We're blowing bubbles in the air

Sport har traditionellt sett en stark koppling till klassfrågan, inte minst när det gäller fotbollen. I höstas så läste jag en gammal intervju med vad jag har för mig var en spelare från Balkan. Han skulle förklara vad det var som gjorde att hans land ständigt tog fram spelare av världsklass medan vi bara fått fram ett fåtal. Svaret menade han att vi kunde hitta i de socioekonomiska skillnaderna, fotboll är den fattiga mannens sport. 


När man tänker på Brasilien och det sinnessjuka antalet bolltrollare de plockar fram år efter år från favelorna är det ganska lätt att köpa resonemanget. Kidsen har inte råd med något annat och samsas om en fotboll. Lirar på stranden, men bara på morgonen och på kvällarna - på dagen är det de vuxna som bestämmer och tar plats.

Men nog om resten av världen, jag tänker på Storbrittanien, England och London i synnerhet, östra London för att vara specifik. Östra London är de fattigaste kvarteren i stan och så har det alltid varit, även innan stadsdelen bombades sönder och samman av tyskarna under andra världskriget. Stadsdelen fick löften om att arbetarkvarteren skulle byggas upp finare än förut - löften som inte infriades mer än halvdant.

Ändå är det i Londons östra kvarter som Englands största fotbollshjältar vuxit upp i mer än en generation. Laget som tog Englands enda VM-titel på hemmaplan 1966 hade mittbacksjätten Bobby Moore som lagkapten, de brittiska spelarna som gjorde mål i finalen var Geoff Hurst och Martin Peters. Alla tre trogna östra London och West Ham.

I modern tid har West Ham fortsatt agera som talangfabrik. Arbetarsöner som Frank Lampard, Joe Cole, bröderna Ferdinand och Michael Carrick har slussats genom laget. Det slutar såklart inte där. Var tror ni David Backham växte upp? Just det. Varifrån kommer John Terrys familj? Just det. I say no more.

Idag är det dock lite av en kris i östra London. Invandrarvågen i London slog sig ner där det var billigast. Londons arbetarklass och West Hams trogna fans tvingades ut i förorterna. Samtidigt har det klubbats igenom att West Ham kommer ta över den nybyggda OS-arenan i London efter det stundande olympiska spelet. Laget tappar mer och mer sin förankring till sitt område och jag undrar vad som kommer ske. West Ham har alltid lidit, något som till och med syns i den största hymnen klubbens fans sjunger på Upton Park.

I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air.
They fly so high,
Nearly reach the sky,
Then like my dreams,
They Fade and die.
Fortune's always hiding,
I've looked everywhere.
I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air.


// The Don