Soulmover

Först en balja mot Milan i Copa Italia, en hägrande final mot Napoli. Hur firar man det om inte med att trycka dit en till jävel mot Inter under samma vecka? Ja fyfan, Del Piero har inte direkt slagit av på takten. Men det är han ju å andra sidan inte ensam om nu för tiden.

Som ni vet så har gentlemannen från Turin inte fått särskilt mycket speltid under Contes styre. 14 matcher har det blivit för Juventus ikon,12 har varit inhopp. En del fans har såklart skruvat på sig, illa till mods över att se sin hjälte som följde med klubben ner till Serie B och upp igen skuffas undan på bänken till förmån för Matri och Vucinic; två notoriska målsumpare. Har Del Piero klagat över sin uteblivna speltid? Självklart inte.

Det blev ju knappast bättre när Agnelli gick ut och meddelade att "Alex" inte skulle spela i Juventus svartvita tröja under nästa säsong. En pungspark tätt följd av ett tack för trogen tjänst. Kanske hade Agnelli till och med gett Del Piero en klapp på huvudet om han varit närvarande vid presskonferensen, men det var han såklart inte. Han var inte ens medveten om Agnellis beslut.

Det som gör mig lite småkär i Del Piero är väldigt lätt att förklara. Precis som spelare som Zanetti, Raúl och Maldini är han en väldigt stolt spelare som sätter stort värde på sin heder. Värdighet.. Jag var livrädd att Alex skulle balla ur totalt efter Agnellis osmidiga utspel och förstöra en del av min världsbild á la Giggs men icke. I efterhand frågar jag mig istället hur jag kunde tvivla.

Den italienska pressen försöker fortfarande gång på gång klämma ur Del Piero ett uttalande om vad som händer nästa säsong. De möts varje gång av en matador som dansar runt deras frågor med lugna rörelser och enkla svar. Nästa match är hans framtid. Han vill leva för stunden. Kämpa och slita för sin Gamla Dam. 

I och med hans fina prestationer under förra veckan har diskussionerna blossat upp lite mer ordentligt igen. Med sin rutin, sin starka förbindelse till klubbens historia, ledaregenskaperna en mästarklubb måste ha och fortfarande förmågan att kunna avgöra matcher har inte Agnelli råd att släppa sin gentleman utan vidare. Det är trots allt bara Alessandro och Buffon som är kvar från klubbens senaste storhetstid.

Jag tror inte att vi kommer få höra någonting om kontraktsförhandlingar nu under våren. Agnelli har ju sin stolthet att tänka på, Del Piero likaså. Men efter säsongens slut väntar en svängom vid förhandlingsbordet, så mycket kan jag nästan lova. Den eld som brinner i lilla Del Piero just nu kommer tända eld på halva Italien innan säsongen är slut. Det är som vinnare han tänker sätta sig vid förhandlingsbordet. 

Abra Cadaver

Den gamla damen körde fullkomligt över Fiorentina i helgen. Det var aldrig nåt snack om saken. Trots rivaliteten som ligger mellan klubbarna, trots Juves fyra taffliga oavgjorda matcher i följd, trots mittbackskrisen Conte försöker överleva i Turin så slutade det med 0-5 och total förnedring. Nej fyfan, vad som händer i Florens undgår mitt förstånd. Klart är i alla fall att det finns allvarliga problem högt upp i klubbens hierarki.

Men nu tänker jag inte gråta över Violas kamp på avgrundens rand. Juventus pånyttfödelse i år är för schysst för att låta gå onämnd.

Den gamla damen har haft det väldigt tufft sedan Calciopoli. Ni har ju hört historien om deras tvångsnedflyttning. Mutskandalen som ekade i fotbollsvärlden. Många stöttepelare lämnade klubben, andra har lagt skorna på hyllan, värvningar har inte slagit ut så som familjen Agnelli hade hoppats. Den forna storklubbent Juve gnetade på på sitt slitna Olimpico - alltid med mängder av tomma säten.

I år har Juventus visat upp en annan sida, en jävla reinkarnation som visserligen inte får mig att tänka på Zidane eller Platinis glansdagar men jag antar att det är så nära de kan komma i nuläget. När Juventus tog över serieledningen tidigare under säsongen gjorde de det med en elva helt och hållet bestående av italienare, de har slaktat det gamla rekordet över antalet matcher i rad utan förlust, det bekanta ansiktet Antonio Conte manar på sina mannar från bänken och den nya arenan har fått Turinborna att gå på fotboll igen under helgerna. Det känns lite som en solskenshistoria, klart att det skulle komma en ordentlig skjuts i rätt riktning just i år.

Om jag inte missminner mig så skrev jag en text i somras om förhoppningarna som fanns på årets säsong. Trycket på Juves säsongsbiljetter var så stort att de sålde slut och tryckte upp en extra upplaga för att stilla suktandet efter biljetter. Enligt worldfootball.net var publiksnittet på Olimpico förra året cirkus 23 000, hittills i år snittar de nästan 37 000 i ligan. Jag tycker att det är kul att läsa om det och deras fans tycker med all säkerhet att det är roligare än så, men gladast av alla är nog Juventus i sig. Den onda cirkeln har bytts ut mot en positiv sådan.

Conte krigar på så in i helvete för att återupprätta La Vecchia Signoras heder och verkar av allt att döma ha fått truppen att sluta upp bakom sig. Jag gillar det Conte gjort med Juventus. Det känns som att Juventus har hittat harmoni i tillvaron. Lyckas de bara göra sig av med värdelösa Borriello och den avstannade virvelvinden Krasic finns det en lagstomme som drar åt samma håll. Fläkten och flärden från i höstas la sig en stund men jag hoppas att slakten av Viola väcker den offensiva hungern på nytt. Bara tanken på ett italienskt Invincibles gör att det vattnas i munnen på mig.

Samtidigt har Agnelli gått ut och sagt att det är Del Pieros sista säsong i den svartvita matchdressen. Det känns sorgligt. Snacka om att sakna taktkänsla och gå ut med en sån sak i pressen utan att rådgöra med Alessandro själv. Tio matcher kvar i Serie A och semifinal i Copa Italia ikväll mot Milan, that's it. No más. Jag unnar verkligen Del Piero vartenda jävla uns av framgång. Hur kul jag än tyckte det var när Zidane skallade sig ut från fotbollsvärlden så borde inte legender som dem tillåtas lägga dojjorna på hyllan på annat vis än med en pokal i handen. En dubbel och förevigad som del av Den oövervinneliga gamla damen. Det skulle jag kunna leva med.

Psycho Circus

Med 2/3 av säsongen avverkad har 15 tränare fått kicken i Serie A Krass högstadiematte säger mig att det är 75% av klubbarna som är missnöjda med vad laget presterat hittills under säsongen. 75 jävla procent. Det går inte ihop i mitt huvud. Hur kan en så stor del av klubbarna överskatta sin förmåga i en liga som är kännetecknad för att vara jämn jämn jämn? Årets säsong är såklart inte heller ett undantag, det skiljer 10 poäng mellan spel i Europa nästa säsong eller att nätt och jämt klara sig undan nedflyttning till Serie B och gärdesgårdsplanerna.

Å andra sidan så är ju det här inte alls någon engångsföreteelse. Det är verkligen inte första säsongen som jag blir  alldeles vimmelkantig och känner spyorna i halsen av den italienska tränarkarusellen. Det är fucking tekopparna all over again.

Men nu ska jag inte kasta skit på majoriteten av Italien. Det är ju trots allt inte 15 klubbägare som fått hybris, De Salvo i Novara och Cellino i Cagliari har ju axlat ansvaret så som en chef och sparkat två tränare var, snälla som de är. Inga konstigheter där inte. Eller jo, just ja, Mondonico och Ballardini ersattes ju för helvete av samma tränare som de själva ersatte tidigare under säsongen. Efter att ha läst om Mondonicos två fighter med tumörer var jag väldigt glad över att han tog över Novara, än mer när han baxade alla tre poängen på Giuseppe Meazza av Inter. tre matcher senare, eller fem matcher sen han skrev på för Novara var han av med jobbet igen. Vafan?!

Att De Salvo och Cellino beter sig som praktmongon tänker jag inte beröra mer än så här. En mening räcker, en förklaring känns rätt så överflödig. Ni vet ju vad jag menar.

Vad som dock gör mig förbannad är bristen på självrespekt hos Tesser och Ficcadenti som kritar på igen för samma klubb som tidigare under säsongen(och i Tessers fall bara för sex veckor sen) klargjorde att de var kassa, inte räckte till och att deras tjänster inte längre behövdes. Om jag mötte någon av dem på stan så skulle jag peta dem i bröstkorgen och fråga hur fan de tänkte, Hade de varit nöjda med vad de kan tillföra klubben så hade de ju inte fått sparken till att börja med. Vem vill gå tillbaka till en klubb med den vetskapen?  

I min värld så är det inte hållbart. Nu syftar jag inte enbart på relationen mellan ägare och tränare utan också vilken typ av signaler det sänder till spelarna i omklädningsrummet. Glöm vad ni har lärt er det senaste halvåret, nu är det min grej som gäller igen! Det finns ingen kontinuitet, inget tålamod, ingen tid, ingen tro på det man gör. Det gynnar ju inte direkt situationen för att uttrycka sig snällt. 

Nåja, kul för Tesser att han fick med sig en vinst mot Udinese i sin första match som comebackande mister.Ficcadenti fick å andra sidan vad han förtjänade nere i Neapel. Ett präktigt Fuck off and die, du är för ful för mig och din morsa går för en hundring serverat av Lavezzi från hela Serie A-familjen.

The Lion's Roar

Javi Martínez snorlånga genomskärare igår gav mig rysningar. Här var det inget snack om att rulla runt och sakta försöka såga sig igenom Uniteds mittfält in på ytorna mellan mittfält och backlinje och därifrån lirka in små instick. Nej nej, Martínez slog genomskärare från egen planhalva, förbi anfallare, mittfältare och backar till en Muniain i full fart. På förhand skrattade jag lite halvt. Javi Martínez som mittback? För mindre än två månader nämndes han som en eventuell ersättare för Scholes, redan en mittfältsdirigent av rang. El Loco, en titel Bielsa förtjänar lika mycket som Inter gjort sig förtjänt att kallas för Pazza. Slöseri av talang att sätta ner honom i backlinjen, tänkte jag.

Barcelona gjorde redan förra året ett tydligt ställningstagande om hur viktigt de tycker det är med bollsäkra mittbackar som kan starta anfall. Skulle någon av de bänknötande backarna hoppa in när skadorna började hopa sig? Nej nej, i helvete heller. De flyttade ner lilla Mascherano och Busquets från mittfältet istället.

Det här var första gången jag såg Athletic Club spela i år. Jag vet inte om Martínez som mittback enbart berodde på skadebekymmer - något som Robert Perlskog självklart inte gav mig någon som helst klarhet i, men det gav resultat. Där Martínez kunde skippa ett eller två steg i uppspelsfasen hade inte Uniteds backar en suck när de försökte spela sig förbi baskernas presspel. United låg på kontring hemma på Old Trafford, inte för att de ville utan för att galna Bielsas baskiska krigare inte gav dem något annat alternativ. Jag har nog aldrig sett United vara så underlägsna hemma i Manchester.

Inför årets säsong sa Bielsa upp sig som huvudtränare för Chile. Det snackades om att han skulle fylla igen luckan som Leonardo lämnade efter sig i Pazza Inter. Istället valde han Athletic Club och styrde kosan mot baskiska Bilbao. Det säger en del om Bielsa som person men framförallt visar det hur pass omtyckt Athletic Club är i världen. Klubben ägs av fansen, och laget består uteslutande av baskiska spelare. Fotboll i Bilbao är en familjeaffär som trotsar alla odds. De klarar av att konkurrera om Europaspel trots att spelarutbudet är så sinnessjukt mycket mindre än vad övriga proffsklubbar har att vraka runt och välja bland.

I en fotbollsvärld där pengarna snurrar snabbare och snabbare, spelare vägrar spela och hatiska ramsor sjungs på läktarna har alltid Athletic Club stått som ett litet ljus i mörkret, rakryggat visat att det inte är den enda vägen. Det gör mig så jävla glad att se hur pass mycket Bielsa har tagit den Athletic Club, som förtjänar framgång mer än någon annan, i rätt riktning. Ta ut dina basker på turné och erövra Europa. Låt dem se hur fotboll ser ut i den bästa av världar.

På torsdag spelas returmötet nere i Bilbao på San Mamés. Jag tänker släpa med mig Micke och Niclas till O'Learys i Peking för att se matchen. Ärligt talat, om man vill se vad det är som gör mig så äckligt förälskad i fotboll så kan jag inte tänka mig att det finns en bättre match att visa som exempel.

Eye of the storm

Zlatan pangade in ett hattrick på lite mindre en kvart i helgen, det tyckte jag var kul. Juventus slog sitt 79 år gamla klubbrekord över flest matcher utan förlust i helgen, det tyckte jag var väldigt kul. Men det är ingenting emot hur superkul det är att Lazio vann sitt andra Romderby i år. Det var 14 år sen sist.

För sisådär två veckor sen lämnade Reja in en skriftlig ansökan om uppsägning. Det var andra gången han gjorde det under den här säsongen. Det kom inte helt otippat, det är alltid kaos på minst två plan i Lazio och för stunden såg det till och med bra ut.

Första gången det hände var jag livrädd för att Lotito skulle göra samma misstag som när han vägrade släppa Ledesma och Pandev. Det finns ingen anledning att ha missnöjda spelare i truppen. Självklart gäller logiken också för missnöjda tränare. Men jag hade såklart fel, Reja har fightats för fullt trots tonvis med skador, uteblivna värvningar och flerfrontskrig. Han har inte vikt sig en tum och gjort det bästa av en situation där jag såg avgrunden komma närmare med stormsteg.

Efter toktorsken på Sicilen kom då avskedsansökan nummer två. 5-1 i baken och uttåg ur Europa League mot mini-Madrid. Två veckor innan årets andra Romderby. 

Reja är oerhört viktig för Lazio. Han är ingen demontränare, jag kan inte ens minnas att jag hade koll på vem han var innan Lotitio utnämnde honom som Ballardinis ersättare (för den nyfikne kan jag flika in med att Reja tog Napoli från Serie C till Serie A på två säsonger och kvalificerade laget till spel i Europa under första säsongen) men hursomhelst, Reja är ingen mirakelman eller något taktiskt geni. Han är inget speciellt. Det som utmärker Reja är att han passar perfekt för att styra Lazio precis som Redknapp passar perfekt för Tottenham med sin stil. Reja har med sitt lugn sedan han kom lyckats styra upp himmelsblått kaos till toppen av Serie A. 

Tråkmånsar kanske slänger ur sig att han har klasspelare som Hernanes och Klose till sitt förfogande. Ja, visst har han det. Men vem visste vem Hernanes var innan han slog igenom med buller och bång i Lazio? Bayern släppte Klose utan ersättning till Lazio. Haters gonna hate.

Förra året var Lazio en hårsmån ifrån att sno den sista platsen till Champions League framför näsan på Udinese. Det var ett enormt steg i rätt riktning sett emot nedflyttningsstriden laget befann sig i säsongen innan när Ballardini lämnade över taktpinnen till Reja.

I år ligger laget trea, har vunnita båda derbyna och skämde ut Milan fullständigt i Rom. Reja har haft alla sina anfallare avstängda eller skadade under samma period, spelat med ytterbackar i mittlåset, spelare har bråkat och Lotito har i vanlig ordning inte infriat löften. I min värld så är det värt en eloge.

Är det i år vi får en askeungesaga? En Scudetto till Rom? Det är bara fem poäng upp till Milan.