Jag bommade med andra ord första halvlek av dagens monstermatch för att jag var på möte med min framtida hyresvärd på andra sidan Themsen. Snorig och utan mat i magen blev det alltså en jävla rusch upp till Shoreditch High Street för att förhoppningsvis få se United skjuta en av sina titelkonkurrenter i sank.
Det var ett dominerande Liverpool jag fick se och inget annat på smockfulla Bar Kick. Usch. Första frågan som dök upp i huvudet var var fan Rooney och Nani höll hus. På bänken, till förmån för Park och Giggs. Att Park startade var i och för sig inte så värst förvånande, grabben spelar ju i princip bara i de tuffa matcherna mot topplagen. Men att Giggs petade Rooney fattar jag inte riktigt. Inte heller varför Ferguson satsade på Jones och Fletcher på mittfältet. 4-5-1 med Welbeck som ensam topp skriker om jakt på kryss i mina öron. Men allvarligt, Giggs före Rooney? Det är ju inte som att Rooney saknar den rutin som Giggs tillför.
Gerrard satte 1-0 på frispark. Det var ett jävla jublande och ståhej. Visst, Liverpool var förtjänta av att sätta en balja under andra halvlek men herregud, inte på det här viset. En 37-årig Giggs i muren som startat i United sedan Premier League bildades 1992. Killen har mer rutin än han behöver men ändå så tar han ett steg ut ur muren och ändrar sin kroppshållning till ett YMCA-C. Om det inte varit just Giggs så hade jag skrikigt för full hals om köpta spelare, fixade matcher och ett engelskt calciopoli.
Det dröjde inte jättelänge innan Rooney, Nani och Chicharito var på planen. Här skulle det jagas och jagas ordentligt. Det som egentligen kändes bäst i det här matchskedet är att jag efter ett gäng år vant mig vid att United alltid är United. Spelar man för United så ger man aldrig upp, aldrig. Det sitter i väggarna. Vetskapen att spelare som Charlie Adam i Liverpool alltid blir trötta i slutet på matcherna förminskade inte direkt förhoppningarna.
Chicharito nickade in en hörna efter drygt fem minuter på planen. Galen löpning av grabben i straffområdet. Det är som om han har spelat på den här nivån i tio år snarare än den enskilda lilla säsongen han har under bältet.
Resten av matchen var i princip spel mot ett mål. De Gea spelade riktigt, riktigt bra och jag är nöjd med ett kryss på Anfield. Sättet som laget spelade på under stora delar av andra halvlek lämnar dock en hel del frågetecken. Oförmågan att hålla i bollen och styra spelet var alldeles för tydlig. Det går inte att spela med två städgummor på centrala mittfältet om vi vill roa oss med annat än försvarsspel och kontringar via kanterna.
// The Don
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar