Love is tearing us apart

Kärleken till en klubb, en spelare, en spelartyp eller en ledare är nog fotbollens mest fundamentala del. Vad vore fotbollen utan sina fans, utan sina trogna anhängare som sjunger ramsor och skapar den stämning som gör fotbollsspelare till så många ungas pojkdrömmar? Rätt ovärt skulle jag säga, det skulle inte finnas pengar i sporten till att bygga maffiga arenor som Old Trafford eller San Siro. United kanske skulle existera ändå och Scholes skulle kanske spela för dem, men det är troligare att det skulle äga rum på en stor gräsplätt än The Theatre of Dreams.

Men som i så många andra sammanhang så finns det en motpart, för att det ska finnas kärlek måste det också finnas hat, eller kanske rent utav så finns hat på grund av kärlek eller vise versa. Det är tråkigt att se det men hatet har länge varit en del av fotbollen och kommer antagligen fortsätta att vara det på väldigt många plan.

Samuel Eto'o har vägrat spela matcher och gått av planen för att motståndarnas fans gjort apljud varje gång han rörde bollen. Samma Eto'o som tveklöst hör till världens bästa anfallare och mördat runt på fotbollsplaner i flera år. Uppskattad av många, hatad av andra.

När Michael Carrick kommer med sitt United och möter West Ham på bortaplan i östra London välkomnas han med applåder som den "hemvändande" sonen han är. När Frank Lampard och Joe Cole gör det möts de av burop gång på gång för att de lämnade West Ham för att spela för Chelsea. West Ham och Chelsea slåss inte direkt om samma platser i tabellen men det är ändå en rival, det är fel klubb.

Luis Figo fick ett stort grishuvud kastat mot sig när han skulle slå en hörna i El Clásico. Figo hade gjort den otänkbara övergången och gått från Barcelona till ärkerivalen Real Madrid. Politiken mellan Barcas Katalonien och Real Madrid som fortfarande representerar Francos förtryck bland katalanerna infekterar en rivalitet sedan lång tid tillbaka.

I Polen leds bortafansen in i vad som kan liknas med en bur under ligamatcher, de ser matchen bakom galler för att skydda hemmalagets fans, spelarna och de själva. Polen målas ofta ut som en av ligorna som har störst problem med rasism på läktarna, det ska bli intressant att se hur de löser de problemen under det kommande EM-slutspelet.

Under Old Firm-derbyt uppe i Skottland mellan Celtic och Glasgow Rangers fylls stora delar av staden ofta av hat. Det är ett fotbollskrig mellan katoliker och protestanter utan dess like, 40 miljoner pund har gått åt av polisens budget enbart under derbyna mellan Celtic och Rangers hittills i år. Sången om Billy Boys ekar till och från(inte enbart i Glasgow), en sång som är förbjuden sedan länge och handlar om det protestantiska motståndet mot katolikerna.

Hullo, Hullo

We are the Billy Boys 

Hullo, Hullo

You'll know us by our noise

We're up to our knees in fenian blood

Surrender or you'll die

For we are

The Brigton Derry Boys

Jag påstår inte att jag är bättre än andra fotbollsfans, jag har mina hatobjekt och lag som jag uppriktigt sagt mer än gärna ser allting gå åt helvete för. Men det finns gränser och det är jävligt synd att behöva se det gå för långt så ofta som det gör. Billy Boys härjade runt på 1920-talet men det är inte så värst många år sedan Neil Lennon tvingades avstå att spela för sitt Nordirland på grund av mordhot om han gick ut på planen. 


Det glädjer mig att se hur Real Madrids och Barcelonas spelare alltid kramar om varandra ordentligt inför varje El Cláscio, de är rivaler när matchen startar och ger allt för att vinna men det hindrar dem inte från att vara goda föredömen och vettiga människor.


// The Don