Rätt man, rätt jobb

I februari förra året fick Ranieri sparken från Roma. Vincenzo Montella, trotjänaren som för tillfället tog hand om  ungdomslaget fick i uppdrag av klubben att leda a-laget tills man hittat en ordentlig ersättare. Att man inte tog in en permanent ersättare direkt anser jag hade i mångt och mycket att göra med maktskiftet i klubben där de jagade en ny ägare. Så när klubbens nya amerikanska ägare lät Montella gå för att istället ge jobbet till Luis Enrique som lett Barcelonas b-lag kom det inte som världens största överraskning. Förutom att det var just Luis Enrique som fick jobbet förstås.

Montella rörde sig vidare och anlitades av sicilianska Catania några dagar efter att nyheterna om Enriques inträde offentliggjorts. Catania är inte Roma. Klubbarnas slåss på olika slagfält trots att både spelar i Serie A.

Montella har gjort ett sagolikt jobb i Catania än så länge. Laget tog sin senaste skalp hemma mot Napoli igår med en vinst hemma på Massimino. Lägg till att laget också spöat Inter på Sicilien, spelat oavgjort mot Juventus och fått med sig poäng både mot Lazio och Fiorentina på bortaplan.Det är de facto bara Genoa som plockat tre poäng mot Montellas mannar.

Montella har byggt upp ett boogeyteam att skrämma slag på storklubbarna med. Medvetenheten att topplagen normalt sett ska ta med sig tre poäng i mötena mot Catania börjar ersättas med en tro på en eventuell torsk eller åtminstone poängförlust.

Montella hade visserligen en del statuskapital att jobba med i Roma efter sina säsonger där som spelare men med så pass starka karaktärer och stora spelare tror jag att det blev lite för svårt att hålla allt under kontroll på grund av hans ålder. Italien och Serie A verkar närmast obscent fascinerade över rutin, något som Montella helt klart saknade efter att bara ha tränat Romas P15. Samma sak gäller för Enrique som också han är ung och saknar rutin, det har inte slutat blåsa stormigt i Rom under hösten.

Men i Catania finns inte samma egon att arbeta emot. Klubbens snabba värvning av Montella visar dessutom att det finns en tro på hans förmåga, något som knappast har minskat i och med klubbens schyssta resultatrad än så länge under säsongen. Montella har fått sina mannar och sin klubb att dra åt samma håll och följa hans idé och det värmer att se hur maskinen rullar vidare på sitt segertåg.

Jag undrar om det var Montella som var rätt man för Catania eller om det var Catania som var rätt klubb för Montella. Det spelar egentligen inte någon större roll. Det som spelar någon roll är att Milan trots sin scudetto från i våras inte kan vara säkra på tre nya poäng när de tar emot Montella och hans Catania på San Siro nästa helg.

// The Don

I en inte allt för avlägsen framtid

Helsingborg har hamrat sig igenom Allsvenskan i år och hamnade tillslut överst på pallen. Det känns lite lagom kul så där när jag för första gången följt serien lite mindre lojt än vanligt. Idag fixade de en finalplats i Svenska Cupen. 3-1 i Örebro och vinst för första gången på ett decennium i Gnällbältet.

Jag är rätt imponerad över att Helsingborg lyckades hålla ihop maskineriet hela vägen. Det sket sig ju förra året när laget också gjorde en rivstart men blev omsprungna av Malmö. I år sålde man tre nyckelspelade och lyckades inte heller behålla en fjärde när låneperioden gick ut. Nytt mittbackslås, en skyttekung fattigare och en spretig Rasmus Jönsson som inte längre kunde bidra med sin kreativitet.

Jag läste en kortare artikel om ett rykte vad Helsingborg ska göra för att bygga upp truppen inför nästa års upplaga av Champions League. Wanderson för sisådär 20 miljoner. Det känns inte direkt troligt.

Jesper Jansson gör ett väldigt bra jobb som sportchef efter att han la skorna på hyllan. Klubben verkar ha fått en idé om hur den ska agera istället för att virra runt, spendera cash och hoppas på guld. Han verkar ha fattat galoppen att man som svensk klubb inte kan köpa ihop ett nytt lag bara för att chansen finns där att nå de fina pengarna som spel i Champions Leagues gruppspel innebär.

Det senaste jag läste, förutom artikeln om Wanderson, om Janssons tankar kring Champions League var att bygga vidare på den truppen som finns och utveckla laget snarare än att spendera pengarna som klubben fick in vid försäljningarna av Gernt, Jönsson och Nilsson på en gång.

Helsingborg kommer såklart dra igenom någon värvning innan säsongen drar igång i vår igen. Ska man orka kriga på två fronter kommer det vara nödvändigt.

Som jag tolkar Janssons intentioner kommer vi dock inte få se några stjärnvärvningar som slår sig in i startelvan utan en välbehövlig satsning på kidsen och att bygga upp en solid grund för föreningen nu när det finns en sund ekonomi att stötta upp den med. Det kommer nog inte räcka hela vägen till gruppspelet men generera erfarenheten som behövs för att bygga upp något stort. Lyckas de dessutom ta hem ligaguldet en sväng till så kanske laget har den rutin som krävs för att kunna se lag som Bayern München på Olympia en gång till. Det vore kul.

// The Don

Mer än tre poäng

"Englands El Clásico". Imorgon är det derby i Manchester och det känns riktigt rejält upphaussat. Oljebygget City har börjat prestera på de nivåer som ett lag med deras sinnessjuka kvaliteter borde göra. Det var fan inte många år sedan som jag inte ens tänkte på att Manchester hade ett till lag i stan förutom United. Tanken fanns inte för att City helt enkelt var för dåliga. De konkurrerade inte med United. Det fanns ingen prestige för United att vinna i lokalderbyna.

Men nu är det annorlunda.

City ligger i toppen av ligan utan att använda sig av Tevez som bar laget på sina axlar i fjol. Med Silva, Nasri, Aguero, Balotelli och Dzeko har laget vuxit fram till vad som verkar vara Uniteds främsta konkurrent om titeln i årets Premier League. Kunnandet finns. Bredden finns. Mentaliteten börjar växa fram.

Jag pratade med Chris på jobbet igår om matchen och han frågade vad jag trodde att resultatet skulle bli. Vilka har hemmaplan?, sa jag. Hemmalaget kommer ta det. 2-1.


Självsäkerheten över att vinna Manchester-derbyt finns inte längre kvar. Mancini har fått ordning på sin trupp. Med alla offensiva alternativ och hot som han har till sitt förfogande vet man att de har det lilla extra som behövs för att ta sig igenom Uniteds försvar och skjuta storebror i sank. Det går inte att vinna Premier League med Tevez som ensamt offensivt vapen. Ge Aguero och Dzeko understöd av Silva och Nasri så är situationen något annat.

City har vuxit till att vara en titelkonkurrent, men det räcker inte för att spöa United på Old Trafford.

Uniteds övertag ligger i mentaliteten som genomsyrar klubben. Spelare som Welbeck och Smalling är inte världsspelare. Inte än i alla fall. Men de går in med vetskapen om att de är en del av United, bäst i England och helt enkelt ska slå ner sin kaxiga lillebror. Den inställningen räcker ohyggligt långt. Släng in en uppeldad publik på Old Trafford som njuter av att derbyt vuxit upp till en match av betydelse så börjar det märkas vilken motvind City kommer kämpa i under 90 minuter imorgon.

2-1 till United med Rooney och Smalling som målskyttar för de röda. Underbara Balotelli smäller säkert dit sitt femte raka mål för City.

// The Don

Halvhjärtat eller helhjärtat

Lunchmatcher, vilket jävla påhitt. Jag hade koll på att Liverpool skulle ta emot United på Anfield idag men det fanns då inte en tanke i huvudet att de skulle lägga ett möte mellan två giganter som lunchmatch. Men ja just ja, det är ju typ bara lunchmatcherna som den större delen av publiken i Asien kan ta del av. Casha in.

Jag bommade med andra ord första halvlek av dagens monstermatch för att jag var på möte med min framtida hyresvärd på andra sidan Themsen. Snorig och utan mat i magen blev det alltså en jävla rusch upp till Shoreditch High Street för att förhoppningsvis få se United skjuta en av sina titelkonkurrenter i sank.

Det var ett dominerande Liverpool jag fick se och inget annat på smockfulla Bar Kick. Usch. Första frågan som dök upp i huvudet var var fan Rooney och Nani höll hus. På bänken, till förmån för Park och Giggs. Att Park startade var i och för sig inte så värst förvånande, grabben spelar ju i princip bara i de tuffa matcherna mot topplagen. Men att Giggs petade Rooney fattar jag inte riktigt. Inte heller varför Ferguson satsade på Jones och Fletcher på mittfältet. 4-5-1 med Welbeck som ensam topp skriker om jakt på kryss i mina öron. Men allvarligt, Giggs före Rooney? Det är ju inte som att Rooney saknar den rutin som Giggs tillför.

Gerrard satte 1-0 på frispark. Det var ett jävla jublande och ståhej. Visst, Liverpool var förtjänta av att sätta en balja under andra halvlek men herregud, inte på det här viset. En 37-årig Giggs i muren som startat i United sedan Premier League bildades 1992. Killen har mer rutin än han behöver men ändå så tar han ett steg ut ur muren och ändrar sin kroppshållning till ett YMCA-C. Om det inte varit just Giggs så hade jag skrikigt för full hals om köpta spelare, fixade matcher och ett engelskt calciopoli.

Det dröjde inte jättelänge innan Rooney, Nani och Chicharito var på planen. Här skulle det jagas och jagas ordentligt. Det som egentligen kändes bäst i det här matchskedet är att jag efter ett gäng år vant mig vid att United alltid är United. Spelar man för United så ger man aldrig upp, aldrig. Det sitter i väggarna. Vetskapen att spelare som Charlie Adam i Liverpool alltid blir trötta i slutet på matcherna förminskade inte direkt förhoppningarna.

Chicharito nickade in en hörna efter drygt fem minuter på planen. Galen löpning av grabben i straffområdet. Det är som om han har spelat på den här nivån i tio år snarare än den enskilda lilla säsongen han har under bältet.

Resten av matchen var i princip spel mot ett mål. De Gea spelade riktigt, riktigt bra och jag är nöjd med ett kryss på Anfield. Sättet som laget spelade på under stora delar av andra halvlek lämnar dock en hel del frågetecken. Oförmågan att hålla i bollen och styra spelet var alldeles för tydlig. Det går inte att spela med två städgummor på centrala mittfältet om vi vill roa oss med annat än försvarsspel och kontringar via kanterna.

// The Don

Pazza

Tänk att det ska krävas en släng feberfrossa för att få in ett inlägg på bloggen. Fan, det var ju inte så här som det var tänkt att rulla på. Men, jag ligger i min obäddade säng och så är det med det.

Jag kikade på Euro Talk för första gången på länge för en stund sen och njöt av förra veckans avsnitt med Borell, Kviborg och Malmqvist i soffan och fotöljen. Ett bra avsnitt som kröntes med en underbar anekdot om Balotelli, det fantastiska mysmongot Balotelli, under hans tid i Inter när Mourinho fortfarande styrde kosan. Balotelli kommer alltså in i omklädningsrummet inför en träning med laget med två skarpladdade pistoler och jag kan inte göra annat än att börja skratta.

I somras läste jag en tokskön krönika på svenskafans om Balotelli och alla galna upptåg den mannen haft för sig med allt från hans 50 000 i cash som han alltid hade med sig i handskfacket i bilen(bara för att han är rik, som grabben sa när polisen frågade ut honom) till att han kastade dartpilar mot ungdomsspelare.

Balotelli är inte klok för fem jävla öre men det är ju å andra sidan det som gör honom så förbannat rolig att följa. Jag har varit inne på det förut men det tål helt klart att upprepas; en stor dos av det som gör fotboll så underhållande är den oberäkneliga aspekten med allt från galna vändningar i slutet på matcher som i årets upplaga av franska supercupen till mongon som Balotelli och hans äventyr vid sidan om planen.

Ja, visst är det kul att se Barcelona spela fin fotboll och det går inte att låta bli att gilla reklamen med Iniesta och björnen men hur kul är det egentligen med fotbollens gulliga sida? Ge mig Cantonas karatespark ut i publiken, hans koncisa uttalande, "When the seagulls follow the trawler, it's because they think sardines will be thrown into the sea. Thank you very much.", på den efterföljande presskonferensen, Bellamy som nitar folk med en golfklubba, Ferguson som kastar hårtorkar på sina spelare, Bendtner med brallorna nere vid fotknölarna och  stämplingar på spelare som precis ska ta ett inkast.


I en sport som är så sjukt sammankopplad med starka känslor ska det inte bara vara gulligull. Det behövs skit för att spä på elden, hat som motpol till kärleken, idioti för att orka med svärmorsdrömmarna.


// The Don