Bottoms up

Jag snuvade lite på mina tankar om fotbollsspelare och professionalism i inlägget om Nicolas Anelka och nu är det dags igen. Hemtentan är inlämnad och det finns återigen gott om tid att lägga på fotboll, spela Stones på hög volym och ta en öl eller fem.

Öl var det ja, något som Liverpools nya dyrgrip Andy Carroll precis fått sig en känga på grund av. Kängan delades inte heller ut av vem som helst utan av Englands förbundskapten Fabio Capello. Capello är tveklöst en av världens absolut bästa tränare men jävlar vad den mannen skrämmer mig, han utstrålar verkligen auktoritet och inte på ett snällt sätt. Två järnhänder verkar den italienaren ha. Hursomhelst så menade Capello att att vår gode Carroll är en utomordentlig fotbollsspelare men att hans förkärlek till ölen måste stramas åt, han måste bete sig professionellt och sluta dricka så mycket.

Att Carroll tycker om att dricka mycket öl är inte direkt någon hemlighet. Fotbollsspelare som slår igenom i unga dagar i trakterna kring Newcastle har en tendens att falla i alkoholfyllda fallgropar, något som behandlades någon gång under hösten på Fotbollskunskap. Blöta utekvällar, krogslagsmål och sjukhusbesök har kantat Carrolls senaste år som ungt brittiskt fotbollsproffs, något som Capello gärna ser trappas ner nu när han blivit aktuell för landslaget.

Det är ju det där med brittiska fotbollsspelare som slår igenom väldigt tidigt, de verkar balla ur mer än resten av världens unga fotbollsproffs och jag funderar på vad det kan bero på. Det finns ju ganska gott om exempel.

* George Best söp bort sin karriär, något som får ses som jävligt synd med tanke på hur coolt det är att heta Best och faktiskt också vara bäst i världen.

* Craig Bellamy är allmänt dum i huvudet och mer känd för att ha nitat sin lagkompis John-Arne Riise med en golfklubba. Att Riise å andra sidan oftare sätter bollen i eget mål än i motståndarnas gör att jag till viss del förstår det, men ändå. När han kom tillbaka efter avstängningen firade han sitt första mål med en schysst golfsving.

* Robbie Fowler som bland annat gjorde ett hat-trick på en kvart mot Arsenal i sina unga år minns jag bäst som snubben som firade ett mål med att försöka snorta upp sidlinjen som målgest.

 

* Bendtner är visserligen inte britt men han har spelat i Arsenal ett bra tag och jag måste ju bara få nämna kvällen då Bendtner stod pissfull utanför krogen med byxorna på väg ner mot fotknölarna efter att Arsenal torskat mot United.

Ni ser kanske vart jag är på väg. Grabbarna tjänar hutlösa summor pengar på att spela fotboll, lever sina pojkdrömmar för fullt och har en hel värld som är avundsjuka på dem. Ändå beter sig vissa som drägg och är allmänt dumma i huvudet. De verkar inte inse vilket privilegium det är att leva deras liv och hur mycket folk skulle ge för att vara i deras skor.

Lite lättsam torsdagsunderhållning, nu ska jag kötta Sons of Anarchy istället. So long!
// The Don

We're blowing bubbles in the air

Sport har traditionellt sett en stark koppling till klassfrågan, inte minst när det gäller fotbollen. I höstas så läste jag en gammal intervju med vad jag har för mig var en spelare från Balkan. Han skulle förklara vad det var som gjorde att hans land ständigt tog fram spelare av världsklass medan vi bara fått fram ett fåtal. Svaret menade han att vi kunde hitta i de socioekonomiska skillnaderna, fotboll är den fattiga mannens sport. 


När man tänker på Brasilien och det sinnessjuka antalet bolltrollare de plockar fram år efter år från favelorna är det ganska lätt att köpa resonemanget. Kidsen har inte råd med något annat och samsas om en fotboll. Lirar på stranden, men bara på morgonen och på kvällarna - på dagen är det de vuxna som bestämmer och tar plats.

Men nog om resten av världen, jag tänker på Storbrittanien, England och London i synnerhet, östra London för att vara specifik. Östra London är de fattigaste kvarteren i stan och så har det alltid varit, även innan stadsdelen bombades sönder och samman av tyskarna under andra världskriget. Stadsdelen fick löften om att arbetarkvarteren skulle byggas upp finare än förut - löften som inte infriades mer än halvdant.

Ändå är det i Londons östra kvarter som Englands största fotbollshjältar vuxit upp i mer än en generation. Laget som tog Englands enda VM-titel på hemmaplan 1966 hade mittbacksjätten Bobby Moore som lagkapten, de brittiska spelarna som gjorde mål i finalen var Geoff Hurst och Martin Peters. Alla tre trogna östra London och West Ham.

I modern tid har West Ham fortsatt agera som talangfabrik. Arbetarsöner som Frank Lampard, Joe Cole, bröderna Ferdinand och Michael Carrick har slussats genom laget. Det slutar såklart inte där. Var tror ni David Backham växte upp? Just det. Varifrån kommer John Terrys familj? Just det. I say no more.

Idag är det dock lite av en kris i östra London. Invandrarvågen i London slog sig ner där det var billigast. Londons arbetarklass och West Hams trogna fans tvingades ut i förorterna. Samtidigt har det klubbats igenom att West Ham kommer ta över den nybyggda OS-arenan i London efter det stundande olympiska spelet. Laget tappar mer och mer sin förankring till sitt område och jag undrar vad som kommer ske. West Ham har alltid lidit, något som till och med syns i den största hymnen klubbens fans sjunger på Upton Park.

I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air.
They fly so high,
Nearly reach the sky,
Then like my dreams,
They Fade and die.
Fortune's always hiding,
I've looked everywhere.
I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air.


// The Don

Love is tearing us apart

Kärleken till en klubb, en spelare, en spelartyp eller en ledare är nog fotbollens mest fundamentala del. Vad vore fotbollen utan sina fans, utan sina trogna anhängare som sjunger ramsor och skapar den stämning som gör fotbollsspelare till så många ungas pojkdrömmar? Rätt ovärt skulle jag säga, det skulle inte finnas pengar i sporten till att bygga maffiga arenor som Old Trafford eller San Siro. United kanske skulle existera ändå och Scholes skulle kanske spela för dem, men det är troligare att det skulle äga rum på en stor gräsplätt än The Theatre of Dreams.

Men som i så många andra sammanhang så finns det en motpart, för att det ska finnas kärlek måste det också finnas hat, eller kanske rent utav så finns hat på grund av kärlek eller vise versa. Det är tråkigt att se det men hatet har länge varit en del av fotbollen och kommer antagligen fortsätta att vara det på väldigt många plan.

Samuel Eto'o har vägrat spela matcher och gått av planen för att motståndarnas fans gjort apljud varje gång han rörde bollen. Samma Eto'o som tveklöst hör till världens bästa anfallare och mördat runt på fotbollsplaner i flera år. Uppskattad av många, hatad av andra.

När Michael Carrick kommer med sitt United och möter West Ham på bortaplan i östra London välkomnas han med applåder som den "hemvändande" sonen han är. När Frank Lampard och Joe Cole gör det möts de av burop gång på gång för att de lämnade West Ham för att spela för Chelsea. West Ham och Chelsea slåss inte direkt om samma platser i tabellen men det är ändå en rival, det är fel klubb.

Luis Figo fick ett stort grishuvud kastat mot sig när han skulle slå en hörna i El Clásico. Figo hade gjort den otänkbara övergången och gått från Barcelona till ärkerivalen Real Madrid. Politiken mellan Barcas Katalonien och Real Madrid som fortfarande representerar Francos förtryck bland katalanerna infekterar en rivalitet sedan lång tid tillbaka.

I Polen leds bortafansen in i vad som kan liknas med en bur under ligamatcher, de ser matchen bakom galler för att skydda hemmalagets fans, spelarna och de själva. Polen målas ofta ut som en av ligorna som har störst problem med rasism på läktarna, det ska bli intressant att se hur de löser de problemen under det kommande EM-slutspelet.

Under Old Firm-derbyt uppe i Skottland mellan Celtic och Glasgow Rangers fylls stora delar av staden ofta av hat. Det är ett fotbollskrig mellan katoliker och protestanter utan dess like, 40 miljoner pund har gått åt av polisens budget enbart under derbyna mellan Celtic och Rangers hittills i år. Sången om Billy Boys ekar till och från(inte enbart i Glasgow), en sång som är förbjuden sedan länge och handlar om det protestantiska motståndet mot katolikerna.

Hullo, Hullo

We are the Billy Boys 

Hullo, Hullo

You'll know us by our noise

We're up to our knees in fenian blood

Surrender or you'll die

For we are

The Brigton Derry Boys

Jag påstår inte att jag är bättre än andra fotbollsfans, jag har mina hatobjekt och lag som jag uppriktigt sagt mer än gärna ser allting gå åt helvete för. Men det finns gränser och det är jävligt synd att behöva se det gå för långt så ofta som det gör. Billy Boys härjade runt på 1920-talet men det är inte så värst många år sedan Neil Lennon tvingades avstå att spela för sitt Nordirland på grund av mordhot om han gick ut på planen. 


Det glädjer mig att se hur Real Madrids och Barcelonas spelare alltid kramar om varandra ordentligt inför varje El Cláscio, de är rivaler när matchen startar och ger allt för att vinna men det hindrar dem inte från att vara goda föredömen och vettiga människor.


// The Don

Mannen med buren

Tidigare under säsongen meddelade gammgubben Van der sar att han tänkte lägga målvaktshandskarna på hyllan efter den här säsongen. Har man bastat 40 kanske det är dags att sluta leva pojkdrömmen och hänga mer med familjen, något som jag tror blivit än mer aktuellt efter att hans fru var överjävligt sjuk förra året. Ingen är ung för evigt.

Det är lite skrämmande som United-fan att höra en sak som att vårt primära val att ställa mellan stolparna nu ska lämna oss. Van der sar har gett laget en trygghet som inte funnits sedan Schmeichels dagar och hur många år sedan är det? 10? Barthez i all ära, han kunde vara en magisk målvakt men efter att ha sett några matcher insåg man ganska snabbt varför han ibland kallades för Clownen. 


När jag hörde talas om Van der sars beslut gick givetvis tankarna illa kvickt till vem som ska fylla det tomrum han lämnar efter sig. Kusczakz som redan finns i truppen? Killen är runt 30 och har inte gjort annat än nöta bänk - känns inte riktigt som en hållbar lösning, han gör sig bäst på bänken där han cashar in dag efter dag.

Och så i vintras kom Uniteds första riktiga replik i målvaktsfrågan. En dansk värvades in, 26 bast och vid namn Lindegaard. Totalt okänd snubbe i min värld.  Det var ju å andra sidan Chicharito också inför fotbolls-VM i somras.

Under våren har det dock framkommit att Lindegaard inte är tänkt att axla Van der sars mantel till nästa säsong. Istället sitter vi med två reservmålvakter och utan ett ordentligt alternativ som håller den standard vi behöver för att konkurrera om Champions League-titeln. Lindegaard har dock många goda år framför sig och får gärna ta Kusczakz plats på bänken.

Istället ska vi värva en monstermålvakt av världsklass och mer eller mindre hela världseliten har kopplats ihop med United. Hollands förstaval Stekelenburg, Frankrikes dito Lloris, Atléticos stjärnskott De Gea och Erik Nivas favorit från Tyskland; Manuel Neuer. Det pågarna har gemensamt förutom att vara förbannat bra är att alla trots sin ringa ålder redan presterar gång på gång i världens bästa ligor(erhm njae, inte Stekelenburg dårå).

Neuer som setts som favorit till att plocka upp Van der sars handskar och inleda en ny era i Uniteds historia har dock här i dagarna uttalat sig om att han minsann inte är sugen på att lämna Tyskland. Två semestrar per år räcker tydligen för grabben, annars är det Deutchland über alles som gäller.

Hursomhelst blir det en väldigt intressant sommar att följa som United-fan. En ny målvakt måste inhandlas och dessutom bör en ordentlig spelfördelar shoppas medan vi är igång, men det är en helt annan historia.

// The Don

Allting har en början

Jag snubblade över det här klippet i en bloggkommentar och måste erkänna att jag diggar det. Fotbollen är världens största sport, ett internationellt kroppsspråk. Jag gillar tanken.

// The Don

Ståplatserna gör comeback

Britternas idrottsminister Hugh Robertson har i en intervju med The Guardian avslöjat att parlamentet i sommar kommer diskutera huruvida ståplatser ska införas i Englands två högsta divisioner eller inte. En fråga som givetvis inte är helt lätt att förhålla sig till efter 17 år av krav på sittplatser och katastrofen på Hillsborough 1989 där 96 personer kolade.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken. Ståplatser medför ju ett ökat tryck, mer folk som packat samman mer blir helt klart en mer intensiv upplevelse och det känns inte som ett särskilt märkligt antagande om att upplevelsen att se fotboll på plats kommer bli ännu maffigare.

Å andra sidan så har inte såren läkt efter Hillsborough, något som blev än mer påtagligt efter att King Kenny blev utsedd till Liverpools nya tränare. Kenny Daglish var ju tränare för Liverpool under de åren då katastrofen i Hillsborough ägde rum och tog på sig ett enormt ansvar att stötta alla anhöriga och ge varenda själ en hjälpande hand samtidigt som han försökte coacha ett av världens största lag. Ansvaret blev för tungt och Kenny avsade sig sin managerpost - därefter inleddes de svarta åren helt utan ligaseger.

Lägg där till Heyselkatastrofen 1985 som ledde till ett förbud från FA för brittiska klubbar att spela i europeiska turneringar i fem år så kan man börja greppa att England inte skulle orka med en ny liknande incident. Sittplatser är ett bra mycket säkrare alternativ, men det är som sagt på bekostnad av stämningen, mer stelt och tråkigare men utan död och förintelse på läktarna.

// The Don

Klagomuren

Fotboll har under väldigt lång tid dragits med problem vid sidan om planen. Rasism, huliganism, mordhotade spelare och domare och mutskandaler för att nämna några faktorer. Vilket fotbollsminne minns jag allra bäst från 2010? Lätt, Nigel De Jongs karatespark i bröstet på Xabi Alonso under VM-finalen i Sydafrika. Poängen är; det finns också problem på planen som förtjänar lite extra uppmärksamhet.

Idiotiska tacklingar gör mig så förbannat trött. De Jongs karatespark är det värsta jag sett och med ett gäng öl i magen var det inte de finaste orden som jag skrek åt tvn nere i Halmstad. Efteråt har de holländska representanterna uttalat sig om att spelförstörelse var deras enda chans för att vinna VM och ja det kan jag förstå, Spanien både var och är bättre än Holland på att spela fotboll. Inte heller tycker jag att spelförstörelse är fel, man spelar trots allt fotboll efter sina begränsningar. Men det finns en gräns som inte bör överskridas.

När Inter slog ut Barcelona ur Champions League förra året visade de prov på spelförstörelse av absolut världsklass. Med taktisk briljans och disciplin ut i fingerspetsarna på samtliga spelare lyckades italienarna störa Barcelonas rytm, de kom ingenstans. Det var inga dobbar i bröstet på Messi, "bara" äckligt bra positions-, markerings- och presspel.

När De Jong i höstas bröt benet på Newcastles nyförvärv Ben Arfa petades han från landslaget, Hollands förbundskapten Van Marwijk visade klart och tydligt att även om han använde sig av spelförstörelse för att försöka vinna VM-finalen så vill han inte ha någonting att göra med ett beteende som kan leda till att spelares karriärer förstörs för all framtid. Här i dagarna har Italiens dito följt i Van Marwijks fotspår. Prandelli har valt att peta både De Rossi och Balotelli från landslaget efter idiotiskt närkampsspel.

Samtidigt körde Uniteds Jonny Evans in dobbarna med raka ben i knät på Boltons amerikanska dynamo  Stuart Holden, 26 stygn och borta i si så där ett halvår i alla fall. Ja, det är bra att Jonny visar att han verkligen vill vinna bollen men varenda spelare vet vad som händer om man träffar med dobbarna först. Fråga bara Aaron Ramsey. Holden twittrade att Evans ringt och bett om ursäkt, att det inte var meningen att skada honom. Men fan, spelar man för en av världens största klubbar borde man väl ha lärt sig hur man tacklar och hur man inte tacklar, oavsett om det är avsiktligt eller inte.

Jag gillar lite skitigare fotboll, det ska vara kamp. Men kamp är inte samma sak som död och förintelse. Förhoppningsvis så får Van Marwijk och Prandellis beslut att peta fult spelande lirare flera att tänka till att det inte riktigt är okej. Det hör inte hemma på fotbollsplanen, eller någon annanstans i samhället heller för den delen.

// The Don

Could have won the cup, but he fucked it up

Det känns bara löjligt att inte beröra lottningen av kvartsfinalerna i Champions League, hur mycket det än har behandlats på olika håll. Min dröm final spelas ju redan nu. Men först några korta rader om de andra matcherna.

Tottenham - Real Madrid
Ja jävlar, jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av matchen. Båda lagen har sinnessjuk mycket fart på sina kanter och kanske, kanske kan det bli en av årets bästa matcher för soffliggarna. Mourinho har byggt upp ett lag som precis som vanligt har sin styrka i kontringsspelet, Redknapps Spurs kan i princip bara spela offensiv fotboll. Men nej, med tanke på hur defensiva Tottenham var mot Milan i returen och att Mou bygger sin taktik kring minimerande av risker så är jag rädd att det nog blir en tillknäppt historia.

Schalke - Inter
Schalke ståtar med en evigt ung Raúl och Klas-Jan Huntelaar på topp och enligt Niva världens bästa målvakt där bak. Det kändes som att den informella kungen av Madrid trappade ner när han flyttade till Tyskland, ändå har han hunnit med att göra några hat-tricks för sin nya klubb. Regerande mästarna Inter är såklart favoriter i mötet, ännu mer så efter monstermatchen mot Bayern men jag skulle aldrig våga utesluta tysk avancemang trots tränarbyte och ett ruttet mittfält. Det blir minst ett mål från Raúls dojjor, troligen en lobb.

Barcelona-Schaktar Donetsk
Megafavoriterna till titeln och hela fotbollsvärldens gullegris Barcelona drar till Ukraina för att valsa vidare i turneringen. Barcelona SKA bara gå vidare, det är inget snack om saken. Med andra ord är det ett perfekt tillfälle att göra ett magplask och torska ordentligt. Ett tvättäkta östblock i försvaret och ett gäng brassar i anfallet är det som ska sätta stopp för Peps moderna variant av totalfotboll. Dags att muta domare månne?

Manchester United-Chelsea
Varje år har vi minst ett Slag om Storbrittanien i Champions League och det är alltid en fröjd att kika på. Ett jävla liv på läktarna, kamp, slit, svett och tårar. Det kommer dröja länge innan jag glömmer finalen mellan United och Chelsea 2008 och jag skulle gärna se lagen mötas gång, på gång, på gång. Chelsea står i dag för vad Liverpool gör historiskt sett för United - den största rivalen i både liga och cupspel. Klart som fan att det känns skönt att skjuta ut de ur en turnering, tvinga fram en titellös säsong. Efter straffmissen av Chelseas kapten i finalen 2008 rungar fortfarande läktarna på Old Trafford av visan ”Could have won the Cup, but he fucked it up – Viva John Terry”, det vore bra härligt med en upprepning. Det enda som känns jobbigt är att få se mötet redan i kvarten, men vafan, man kan ju inte få allt i livet.


Hur utgången blir känns mer oviss än jag vill medge, United dras med ohyggliga skadeproblem och reserver som tydligt visat att de inte klarar av pressen i år. Evans har spelat sämre än John O'Shea(ja just det, precis så dåligt), Browns misslyckade rensningar i åttondelen fick mig att sätta ölen i halsen, O'Shea är alltid O'Shea och Smalling verkar inte klara av att spela utan en ordentlig ledare vid sin sida. 


Chelsea har å andra sidan i helgen för första gången sedan november vunnit två raka hemmamatcher och fått ordning på sina skadebekymmer som förstörde deras höst och förgyllde min egen. Drogba är dock inne i en rejäl måltorka och Torres har inte gjort mål på de snart två månader han lufsat runt i Chelsea matchställ.


Det är en öppen historia men jag hoppas innerligt att jag får sjunga om Terry och Chelseas misslyckanden. Att vinnaren dessutom får möta Inter eller Schalke i semifinalen är bara ett plus, om än ett stort sådant.


// The Don

Fotboll, bara ett jobb i mängden

Köpenhamn mötte tidigare i veckan Chelsea på Stamford Bridge i returmötet av årets åttondelsfinaler i Champions League. Köpenhamn klarade av 0-0 men torskade efter Chelseas seger i det första mötet lagen emellan. Skitstarkt av Köpenhamn, en insats som inte ska förringas men det känns som att man kunnat läsa om Köpenhamn på varenda sportsida den här vintern så jag tar fram en annan aspekt, nämligen Chelseas anfallare Nicolas Anelka.

Gång på gång såg jag honom komma till farliga lägen under den timmen av matchen mot Köpenhamn som jag kikade på, gång på gång brände han lägena. Det är ju inte så där värst konstigt i sig, när Drogba har spelat skit mer eller mindre hela säsongen har Anelka dragit ett väldigt tungt lass i Chelseas anfallsspel, mot Köpenhamn fanns bara inte det där lilla extra i hans spel.

Det som jag istället reagerade på var hans kroppsspråk vare sig det gällde en felaktig offside eller ett bränt jätteläge. Varenda gång lunkar han uppåt planen igen, helt ointresserad av vad som just har hänt och det stör mig så sjukt mycket. Anelka har en sagolik talang men han ger hela tiden uttryck för vad som ser ut att han kastar bort den. Det finns liksom ingen glöd i hans spel, ingen vilja, inget hjärta.

Kommer ni ihåg Champions League-finalen 2008 mellan Manchester United och Chelsea? Matchen gick till straffar, Terry kunde skjutit hem den första CL-titeln i Chelseas historia men halkade och rundorna fortsatte tills Anelka slog en av de sämsta straffarna jag sett. Hur reagerade killen? Inte föll han ner på knä, inte grät han, inte heller skrek han ut sin frustration. Han bara stod där, likgiltig. När jag kom att tänka på att skriva det här inlägget funderade jag lite på hur Pippo Inzaghi som kan gorma och skrika som om hans liv hängde på det över en helt riktig offside skulle betett sig om han missat den straffen. Jag är rätt säker på att han inte skulle stå där, likgiltig.

Men Anelka har den där talangen som så många saknar och han har alltid haft den. Han hann inte ens debutera i Paris a-lag innan Arsenal köpte honom, två år senare spelade han i Real Madrid, året efter i Paris, utlånad till Liverpool efter 1,5 år, vidare till Manchester City i tre år, en sväng i turkiska Fenerbahce i ett år och sen tillbaks till England och Bolton i två år innan han skrev på för Chelsea.

Siffrorna säger egentligen två väldigt enkla saker. För det första finns det en enorm tro på hans förmåga, han representerat fyra av världens absolut största klubbar. För det andra så innehar Anelka någon egenskap som gör att tilltron på hans förmåga inte räcker till och han flyttar inom en snar framtid. Är det inte talangen så kan jag bara se det som en fråga om inställning, denna likgiltighet som basunerar ut hans ställning till fotboll som om det vore ett simpelt jobb han måste utföra istället för en ynnest som att få betalt ruskigt stora summor för att spela fotboll.

En intressant parentes som jag inte just nu hittar belägg för, men har för mig att det stämmer, är att Anelka är den spelaren som sett till hela sin karriär kostat nästmest pengar, enbart slagen av vår egen Zlatan Ibrahimovic.

// The Don

Den store José, eller?

Ikväll är det då upp till bevis. Mourinho kom till Real Madrid av en enda egentlig anledning. Vinna ligan? Knappast. Ta en dubbel? Eh va, nej. Ta sig förbi den där förbannade åttondelsfinalen? Just det, precis därför. Mourinho har vunnit Champions League med två klubbar, dels med Porto - det magiska laget som efter titeln spred portugiser över hela Europa, dels med Inter som han bara hängde med i två säsonger.

Att förvänta sig att the special one ska leda det spanska flaggskeppet till en Champions League-buckla på Wembley i vår är inte realistiskt. De har kapaciteten ja, startelvan är något i hästväg, men Mourinho har skapat ett kontringsstarkt lag som har stora problem att luckra upp ett samlat försvar eller ta sig förbi presspel av klass som Barcas. Jag tror inte att det är Reals år men vem tror det efter vad är det nu, sju raka repass ur åttondelsfinalen?

Vad jag dock tror är att Mourinho och Real har det som behövs för att ta döds på sitt spöke. (1) Mourinho har gjort Marcelo till kanske världens bästa vänsterback, bankat in de försvarsmässiga bristerna Marcelo tidigare hade i sitt spel. (2) Samtidigt har han plockat in Carvalho och fått in den rutin som mittlåset behövt sedan Hierro och Helguéras dagar. (3) Med Khedira, Lassana Diarra och Xabi Alonso har Mourinho tre utmärkta alternativ för att balansera upp laget. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om Peréz förra galácticos-era när han fick för sig att kränga iväg Makélélé till Chelsea - den enda mittfältaren i laget med en defensiv roll. (4) Benzema har kommit igång på allvar och jag börjar känna igen det franska monstret som dominerade i Lyon och jag mer än gärna ville se i Uniteds röda tröja.

Jag hoppas fa-an att Benzema håller i sin form. Han har schyssta niggastripes, spelar in rapvideos, kraschar sina sportbilar och är allmänt cool. Alternativet, Adebayor, vill jag å andra sidan inte veta av. Latmasken som lämnade Arsenal för cash och nu också lånats ut från City duger som bänkvärmare, närmare planen än så vill jag inte ha honom.

Önskestund: Hat trick av Benzema, för en gångs skull ordentligt tryck på Bernabeu, en mirakelvändning av Köpenhamn mot Chelsea och god öl på Pitcher's.

// The Don

En man att luta sig mot

Michael Carrick var en av mina hackkycklingar i United förra året även om det tog emot. Liraren som jag sedan värvningen sett som Scholes tänkbara ersättare, en spelfördelare värd namnet, började spela skit och petades gång på gång från startelvan - med rätta.

I år har han istället startat gång på gång och till en början var jag konfunderad. Det var som att se Sidleds-Danne ta plats i United där ingen pass gick framåt, ingenting som vittnade om de drag som jag fattade tycke för. Något kändes ganska marigt om jag ska vara ärlig.

Idag har jag en annan känsla i magen. Efter första halvlek mot Marseille är det Chicharito som tryckt in en boll men det är utan tvekan just Carrick som är planens gigant. Inte en enda passning slås fel, positionsspelet är förbannat bra, han bryter spelet med enkel axel mot axel i situationer där Scholes skulle sätta dobbarna i låret på motståndaren och lugnar ner spelet fullständigt varje gång Marseille får in lite press.

Carrick är omskolad till en mer defensiv roll, en balansspelare som fortfarande besitter samma trygghet i sitt passningsspel som en spelfördelare men med mer defensiva uppgifter att sköta. Jag skulle säga att det är ett genialiskt drag av Ferguson, Uniteds mittfältsuppsättning är än mer komplett med en sån spelartyp till sitt förfogande. Både Fletcher och Anderson är utmärkta box to box-spelare och Scholes är troligen den bästa offensiva spelfördelaren i England.

Jag börjar fundera hur längesen det är sedan Ferguson började skola om Carrick. Var det omskolningen som förstörde säsongen förra året för Carrick eller var det den usla säsongen som fick Ferguson att tänka om?

Nu är det dags för andra halvlek, glory glory Man United!

// The Don

Prioritera mera

I helgen möttes två lag med skadeskjutna självförtroenden i FA-Cupen. Arsenal som jag redan ägnat en tanke efter torsken i Carling Cup åkte upp till Manchester för att försöka hålla cup-drömmarna vid liv och kötta United på självaste Old Trafford. Sedan den snöpliga förlusten i Carling Cup med en sedvanlig försvarstabbe har Wenger & co hunnit med att åka ur Champions League dessutom, självklart efter en idiotisk klack utanför eget straffområde av Cesc, en första touch i klass med Kuyt av Bendtner i slutminuterna och en domare som inte riktigt var med i matchen. United å andra sidan har passat på att torska både mot Chelsea och Liverpool. Precis som förra året var det en domare som gav Chelsea segern och mot Liverpool var det mangling från början till slut inklusive nåt så pinsamt som ett hat trick från tidigare nämnde, otekniska och kassa Dirk Kuyt.

Inför matchen mellan lagen fick Ferguson som den senaste tiden vägrat prata med media och infört silenzio stampa frågan om han tyckte synd om Wenger. Svaret var inte helt oväntat, det fanns ingen sympati - även Ferguson och United har haft en tung period.

Med lagen på de översta två platserna i tabellen är det inte svårt att dra referenser till hur viktig matchen egentligen är. Ja, vinst leder till en möjlig titel men framförallt så skulle det kunna ge det där lilla extra momentum som behövs för att rycka upp sig och få ett mentalt övertag på resten av topplagen i ligan. United som sedermera pissade på Arsenal med 2-0 innebär alltså tre saker.

1. United krigar fortfarande på tre fronter och har möjlighet att upprepa bedriften från ´99 och plocka hem trippeln.
2. United bevisade att två raka förluster inte innebär början på en monstersvacka.
3. Arsenal har nu bara ligan att fokusera på.

Det är verkligen ett tveeggat svärd att spela i flera turneringar samtidigt. Det är ju såklart förbannat kul att ha chansen att plocka hem flera titlar och det finns en mental boost i att vinna matcher. Men det finns nackdelar som inte går att bortse från. Medan Arsenal spelar ligamatcher under helgerna proppas Uniteds schema fullt med spel i både Europa och FA-cupen, spelarna slits hårdare, reserver behöver luftas för att startelvan ska vara fit för de viktigaste matcherna och tiden för att slipa på taktiska detaljer minskar drastiskt.

Ja, United pissade på ett Arsenal där självförtroendet snart borde vara närmast obefintligt med vad som ser ut att kunna bli en sjunde säsong helt utan titel. Men faktum kvarstår, Arsenal har bara tre poäng upp till United och bortsett från de skador som truppen dras med, en betydligt mer behaglig vår framför sig där United, Chelsea, Tottenham och City kommer bli tröttare och tröttare på grund av spel i cuperna medan Gunners har möjlighet till att vila sig i form, hämta nya krafter och satsa på det sista kortet de har kvar.

När Wenger gick ut och förklarade hur viktig en eventuell seger skulle vara i Carling Cup skyltade han i samma veva med den desperation som verkar borra sig allt djupare in i laget. De utger sig för att vara ett storlag, en kraft att räkna med, men den senaste upplagan av Arsenal saknar titlar att backa upp det med. Klubben i sig har dock vinnarmentaliteten i väggarna, spelarna, ledarna och alla som jobbar inom klubben vet vad som förväntas av dem och nu är de inträngda i ett hörn, ett hörn som de bara kan ta sig ur på ett sätt. Desperation kan knäcka ett lag, men det kan också göra det starkare, bättre och bäst. Wenger har rätt i att Arsenal behöver ta en titel och nu har de bara en chans kvar, en titel som jag är säker på att de kommer slåss om med näbbar och klor för att stjäla framför näsan på United och de övriga topplagen.

Premier League är långt ifrån avgjord, en fight som är bättre än på många år med massivt krigande om titeln, spel i Europa och att hålla sig kvar i fotbollens finrum. Jag funderar på att bosätta mig på Pitchers resten av våren och föreslår helt klart att ni gör mig sällskap, det kommer bli en jävligt bra vår.

// The Don

Mannen med träbenen

I senaste ligaomgången torskade United borta i London. Ett ledningsmål från Rooney som innebar att han satt fem baljor på fem ligamatcher gav arbetsro, vi skulle befästa posten som bäst i landet och peka finger åt Chelsea som verkat tappa allt vad självkännedom heter. Ett backmål, en sjukt fattig straff och ett rött kort åt fel håll gav dock Londonlaget segern.

Nu är vi inne i slutminuterna mot Liverpool borta på Anfield, ett nytt jävligt viktigt derby för att inte låta det lilla försprånget vi har till Arsenal krympa ännu mer. Med en kass stream och textremsor på svenskafans får jag istället för ett nytt magiskt framträdande av Berba se Kuyt, eller rättare sagt läsa, träffa rätt tre gånger om. Samme Kuyt som springer, springer, springer och har världens sämsta första touch. "Can we play you every week?" sjunger The Kop.

Kul för Kuyt som just gjort sitt första hat-trick för Liverpool, kul för spänningen i Premiership och jävligt kul för Arsenal-kidsen och Liverpool-dudsen som jag är så där måttligt sugen att hänga med under den närmsta tiden. Inte alls kul i min värld. Med Arsenal kvar på bortaplan och Chelsea på Old Trafford lever ligan i allra högsta grad, det här är inte La Primera.

Jag är orolig, det går inte att sopa under mattan. Av vad jag förstått är Giggs och Scholes bäst på plan, men de orkar inte spela hela matcher resten av säsongen, Nani bars ut på bår utan att läkarna kommit med något lugnande meddelande om skadan och resten av mittfältet har sett ganska blekt ut i år. Jag funderar på var United ska hämta en kreativ kraft. Anfallet med Berba, Rooney och Chicharito håller helt klart världsklass och backlinjen börjar bli mer och mer stabil(kan vara värt att poängtera att varken Vidic eller Rio spelade idag).

Mittfältet verkar valsa runt i ingenmansland för tillfället och jag tänker på en diskussion som kommentatorerna hade under Juve-Milan igår kväll. Pirlo saknades på mittfältet och trots att Milan visserligen vann med 0-1 så var kontentan att passningsspelet inte var dåligt, men inte heller tillräckligt bra. Den där avgörande passningen som kan öppna upp ett helt försvar - vare sig det är en liten vrickning eller en djupledsboll på 30 meter fanns inte där och det är så jag känner i Uniteds fall.

Målvakssituationen är visserligen det mest akuta att reda ut under sommaren, varken Kusczak eller Lindegaard håller som förstemålvakt i United och jag håller tummarna för Neuer, men fa-an, det håller inte att dra ut bollen på kanten till Nani och förvänta sig att han ska göra sin gubbe och Scholes måste ersättas - en ersättare som verkligen inte stavas Llorente och inte heller Sanchez eller Benzema.

3-1 till Liverpool efter ett tröstmål på övertid av Chicharito och precis som Olof Lundh twittrar så har Ferguson en hel del att tänka på för att få fart på laget igen. Jag vill inte ha en till titellös säsong.

// The Don

Betydelsen av att vinna något obetydligt

För en vecka sedan piskade lilla Birmingham med vår alldeles egna Sebastian Larsson upp Arsenal i finalen i Carling Cup på Wembley. Arsenal borde vinna mot Birmingham de flesta dagarna i veckan, men så är det ju det där med Carling Cup.

Carling Cup är Englands skitturnering, storklubbarna vilar stjärnorna och ställer ut ett gäng juniorer med välansadd moppemusche = skrällvarning. Inför årets final gick dock Arsenals gode Wenger ut och proklamerade att det var oerhört viktigt att klubben tog titeln efter en 6 år lång titeltorka, en mental oförmåga som börjat bli farligt lång. Efter ännu en typisk försvarstabbe á la Arsenal så lär inte den där mentala spärren vara lättare att rucka på.

Birmingham var ju förstås glada å andra sidan. 1963 var året då de senast och för första gången i klubbens historia vann en "större" trofé. 1 + 1 = 2. Jag läste en intervju med Seb(astian Larsson) tidigare idag och tydligen hade det varit lite av ett vekt firande efter matchen eftersom att det var söndag, sent och massa andra svepskäl. Seb satte sina förhoppningar till ett partaj med fansen efter dagens match i ligan mot West Bromwich men jag undrar ja hur roligt det är att fira efter att ha torskat hemma med 1-3 mot ett gäng nykomlingar.

En annan rolig parentes som Birminghams seger innebär är den mycket hårdare konkurrensen om platser för spel i Europa nästa säsong. I och med att det är Birmingham som tog titeln och inte Arsenal som (troligen) kommer ta en plats till Champions League är det genast en plats mindre att slåss om till Europa League. Ett sladdande Liverpool som med sina nya ägare kämpar frenetiskt för att återupprätta klubbens heder kommer få slåss med näbbar och klor för att ta sig ut i Europa i vår. Ligan är tokigt tajt i år och skillnaderna mellan CL- och EL-lagen har suddats ut ganska grovt. Jag har svårt att se United och Arsenal hamna utanför topp fyra, men därefter följer City, Tottenham och Chelsea med underdogs som Sunderland att slåss med dessutom.

På tal om nånting helt annat så känns det lagom överjävligt att torska mot Chelsea för andra året i rad på grund av grova domartabbar. Och nu riskerar Ferguson fem matcher på läktaren för att han rättmätigt kritiserat domaren. Nice nice.

// The Don

Fankultur á la socialisation

Fankultur alltså, kanske det som jag är allra mest intresserad av när det kommer till fotboll. På det teoretiska planet förstås. Jag har redan vänt och vridit på det några gånger, hur jag vuxit upp med United och hur Chelsea har förändrats är väl det som ligger färskast i minnet. Just det där med att växa upp med ett lag är något som jag gått en hel del med i tankarna sedan jag började hänga på sociologin. Eller ja, jag har tänkt rätt mycket på fankulturen, huliganismen och rätt mycket annat också men ett steg i taget, ett litet trevande steg åt gången.

Socialisation står det i rubriken, det är inte lika coolt och häftigt som det verkar men en kortare förklaring kan vara på sin plats innan jag köttar igång ordentligt. Socialisation innebär i stort sett att man fostras in i ett beteende för att passa in i samhället. Med andra ord så kan en socialiseringsprocess se djävulskt annorlunda ut beroende på var man kommer ifrån och rör i princip allt från vilket fotbollslag som är bäst till vilken pizzeria man ska käka på eller att det inte är helt okej att pissa från balkongen. Om du är med på noterna nu så inser du kanske också att socialiseringsprocessen aldrig slutar, vi anpassar oss hela tiden, lär oss nya saker osv.

Och vad har då det här med fotboll och fankultur att göra? Jo, det finns inte bara ett sätt att starta ett kärleksförhållande till en klubb. Tre snabba exempel:

•  Efter två år av ryska oljepengar hade Chelseas fanbase ökat med 400%, med andra ord så har folk fått upp ögonen för laget tack vare dess framgångar, om det sen beror på att de är medgångssupportrar eller föll för hur Chelsea spelade fotboll går inte att sia om, men fenomenet existerar hursomhelst.
• Kunskap om fotbollsvärlden leder till att man lär känna en klubbs filosofi, historia och identitet. Atletic Bilbao är ett sånt exempel i min värld och jag önskar Lejonen från Bilbao all lycka, men det är inte min klubb för det.
• Grupptryck från vår omgivning, vare sig det är direkt eller indirekt. Socialisation med andra ord.

Jag har varit ett United-fan så länge som jag kan minnas. Jag är inte längre säker på varför, men min omgivning måste nog ses som klara medbrottslingar i formningen av mitt fotbollsintresse. Jag kan lätt peka ut att det var min gode kamrat Jocke som fick mig att sympatisera med både Lazio och Helsingborg. När det gällde United var det släkten som bestämde. Alla hör till den röda sidan av Manchester, ett släktdrag månne. Visst, United var förbannat bra när jag växte upp med ungtuppar som Giggs, Beckham, Scholes, Butt och bröderna Neville men hur mycket kikade jag på fotboll under de åren? Tipslördag ibland men mina minnen handlar mer om långbollar mellan Norwich och QPR än mina hjältar från Uniteds gyllene era. Slutsatsen kan tyckas lite sur och tråkig, men nog fan handlade till en början om att passa in, att farsan och mina kusiner höll stenhårt på United, som fick mig att vilja bli en ny Beckham. 

Jag är inte gramse över det, kärleken till United har bara vuxit sen dess. Något som jag dock inte tål är kappvändare som håller på ett visst lag för att det är bekvämt i den sociala situation de befinner sig i. Jag höll på att dö när en vän proklamerade att Totti var världens bästa spelare när vi gick sista året på gymnasiet, jag hade aldrig sett snubben vara så rutten som det året. Ändå stod det ett gäng ja-sägare som genast höll med. Att käfta om vem som är bäst är såklart ett meningslöst bråk, det handlar ju trots allt i slutändan om åsikter men ibland märks det allt för väl att vissa åsikter bara är fel och ingenting annat.

Jag har fostrats in i ett United, men jag har vuxit upp i en fotbollskultur med vänner som håller på Arsenal, Barcelona, någon lutar åt Liverpool eller Everton, andra åt Roma eller Bajen. Kunskapen som hela tiden byggs på har varken gjort att jag dunkar mig för bröstet och basunerar ut att "United fan är bäst!" eller att jag blivit en typisk kappvändare. Vi snackar fotboll, ur  allas perspektiv, vare sig det gäller en skada, ett derby, en titel, en värvning eller klubbfilosofi. 

Socialisationen slutar aldrig, men i den bästa av världar inte heller kärleken till en klubb. Ägarna kan vara idioter, tränaren kan vara inkompetent och spelarna skämma ut sig men det spelar ingen roll. De som begriper sig på fankultur fattar att det handlar om en kärlek till just klubben så oavsett hur många idiotbeslut Mike Ashley tar, Di Canio erkänner att han är en fascist eller St.Pauli fortsätter använda mer reklam på stadion så kommer fansen inte sluta att älska sina klubbar. De kan önska klubben all skit i världen för tillfället för att det är rätt och på så vis kanske vända tillbaka klubben till det som man en gång blev förälskad i. 

// The Don