Determination is the key

Jag började min dag med att se ett trött Toscana-derby mellan Fiorentina och Siena. En riktigt trist första halvlek tack vare Jovetic tidiga ledningsmål för Viola resulterade i att iPhonen åkte fram. Twitter, twitter och mer twitter fyllde ut tiden till vad jag trodde skulle vara matchslut. Men icke, Delio Rossi eldade på sina mannar och fick till en schysst andra halvlek. Twitter var dock fortfarande med på ett hörn, Feyenoord spelade ju trots allt också ett derby mot Ajax med John Guidetti från start.

John gjorde ett hattrick, fick stående ovationer när han blev utbytt och har så vitt jag förstått det nu tryckt in 14 mål på 13 matcher sedan han blev utlånad till Feyenoord. Vi ska inte dra för stora växlar över det hela, den holländska ligan är inte längre vad den var. Den är till och med ganska kass. Inte Allsvenskan-kass, men tja, det är helt enkelt inte en ordentlig värdemätare. Vilket är ganska sorgligt när man tänker på hur många svenskar som styr flyttlasset till Eredivisie.

När jag läser om Guidetti och hans berserkagång i Holland ser jag inte en storstjärna. Han är inte där än. Men han är så jävla tvärsäker på att han kommer bli det att det är på gränsen till löjligt. Sagolikt osvenskt. Det sticker som en nagel i ögat på en del, precis som Zlatan alltid gjort.

När jag skrev min C-uppsats om sambandet mellan fotbollslandslaget och nationell identitet analyserade jag bland annat artiklar efter att Lars Lagerbäck officiellt sagt upp sig som förbundskapten, något som innebar att det inte längre var locket på som gällde när de talade med media om känsligare ämnen. Både Lagerbäck och Zlatan sågade svensk fotboll vid fotknölarna. De menade att det inte fanns någon tro från klubbarna att ungdomarna har det som krävs för att prestera i Allsvenskan - något som Zlatan påpekade blir direkt löjligt när spelare i samma ålder kan gå in i ett lag som Barcelona. Inte heller tyckte dem att ungdomarna visade den övertygelse som krävs för att ta sig någonstans. Hellre några år extra i Allsvenskan och sen kanske Danmark eller Holland för att utvecklas i rätt takt.

Helvete heller, utvecklas i rätt takt? Jag ser bara en liga med curlingfarsor.

John Guidetti besitter just den beslutsamhet som Lagerbäck och Zlatan pratade om behövs för att nå den absoluta toppen av världsfotbollen. Det går inte att lalla runt i halvfart. Han gick som ungdomsproffs till en av Englands bästa klubbar vad gäller talangutveckling, han skrev på ett nytt kontrakt i somras med City för att han är övertygad om att han kan ta en plats, han trycker in balja efter balja i Holland för att han vet att det bara ökar hans chanser att ta nästa steg.

Jag är övertygad om att John kommer gå långt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om vi hade ett landslag med mer än en spelare per generation som faktiskt vågar ta för sig och inte ber om ursäkt för att dem drar på sig Landet Lagoms landslagsdräkt. Hur ska vi kunna tro på medalj om inte ens spelarna tror på det?

You go that way, I go home

En av sommarens stora nöjen är utan tvekan silly season med alla lösrykta rykten och spekulationer. Man drömmer lite mer än vanligt. Om stordåd och framgång. Vintermercaton är något helt annat. Det är fortfarande ett transferfönster och alla rykten finns där. Men det är rykten som är till för att lappa ihop drömmarna som börjat spricka och gå i kras. Spelare som skickas vidare för att de inte håller måttet. Det är en väldigt deprimerande tid.

Den mest sorgliga skogen av rykten hittar vi återigen i Madrid. Det har börjat knaka i fogarna efter förluster i ligan och cupen mot Barcelona. Eller ja, börjat och börjat. Det har ju gått elaksinnade rykten om osämja i truppen till och från väldigt länge nu. Jag gillar inte riktigt att ta i ämnet men nu känns det ändå svårt att undvika.

För dem som inte följer Per Zanders blogg på Fotbollskanalen så kunde vi är om dagen läsa om det faktum att Madrids nuvarande president Pérez bara plockat hem en titel sedan han tog över presidentsposten 2009. Ett faktum som gör det ännu svårare för Mourinho att sköta sitt jobb än problematiken i att han bara lett klubben till en seger i derbyna mot Barcelona.

Jag tänker inte avskriva Real Madrid från några titlar. Laget går fortfarande omänskligt bra och leder ligan med fem poäng efter halva säsongen. Men det är inte det som det här handlar om. Jag minns när Capello tog hem ligatiteln under Galácticos-eran. Det var bra skit, men inte tillräckligt bra för att få stanna kvar på posten. Capello spelade inte rätt typ av fotboll, han spelade inte vacker fotboll.

Mourinho kan mycket väl komma att gå i sommar. Han kommer inte försvinna för att han spelar för tråkig fotboll. Han kommer försvinna för att han rent karaktärsmässigt inte passar in i Madrid. Klubben är inte som mysgänget Barcelona men inte heller en klubb som accepterar vad som helst för att nå framgångar. Fansen, spelarna, gamla ikoner och de Madrid-baserade tidningarna har sett mellan fingrarna den senaste tiden, allt för att komma ikapp sina rivaler. Låta ändamålet helga medlen. Det var då - när laget jagade Barcelona. Nu är det Barcelona som jagar i ligan och allt är som vanligt igen i Madrid: man ska vinna med hedern i behåll, det ska vara snyggt och gentlemannamässigt.

Jag gillar Mourinho, framförallt för att han står som en antites till det gulliga i fotbollen. Han är en stor jävla nagel i ögat på etablissemanget. 

Det gör mig förbannat ledsen att det ryktas om att Mourinho ska bort, ryktena om att spelarna inte sluter upp bakom Mourinho gör mig ännu mer ledsen, men värst av allt är att de redan börjat tala om vem som ska ersätta honom.

Det går så överjävla fort i Madrid. Det finns inget tålamod. Som om klubben och dess fans består av arga och bortskämda barn. Jag är rädd att jag inte längre pallar med det längre. Mina värderingar kring fotboll ligger inte längre i samma linje som Madrids. Det håller inte. Det är dags för en skilsmässa. 

Jag läste en gammal krönika av Andres Lokko tidigare idag om hur han inte längre kunde hålla kvar sin gamla hjälte Elvis Costello i sitt liv. I slutet på texten citerade han en textrad från Madness låt NW5 om hur han kommer älska Costello resten av sitt liv, men utan att han är en del av hans liv.

Det är lite så det känns. Jag kommer alltid vara knäsvag för Madrid och tiden vid millenieskiftet när laget bestod av Hierro, Helguera, Morientes, Raúl, Salgado och grabbarna. Men det är inget annat än en svunnen tid och nu är det fan dags att klippa bandet så gott det går innan Madrids mörka aura förpestar en fotbollsrelation för gott. Puss på dig älskling.

Redraw that shit

Sommarens stora utropstecken, woot-upplevelse, ögonöppnare(för att nästan prata engelska) eller vad man nu känner för att kalla det var utan tvekan Javier Pastores flytt till Paris från Sicilien. Hela jävla sommaren var det snack om Pastore; var skulle grabben hamna? Hela fotbollsvärlden jagade hans underskrift.

Pastore valde Paris och PSG som kom fyra förra året och alltså inte fick spela i Champions League. Spel i en av världens största klubbar eller lira lite i Europa League? Ja, vi vet att cashen hade en hel del med valet att göra. Paris hade ju precis bytt ägare till rika araber, ett mini-City på andra sidan sundet.

Flera spelare följde efter Pastore från Serie A. Sirigu, Menez och Sissoko för att vara exakt. Inte heller det förvånande. De nya ägarna plockade ju in Milans gamla räv Leonardo som ny sportchef. Jag tänker inte älta det allt för mycket, ni får skrota runt bland de gamla inläggen där jag är övertygad om att jag har avhandlat det hela.

Det nya Paris rullade på under hösten, inte helt felfritt men ändå tillräckligt bra för att avsluta höstsäsongen i topp. Då gick klubben ut och meddelade att man brutit upp med sin tränare Kombouaré. In kom istället, föga förvånande, Carlo Ancelotti som det ryktats om i flera veckor.

Nu när transferfönstret öppnat på nytt har det ryktats åt helvete mycket om att Pato ska vara på väg från Milan till Paris. Jag tror det vore bra. (1) Pato funkar inte särskilt bra med Zlatan, (2) Pato borde minnas att han fick speltid under tiden som Ancelotti var hans tränare i Milan och (3) relationen med Leonardo borde inte heller vara särskilt dålig, de är ju trots allt Milanistas båda två. Nu sägs det ju att övergången inte längre är aktuell men jag finner den fortfarande intressant.

Några dagar senare säger Leonardo i en intervju att gentlemannen, legenden och den gudabenådade kaptenen av kaptener Paolo Maldini, mister Milan himself(åtminstone i mina unga ögon som aldrig såg Baresi spela), är i Paris för att eventuellt haka på Projekt Rita-Om-Världskartan.

I somras höjde jag på ögonbrynen över att en kvalitetsspelare som Pastore valde att styra flyttlasset till Paris istället för att ta sin plats i den absoluta världstoppen. Nu är jag snarare mer förvånad hur någon inte kan vilja haka på tåget som snart lämnar Paris för att ta över hela världen. Ambitionsnivån är ju uppenbarligen inte bara att vinna franska ligan och börja etablera sig i Europa. Nej, då hade de aldrig sparkat Kombouaré. De siktar på att vinna ligan och under tiden spela ihop ett lag som till nästa år kan slåss i den absoluta världstoppen.

Det kittlar lite i kistan när jag tänker på det och helt ärligt, det är inte mycket fotbollsrelaterat som kittlat den senaste tiden. Om Maldini gillar det han ser och hakar på Paris korståg sitter de inne med så löjligt mycket spetskompetens att det är löjligt. Världens bästa mittback genom tiderna, en regista av rang, snormycket kosing och dessutom en av tidernas mest framgångsrika tränare. Alla med ett enormt gott rykte i fotbollsvärlden.

Ja, Paris har spenderat en hel del pengar på spelare den här säsongen men framförallt så förstärk vid sidan av planen och det gillar jag. Det gillar jag så jävla mycket.

// The Don