Living on the edge in Milano

Ancelotti - nästa man att styra Pazza Inter?

Galna, galna Inter, alltid lika kul att följa den blåsvartrandiga maskinen från Milano som gjort sig förtjänta av sitt tillagda adjektiv pazza när det talas om dem. Förra säsongen var en ständig storm med Benitez som tog över efter The special one, spelade ett hackande spel med i princip samma lag som tog trippeln under våren, blev ersatt av lokalrivalens Leonardo med ett halvår av målkalas, utslagna av tyska Schalke i Champions League. Huvaligen, en sinnessjuk säsong, en galen säsong.

Givetvis så är Inter inte sämre i år vad gäller galenskaperna. Leonardo har redan lämnat skeppet för sin nya roll som sportchef i Paris. En händelse som helt klart förtjänar sin egen genomgång, men en annan gång. Inter som alltså för första året sedan säsongen 04/05 inte står som segrare i Serie A och en scudetto rikare jagar en mister som ska kunna återerövra den italienska tronen.

Moratti gick i dagarna ut och berättade om mannen som stått överst på klubbens önskelista, herr Fabio Capello. Capello hade tveklöst varit en bra lösning för klubben, med sitt kunnande både på det taktiska planet och om italiensk fotboll kunde Milans sejour som mästare mycket väl bara blivit ettårig. Men engelska fotbollsförbundet vägrar släppa Capello, vilket i och för sig också är intressant med tanke på de stormar som härjat i England om Capellos vara eller icke vara som engelsk förbundskapten. Tilltron till Capellos kunskaper och förmåga är mycket stor trots att de önskvärda resultaten har uteblivit.

Jag såg istället fram emot att se Moratti slåss med näbbar och klor med Chelsea för Villas-Boas signatur nu när han sina löften till trots lämnade Porto. Av de två storklubbarna hans mentor Mourinho styrt och ställt i, vilken skulle han ge sig på? Vilken utmaning lockar allra mest? Svaret kom ju dock tråkigt nog idag: Chelsea. Även det är ett ämne som förtjänar sitt plats i rampljuset.

Så vart ska den gode(eller onde, beroende på vem man frågar) Moratti vända sig härnäst? Carlo Ancelotti känns inte som ett helt oävet val. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa tankegångarna kring hans avsked från Chelsea i våras. Hiddink stannar troligen på sitt landslagsuppdrag, sina uttalanden under våren till trots - det kändes ändå mest som ett "Okej då, jag kan väl ställa upp som nödlösning om du inte hittar något bättre Roman" om tränarjobbet i Chelsea. Möjligtvis Van Gaal som sparkats från Bayern? Det finns en del stenar att vända på Moratti, make an effort.

// The Don

I'll knock you over

Goddamn snabb Sanchez, snart i en storklubb nära dig

Back in the game så att säga. Författandet måste få sin plats precis som munspelandet, fikandet och mina resande fötter. Det har börjat hända massa roliga grejer på allvar och egentligen borde jag ägna lite längre stunder åt U21-EM men vafan, kaffe, London och källarrenovering tar sin lilla tid. Så istället för ynglingar eller Villas Boas landar jag i Italien, det var trots allt ett tag sen sist.

Udinese knep den sista platsen till Champions League under våren och passade på att knäppa alla laziale på näsan, en fight som pågick in i den sista omgången och matchminuten av Serie A. Spännande skit och tja, även om jag väldigt gärna hade sett Lazio få ta del av de ekonomiska medlen Champions League innebär så hade det varit skumt om Udinese inte knipit en plats till fotbollens finrum.

Antonio Di Natale, den gamla räven, vann skytteligan med 28 mål. Det är nog det som jag ser som allra mest positivt, det ger mig en god anledning att förtränga den äckliga filmningen Di Natale gjorde i det senaste euorpamästerskapet(?) när han rullade in på planen igen bara för att få till en avblåsning. Tydligen så kan han mer än att rulla runt och spela död. Bra där.

Det som är av störst intresse kring Udinese nu är dock ingenting som berör Di Natale i direkt bemärkning. Som vanligt när en mindre klubb överpresterar samlas klubbfotbollens största rovdjur för att slåss om bytet. Det rycks, slits och trilskas både i det fördolda och fullkomligt öppet i media. Zapata, Inler och Sanchez för att nämna tre namn.

Det känns smått förjävligt att läsa om alla rykten som florerar kring spelarna. Udinese har precis tagit sig till Champions League trots att de är en klubb utan några större resurser. Men till hösten när det är dags för klubben att försöka ta nästa steg i utvecklingen och slå rot i fotbollens finrum riskerar dem att ge sig in i bataljen utan de exceptionella spelare som gjorde det hela möjligt.

Jag menar inte att jag är förvånad för faktum är ändå att så här har det alltid varit, vissa klubbar behöver bara ge en komplimang, vicka på höfterna och sträcka ut en hand för att spelarna villigt ska gå till sängs. Det som stör mig är att det inte är fler spelare stannar i de klubbar som hjälpt dem att ta sig dit dem är. Hela världen rycker i Hulk, ännu mer än förra året, men det hindrade honom inte från att skriva på ett nytt kontrakt.

Det ska hursomhelst bli intressant att se vad Udinese klarar av att göra i Champions League till hösten, om de åker ur Serie A som Sampdoria gjorde, vilka spelare som väljer att stanna och om de lämnar - vilka som ska försöka att fylla de ohyggligt stora skorna nyckelspelarna lämnar bakom sig.

// The Don

Sucka inte mer

Jag har alltid gillat det där fyllot, ni vet Hemingway, han som var så bra. Så det är aningen svårt att låta bli att plinka på tangenbordet när det finns ord att skriva, tankar att teckna på www-basertat papper. Blogging som det heter på det där fräna internationella språket. På vägen hem från The P-Arm rullade Mumford & Sons i lurarar och den här gången kunde kag inte låta bli att slinka in på fotbollsromantiken.


Serve God love me and mend
This is not the end
Lived unbruised we are friends
And I'm sorry, I'm sorry.



Fotboll är så jävla förbehållslöst och elakt romantiskt att jag egentligen inte vet vad jag ska likna det med. Jag har mitt favoritlag, jag är dunderkär, verkligen upp över öronen förälskad i klubben och allt som hör till. Vi snackar om ikoner, klubbfilosofi, ägarfrågor, transfers, derbyn, mediacirkus och stämning.


För ett tag sedan var jag inne och nosade på West Ham och deras we're blowing bubbles in the air trots att klubben går skit och de mer eller mindre fungerat som en inkörsport för spelare i Premier League det senaste årtiondet. Den kärlek West Hams fans känner för sin klubb är hedervärd, de vet mycket väl att en titel inte är att vänta i East End. Ändå så sopar de inför varje säsong bort så många av förra årets plågsamma minnen som de kan för i år kan det vara deras tur att lyckas.


Jag var fördärvad när Barcelona plockade hem Champions League, nedbruten och förstörd, inte längre bara på det fysiska planet. Manchester United har tagit en så att säga okristerligt stor plats i mitt hjärta och det fortsätter att äta upp mitt hjärtas kapacitet. Jag andas rött och vitt, jag har Cantona, Law och Sheringham i blodet.


Mitt Unitedblod pumpar precis som alla andra fotbollsfans i världen vet oavsett om det går bra eller dåligt. Det finns så klart svaga karaktärer som viker med sina sympatier men en kärleksyttring dör aldrig helt och fullt ur hur tufft livet än må te sig. Även om vi inte betedde oss som Vancouvers hockeyhuliganer så fanns det självklart en extrem besvikelse över att förlora på mer eller mindre samma sätt i en Champions Leauge-final som två år innan mot just samma motstånd. Det var lite mindre än 10 minuter och välmående och 80 minuter + tillägg av tröstdrickande och svepande av alldeles för god öl, öl som var tänkt för lycka och firande men istället försökte hålla tillbaka tårarna med sin alkoholhalt.


Love it will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
Of my heart to see,
The beauty of love as it was made to be.



Det mest underbara med fotboll är ändå att säsongen kan sluta i moll och ändå ha en så pass positiv fortsättning. Det är nästan makalöst när man ser hur de grämande tankarna från förra säsongens debakel rullar över till en naiv framtidstro. 


Jag tycker att det är vackert. Fotbollens naivitet är dess kärna och kraftkälla. Fotbollen går aldrig rikligt på knäna, tankarna är alltid högt, högt upp i himlen över varje uns av realism oavsett vilken nivå det handlar om.


Den iditoiska frågan huruvida det rätt eller inte att älska har jag aldrig förstått. Vem fan bryr sig? Är jag kär så är jag kär, vare sig det handlar om en sån där kvinna, fotboll eller en ny skiva oavsett vad folk säger. Så är det och ingenting annat, det är inte bakåtsträvande utan knuffar mitt liv framåt för varje trumtakt jag hör i iPoden eller klacken klappar på Berns.


Jag är den jag är, jag vill bli älskad för den jag är och jag är framförallt trött på att se mongon som inte vågar visa vad de är, vilka de är och vad de har att dela med sig.


Glory glory // The Don

Ett vapenlöst inbördeskrig

Jaja, jag vet att det inte var tänkt att bli några stora mängder text från den löjliga delen av säsongen men vad ska man göra när det kommer upp något mer konkret och dessutom intressant än de dagliga ryktena tagna ur luften? Självklart måste tanken printas ner på papper.

Phil Jones kritade idag på för Manchester United. No más Blackburn och mongoägare från Indien. Ännu en ung britt som ska slåss om platser i Uniteds framtida mittlås, så vida Ferguson inte får någon ny mästerlig idé som med exempelvis Scholes eller Beckham och skolar om pojkspolingen.

Det som gör värvningen intressant(förutom det uppenbara rörande ny klubbadress) är kopplingen till andra värvningar som äger rum. Medan United knutit till sig Jones som första människohandel drog Liverpool det längsta strået om Hendersons signatur, Carroll plockades in till Scouserland i januari, United rycker friskt i Ashley Young och Michael Owen får ett nytt kontrakt.

Sedan Premier League införde nya regler om homegrown players börjar nya mönster visa sig där det är de brittiska talangerna som prioriteras. Det har ställt nya krav på klubbarna som inte tidigare varit av lika stor betydelse, något som jag helt klart tycker gett ett positivt gensvar på flera nivåer.

FA:s tanke, att efterlikna UEFA:s krav för spel i de europeiska cuperna, där man inte ska kunna köpa sig till framgång på samma sätt genom att plocka samman talangfulla lirare från halva världen är en hedervärd tanke. Visst, de engelska storklubbarna kommer fortfarande kunna köpa spelare som Jones och Henderson men pengarna stannar inom England och kan användas till att ta fram nya stjärnskott att utveckla till fullfjädrade världsstjärnor.

Samtidigt vill jag tro att det finns en tanke om den internationella situationen. Det brittiska landslaget har underpresterat(främst i deras ögon förstås) sedan guldet 1966. Världsfotbollen som ritats om totalt sedan dess och gjort det möjligt att hämta in spelare från hela världen har vattnat ur de brittiska leden precis som det diskuterats kring Allsvenskan och alla brassar för några år sedan. De utländska spelarna som värvas in förhindrar att lovade britter får den speltid som de behöver för att uppnå sin fulla potential.

Premier League var mycket jämnare i år än på länge, konkurrenskraften har helt klart ökat i toppen likväl som i mittenskiktet och botten. I ärlighetens namn så känns det som en frisk vind för trots att publiksnittet ökat med 10% i tvålags-ligan i Spanien de senaste 10 åren så undrar jag om inte folk kommer tröttna om det blir för tydliga skikt i ligorna under en längre tid, vare sig det gäller Spanien eller England. Att införa ett lönetak som i så många andra sporter kanske är nästa steg, något som det viskats om på flera håll och Arsenals direktör Gazidis talade om "redan" för två år sedan. 

Hursomhelst så ska det bli intressant att fortsätta följa den Löjliga säsongen och se om de värvningarna som gjorts i år är starten på en trend eller om jag är helt ute och cyklar. 

// The Don

Ett avstamp in i sommarvärmen

Jag funderade länge på i vilken grad jag skulle försöka följa Silly Season på bloggen. De ständiga vändningarna gör det helt klart till ett underhållande sommaruppehåll som FM-fanatikerna lärt sig att älska. Värvningscirkus alltså, det blir inte mycket sånt på den här delen av www.

För att hoppa vidare till något helt annat som dock kommer få mer utrymme på sagda del av www så kikade jag in på den slutgiltiga tabellen från spanska La liga. Titelracet var väl inte så intressant och nedflyttningsstriden snackade jag om i ett annat inlägg, vad jag istället la märke till var kampen om de sista platserna för spel i Europa.

Los Leones från Bilbao knep till sist 6:e platsen och den sista kvalplatsen till Europa League. Baskerna som tillsammans med Sevilla och Atlético hamnade på samma poäng höll huvudstadsklubben Atlétic utanför europaspel efter vad jag antar är bättre resultat i inbördes möten. För faktum kvarstår, Atlétic har bättre målskillnad än både Sevilla och Athletic och fler gjorda mål än baskerna från Bilbao.

En intressant parentes att nämna är att det bara är de sju bästa lagen i ligan som visar upp en positiv målskillnad. Sevilla på femteplats med så lite som +1, Athletic med +4 och Villarreal som ska spela i Champions League bara +10. Det säger en del om hur jämn La liga varit i år.

Men tillbaka till Los Leones; laget som har sin fixidé att bara använda sig av spelare med baskiskt ursprung. En hedervärd tanke som är lovordad och älskad i både Bilbao och övriga fotbollsvärlden. Det är inte svårt att skaffa sig en sympatisk hållning gentemot dem, de tar trots allt medvetet på sig rollen som David och tampas med ett gäng Goliats för att ta sig ut i Europa.

Precis som Dortmund är en förening som har sin grund i folket från staden har Athletic skapat en enorm känsla kring sin klubb. Det är en familjeangelägenhet och inget annat. Spelarna slåss med näbbar och klor för att försvara sin klubb, sin stad och Baskien mot resten av världen. Stoltheten över klubben är inget annat än överväldigande och jag förstår varför det är så svårt att plocka med sig poäng hem från Baskien. San Mamés är inget annat än en kokande kittel, det är ett inbördeskrig om självständighet vareviga match(förutom mot baskiska Real Sociedad förstås).

Det ska bli kul att följa deras framfart i Europa nästa år och framförallt monstertalangen Muníain som spås sån lysande framtid. Men fram tills augusti och de nya äventyren får vi nöja oss med Silly Season och evighetsspelande på FM.

// The Don

Lost in translation

Jag vet att det kan bli lite väl mycket tankar som snurrar kring United ibland men det är svårt att låta bli. Så håll ut, håll ut. Förhoppningsvis blir det bättre men inte idag, nej verkligen inte idag. För idag är det dags att beta av Chicharito, den Lilla ärtan från Mexiko som kom som en stormvind i höstas och förpassade Premier Leagues skytteligaledare till bänken i United.

Javier Hernandez har fått åtskilliga spaltmeter både i England och Sverige den senaste säsongen, de flesta aspekterna har betats av men framförallt har det handlat om hyllningar för hans prestationer på planen. Tanken är att jag också ska röra mig i de trakterna, men ändå inte riktigt. På bästa internetvis tänkte jag att en diskussion kring anpassningsförmåga är på sin plats.

Lite kuriosa: Förra våren gjorde United klart med Chicharito för en billig peng från Mexiko, en bra bit innan säsongen var slut, innan transferfönstret öppnat och framförallt innan VM börjat. Det enda jag hörde var att han var snabb, mer än så verkade ingen veta. Efter VM visste alla vem Chicharito var och nyfikenheten inför säsongen i England började klia i fingrarna.

Till och från, främst under tiden på Fotbollskunskap, kom vi in på hur ligorna skiljer sig kraftigt åt vad gäller spelsätt och mentalitet. Engelskt närkampsspel, italienska catenaccios, spanskt kortpassningsspel osv. Det är inte helt lätt att komma från en typ av fotboll och ställa om helt till sin nya vardag. Fråga bara Tomas Brolin, vår VM-hjälte som fortfarande ses som en av de fem sämsta värvningarna i Premier Leagues historia när han plockades över från italienska Serie A.

Med andra ord förväntade jag mig att den gode Chicharito skulle behöva tid för att lära känna spelet innan vi fick se hans kvaliteter på riktigt, lite som Nani som tagit några år på sig att blomma ut till den världsspelare han varit i år. Kanske att han kunde blixtra till ibland och sprida glädje på Stretford End men främst ha första säsongen som en period för anpassning.

Nu vet vi ju hur det gått, han har gjort en drös brutalt viktiga mål, sköt Chelsea i sank direkt vid matchstart på Old Trafford och förpassade till mitt förtret Berbatov till bänken, han har fått lovord från alla möjliga håll, liknats vid målmaskinen Ole-Gunnar Solskjaer och haft den bästa tänkbara debutsäsongen i Englands största klubb.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gjort att han kommit in i spelet så bra medan andra spelare misslyckas så gruvligt. Jag tänker på Thiago i Juventus som förväntades styra upp innermittfältet. Efter två år i Turin klarade han fortfarande inte av den italienska gå-fotbollen. Diego Forlán som öst in mål i alla klubbar han spelat i var rent ut sagt skit när han drog på sig Uniteds tröja för några år sedan, samma sak med Schevchenko när han lämnade Milan för en kort och misslyckad sejour i Chelsea.

Men jag är glad över att Chicharito presterade som han gjorde, det känns som att United har en stabil offensiv grund att stå på de kommande åren med ett ungt anfallspar av mycket högt klass och yttrar som jag inte heller ser många spelare som skulle kunna peta. Ge mig en ersättare till Scholes, en ung sådan, och jag kommer åldras sittandes i United-tröjan fullkomligt lugn i tv-soffan. Nu tar vi titel nummer tjugo.

// The Don

Upp ur askan

Säsongens värvning i Premier League? Det är förstås Chicharito, inget snack om den saken. Det som jag dock gick och tänkte på i tisdagskväll var en annan snubbe som härjat runt i England det senaste året. Tottenhams köp av Van der Vaart var inget annat än ett riktigt kap.

Bale har lovsjungits under ett och ett halv år, det känns som att en del personer vill få Tottenham att verka vara en enmansarmé. Så är ju dock inte fallet(utom möjligtvis borta mot Inter i höstas). Utan Modric känsliga fot, Crouch huvudspel och Van der Vaarts spelförståelse skulle Tottenham inte ha presterat på den nivå de gjorde i år som debutanter i Champions League.

Även om de andra tre delarna av kvartetten också är intressanta är Van der Vaart och hans försäljning från den kungliga klubben i Spaniens huvudstad det mest intressanta.

Real Madrids president Florentino Pérez har sin tanke om Galacticos, att världens största klubb genom tiderna ska bestå av världens bästa spelare kompletterade av ungdomar från de egna leden, något som kom att kallas Galacticos y Pavons efter den gängliga mittbacken som lirade boll med Zidane, Ronaldo, Figo, Beckham & co.

Att spela i Real Madrid innebär en oerhörd press. Lugn och ro finner man knappast i Madrid, inte heller stabilitet eller förtroende. Elaka tungor talar om att Real Madrid förstör spelare, att de berövas sin potential och förmåga att spela världens bästa fotboll. Van der Vaart var okej i Reals tröja, det var knappast på den nivån som jag hade hoppats efter tiden jag såg honom i Ajax tröja tillsammans med Zlatan men ändå, det reapris som Pérez satte på hans huvud var bara löjligt.

Van der Vaart är inte ett undantag som spelade lite sämre i Real än innan respektive efter sin sejour i klubben. Sneijder som likt Van der Vaart var en av Cálderons värvningar skeppades iväg på samma rutt som så många spelare från Real gjort förut. Österut mot Italien och Milano för att dra på sig den svartblåa tröjan och bli en del av Inter. Sneijder var okej i Real Madrid, i Inter var han i mina ögon bäst i världen under ett år med Mourinho som kapten på skutan.

Kaká har visserligen dragits med skador men den kvalitet han visat upp är så långt under den nivå hans prislapp på 700 miljoner att det inte är försvarbart att skylla på skadorna. Inte heller Benzema har levt upp till den förmåga han visade upp i Lyon fram tills det sista halvåret. Huntelaar såldes efter bara ett halvår i klubben, kommer någon ens ihåg namnet på brassen som spelade högerback innan man flyttade ut Ramos på kanten?

Nej, atmosfären kring Real Madrid verkar vara något i hästväg med sina krav på framgång, något som alla inte verkar klara av att hantera fullt ut. Å andra sidan har spelarnas explosionsartade framgångar i sina nya klubbar gett mig känslan av att det inte är enbart negativt. Spelarnas psyken härdas på det mest brutala vis, något som jag vill tro leder till en förmåga att hantera press bättre när spelarna tagit sig vidare. För hur viktig matchen än är så har spelarna redan varit med om värre upplevelser och svårare uppgifter.

// The Don

En tår och en text

Jag lever konstiga dagar nu för tiden. Mer eller mindre hemlös, eller ja, lägenhetslös och utlämnad till mina vänners goda lynne den sista tiden i Östergötland. Det är lite konstigt, jag trivs och mår bra men samtidigt finns vetskapen där om att jag håller på att avsluta ett kapitel och sakta men säkert ska börja skriva på ett nytt.

Även fotbollsmässigt har det den senaste tiden handlat om att vända blad. United tog sin 19:e ligatitel och är fucking störst i England genom tiderna. Typisk grej att gilla på Facebook. Men det här var aldrig tänkt att handla om positiva förändringar utan några stycken om den gode, den onde och den fule Paul Scholes.

Till skillnad mot evighetsmaskinen Ryan Giggs så förlängde Scholes aldrig sitt kontrakt med United under våren och ovissheten kring världens bästa ginger tillika min personliga favorit har ätit upp mig inifrån. När det nu tillslut står klart att Scholes lägger skorna på hyllan känns det väldigt tomt, trist och surt. Jag lider med killen som är tänkt att fylla hans skor, vem det nu kan tänkas bli.

Min förkärlek till Scholes började antagligen under en landskamp mellan England och Sverige, ni vet matchen där Scholes köttade stora hål med sina dobbar i låret på Håkan Mild. Då var jag oxtokig och förbannad. Nu skrattar jag bara jag tänker på det. Snygg "tackling"!

Jag är lite förvånad över att Scholes aldrig fått något riktigt erkännande. Det stör mig en aning. Barcelonafebern härjar över hela världen där Xavi är världens tveklöst bästa passningsspelare(vilket jag visserligen kan gå i god för) och att det är kapten Fabregas som är nummer ett i Premier League. Det är lite som att Scholes existens viftas bort, att han inte skulle vara tillräckligt bra för att nämnas i samma diskussioner om framspelare som Xavi & co.

Scholes är en magisk fotbollsspelare, det är ingen tvekan om saken. Hyllningskörerna inför årets Champions League-final för att lyfta fram Giggs och Scholes prestationer var tillslut så pass stora som de borde vara. Bäst i sin generation sas det. No shit säger jag, det har varje United-supporter vetat om i drygt tio års tid. Han är inte längre den tvåvägsspelare som jag minns, absolut inte heller den anfallare som han till en början spelade som men helvete, utan Scholes hade United inte ens varit i närheten att plocka poäng i höstas.

Jag lyfter på hatten, tackar för några makalösa år och gråter en skvätt. Nästa år kommer bestå av en mindre dos idiotiska tacklingar, färra geniala passning och ännu en legend mindre på Old Traffords gräsmatta. Tröjan med Scholes på ryggen kommer jag dock bära med stolthet, den är redan min största klenod och käraste ägodel. Köpt under Scholes sista match på Old Trafford, på Old Trafford, kan det bli  mer magiskt än så? Tack för allt.

// The Don