Matchen var hursomhelst bra mycket mer intressant att kolla på än vad jag förväntade mig, de är ju trots allt ett gäng pojkspolingar, fucking fem år yngre än er tillgivne bloggare. Den tekniska biten av fotbollen var härlig att se, så mycket ungdomlig entusiasm på planen. Där landslagens rutinerade lirare drillats i att spela säkert och hålla i bollen valde tysken helikopterfinten som Zidane så många gånger tog sig ur kniviga situationer med, istället för en mottagning användes en klack för väggspel, tvåfotare och sulfinter blandat med rak tempofotboll som man känner igen från det tyska herrlandslaget.
Simon Bank skrev här om dagen om den sympati som han känner inför damfotbollen, hur damspelare har en större verklighetsförankring än herrarna som avskärmas från samhället redan under tiden i ungdomslagen. På ett liknande plan kan jag känna mer likhet med spelarna i ungdomsmästerskapen än fullblodsproffsen. Det verkar finnas mera glädje i spelet, det har inte hunnit utvecklas till ett arbete där allting handlar om att tjäna pengar. Lite, om än väldigt lite som det är när vi lirar boll med grabbarna en vanlig dag. Det är naivt, så jävla naivt, men ändå fotbollens essens.
Jag vill minnas att jag någon gång varit inne och nosat på tankegångar kring Ronaldinho - det vandrande leendet, som förkroppsligade den brasilianska sambafotbollen från topp till tå. Ronaldinho var bäst i världen och han älskade varje sekund han fick röra bollen. Efter några år var leendet borta och Ronaldinho förlorade all sin glans. Det lilla extra fanns inte kvar. Hans kapacitet försvinner inte över en natt, men alla som någon gång utövat någon form av sport vet hur viktig den mentala biten är.
Nu sänder de reprisen från finalen i U17-VM mellan hemmanationen Mexiko och Uruguay. Mexiko tog hem titeln, så mycket visste jag redan innan. Men att se hemmalaget spela hem guldet inför 99 000 åskådare är mäktigt, jävligt mäktigt.
// The Don
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar