för Uniteds spelare att göra om ilskan över det till något positivt, att få matchen dit man vill oavsett om domaren sköter sig eller inte.

Sedan är det frågan vad som påverkar matchbilden mest; Uniteds skadebekymmer i backlinjen eller Chelseas måltorka bland anfallarna. Drogba satte visserligen en boll i helgen men det var också det första han gjort sedan januari. Torres har å andra sidan fortfarande inte gjort mål för sitt nya lag och prislappen på 50 miljoner pund känns ganska dyr för tillfället. Å andra sidan kommer Under troligen starta med Fabio som högerback och Smalling i mittlåset. Jag hoppas så innerligt att Fabio inte gör en repis av det hans tvillingbror gjorde mot Bayern och drar på sig det kostsamma röda kortet. Att dessutom sakna vår största general Ferdinand där bak påverkar såklart försvarets stabilitet.

2-5 till United vore ju skönt och jag skulle gå omkring med världens fånigaste leende i en vecka men eh, jag är nöjd med oavgjort så att vi kan avgöra på Old Trafford nästa vecka. Glory glory Man United!

// The Don