Fankultur á la socialisation

Fankultur alltså, kanske det som jag är allra mest intresserad av när det kommer till fotboll. På det teoretiska planet förstås. Jag har redan vänt och vridit på det några gånger, hur jag vuxit upp med United och hur Chelsea har förändrats är väl det som ligger färskast i minnet. Just det där med att växa upp med ett lag är något som jag gått en hel del med i tankarna sedan jag började hänga på sociologin. Eller ja, jag har tänkt rätt mycket på fankulturen, huliganismen och rätt mycket annat också men ett steg i taget, ett litet trevande steg åt gången.

Socialisation står det i rubriken, det är inte lika coolt och häftigt som det verkar men en kortare förklaring kan vara på sin plats innan jag köttar igång ordentligt. Socialisation innebär i stort sett att man fostras in i ett beteende för att passa in i samhället. Med andra ord så kan en socialiseringsprocess se djävulskt annorlunda ut beroende på var man kommer ifrån och rör i princip allt från vilket fotbollslag som är bäst till vilken pizzeria man ska käka på eller att det inte är helt okej att pissa från balkongen. Om du är med på noterna nu så inser du kanske också att socialiseringsprocessen aldrig slutar, vi anpassar oss hela tiden, lär oss nya saker osv.

Och vad har då det här med fotboll och fankultur att göra? Jo, det finns inte bara ett sätt att starta ett kärleksförhållande till en klubb. Tre snabba exempel:

•  Efter två år av ryska oljepengar hade Chelseas fanbase ökat med 400%, med andra ord så har folk fått upp ögonen för laget tack vare dess framgångar, om det sen beror på att de är medgångssupportrar eller föll för hur Chelsea spelade fotboll går inte att sia om, men fenomenet existerar hursomhelst.
• Kunskap om fotbollsvärlden leder till att man lär känna en klubbs filosofi, historia och identitet. Atletic Bilbao är ett sånt exempel i min värld och jag önskar Lejonen från Bilbao all lycka, men det är inte min klubb för det.
• Grupptryck från vår omgivning, vare sig det är direkt eller indirekt. Socialisation med andra ord.

Jag har varit ett United-fan så länge som jag kan minnas. Jag är inte längre säker på varför, men min omgivning måste nog ses som klara medbrottslingar i formningen av mitt fotbollsintresse. Jag kan lätt peka ut att det var min gode kamrat Jocke som fick mig att sympatisera med både Lazio och Helsingborg. När det gällde United var det släkten som bestämde. Alla hör till den röda sidan av Manchester, ett släktdrag månne. Visst, United var förbannat bra när jag växte upp med ungtuppar som Giggs, Beckham, Scholes, Butt och bröderna Neville men hur mycket kikade jag på fotboll under de åren? Tipslördag ibland men mina minnen handlar mer om långbollar mellan Norwich och QPR än mina hjältar från Uniteds gyllene era. Slutsatsen kan tyckas lite sur och tråkig, men nog fan handlade till en början om att passa in, att farsan och mina kusiner höll stenhårt på United, som fick mig att vilja bli en ny Beckham. 

Jag är inte gramse över det, kärleken till United har bara vuxit sen dess. Något som jag dock inte tål är kappvändare som håller på ett visst lag för att det är bekvämt i den sociala situation de befinner sig i. Jag höll på att dö när en vän proklamerade att Totti var världens bästa spelare när vi gick sista året på gymnasiet, jag hade aldrig sett snubben vara så rutten som det året. Ändå stod det ett gäng ja-sägare som genast höll med. Att käfta om vem som är bäst är såklart ett meningslöst bråk, det handlar ju trots allt i slutändan om åsikter men ibland märks det allt för väl att vissa åsikter bara är fel och ingenting annat.

Jag har fostrats in i ett United, men jag har vuxit upp i en fotbollskultur med vänner som håller på Arsenal, Barcelona, någon lutar åt Liverpool eller Everton, andra åt Roma eller Bajen. Kunskapen som hela tiden byggs på har varken gjort att jag dunkar mig för bröstet och basunerar ut att "United fan är bäst!" eller att jag blivit en typisk kappvändare. Vi snackar fotboll, ur  allas perspektiv, vare sig det gäller en skada, ett derby, en titel, en värvning eller klubbfilosofi. 

Socialisationen slutar aldrig, men i den bästa av världar inte heller kärleken till en klubb. Ägarna kan vara idioter, tränaren kan vara inkompetent och spelarna skämma ut sig men det spelar ingen roll. De som begriper sig på fankultur fattar att det handlar om en kärlek till just klubben så oavsett hur många idiotbeslut Mike Ashley tar, Di Canio erkänner att han är en fascist eller St.Pauli fortsätter använda mer reklam på stadion så kommer fansen inte sluta att älska sina klubbar. De kan önska klubben all skit i världen för tillfället för att det är rätt och på så vis kanske vända tillbaka klubben till det som man en gång blev förälskad i. 

// The Don