Chelsea är faran som lurar i natten

Premier League, Premier League och mer Premier League. Jag har ganska lätt att fastna i mitt väl inkörda spår. Tack och lov så kom det in en omgång U17-VM där så att det känns okej att stå och stampa i Premier League en stund till.

Även om det är lite drygt en månad kvar till säsongens första avspark i Premiership så snackas det såklart i ett enda jävla kör om placeringar, realistiska mål och titelutmanare redan nu. United knep titeln i våras före Chelsea, arabiska lokal"konkurrenten" City och Arsenal med Tottenham och Liverpool, även känt som The Shite precis utanför kvalplatserna till UEFA:s finrum - Champions League. Om tabelltoppen ser likadan ut i vår så blir jag mycket förvånad, åtminstone som läget ser ut just nu.

Jag tänkte så här; vi ska tala lite om Abramovich hobbyprojekt Chelsea. So here it goes.

Chelsea snubblade mer eller mindre på målsnöret förra året. Om Uniteds reservmålvakt Kousczak bara kämpat lite hårdare för att fixa en förlust mot Blackburn under ligaspurten kunde det blivit alldeles för spännande och intressant för min smak. Sen kan man ju säga vad man vill om att Uniteds ledning tydligt meddelar Kusczak att han inte har någon framtid i klubben lagom till att ligan ska avgöras. Inte så jävla smidigt. Att Chelsea till slut blev huvudkonkurrent om titeln kändes ju dock nästintill omöjligt när laget radade upp skitmatch på skitmatch under slutet av hösten och vintern. Lagbygget som gjorde över 100 mål säsongen innan och inledde säsongen med ett målfyrverkeri slutade spela fotboll och hamnade 15 poäng efter United som även dem slarvade ohyggligt under hösten.

Ancelotti hade ett jävligt bra lag till sitt förfogande. Hur mycket man än hatar Chelsea så går det inte att bortse från kapaciteten och rutinen som truppen hade. Att ha ett rutinerat lag har ju dock också en avigsida, något som Chelsea fick lära sig på det mest brutala vis under förra året. Äldre spelare är helt enkelt mer benägna att dra på sig skador, så är det och alla vet om det.

Säg mig, kan man förvänta sig att vinna Premier League utan mittbackar? Med både Alex och Terry skadade och gud vet vad afrofluffet David Luiz höll på med så kommer jag ihåg en av få matcher jag såg Chelsea spela förra året där laget ställde upp med fyra ytterbackar. Ja, Ivanovic är ett fyrtorn från Balkan, elak så in i helvete om han känner för det - men att förvänta sig att han tillsammans med Ferreira ska kunna hålla tätt i mittlåset kan inte många ha trott på.

Kan man vinna Premier League utan en ordentlig ledargestalt på planen då? Terry var som sagt skadad, precis som Lampard - spelarna som är hjärtat i laget och håller det samman. Å andra sidan finns det spelartyper som med sitt riviga spel kan motivera laget, egga dem att kriga för märket på bröstet. Essien är en sån spelare, ett rent jävla helvete med en kärnkraftsreaktor i bröstet. Men Essien spelade skit säsongen igenom, som om all lust att döda motståndare och jaga boll var som bortblåst.

Inte blir det heller bättre när man köper en anfallare för en halv miljard som bara lyckas sätta ett tröstmål under en halv säsong eller när monstret till anfallare från Elfenbenskusten traskar omkring med malaria och inte kommer igång förrän slutet på säsongen.

Nej, det var inget som stämde för Chelsea förra året och helt ärligt så tror jag inte att det kommer bli mycket bättre i år. Truppen är tunn(något som visserligen går att åtgärda på transfermarknaden) och börjar bli ålderstigen så att det faktiskt märks. André Villas-Boas har ett intressant projekt framför sig. Om han lyckas vända upp det skepp som började gå på grund med den rutinerade Ancelotti vid rodret så kommer vi höra ett jävla liv i den brittiska pressen om The new Special One. Men det vore ju roligare om de missade spel i Europa, right?

// The Don

You know what they say 'bout guys with big feet

Sommaren traskar på framåt med stormsteg mot den nya säsongen som hägrar i augusti. Värvningscirkusen som för några veckor sedan bara bestod av ohyggliga mängder med rykten börjar ta form. Några spelare har redan börjat dra på sig sina nya matchställ medan det tydligt går att se vilka som står överst på önskelistorna och vilka som kämpar för att komma bort från sina prekära(hej Agüero) situationer.

Arsenals köp av Gervinho ska bli förbannat kul att se på planen till hösten. Tillsammans med Hazard och Sow våldtog han den franska fotbollen förra året så förväntningarna finns även om jag aldrig har sett honom röra vid en boll. Wenger har verkligen satt sig i skiten och måste antagligen ta en titel i år om han ska ha någon chans att få behålla sina stjärnspelare. Klubbens status är helt klart på nedgång med sex titellösa år, oljebygget City före sig i tabellen och som grädde på moset måste de kvala in till Champions League i år. Det är inte lätt att vara en Gunner.

Mest intressant i det här värvningskriget håller jag dock värvningen som inte skett än. Vem ska fylla Paul Scholes enorma skor? Under hela våren har det haglat med uttalanden om att den gode Paul är den bästa playmakern av sin generation. Hur många har kapaciteten att fylla utom något så när?

Jag kunde inte annat än le och skaka på huvudet när jag läste en kort intervju med Tom Cleverley som kommer tillbaka till United efter sin utlåning hos Wigan. Lilla Tom påstår att han är redo att bli Scholes arvtagare. Nej Tom, du är inte på en tillräckligt hög nivå för att kunna slänga dig med så stora ord. Jag håller det inte som omöjligt att Tom kommer bli den som ska fördela bollarna på mittfältet tillsammans med Anderson, Ferguson har trots allt en förkärlek till att ta fram unga förmågor och ge dem chansen.

Nej, precis som så många andra United-fans så håller jag tummarna för att Sneijder anländer till Old Trafford. Alla vet om vilken enorm kapacitet Sneijder har med ett grymt passningsspel, bra spelsinne och ett grymt skott. Låter det som en något yngre Scholes måntro? Svaret är: Ja.

Är det troligen att vi ser Sneijder hos United till hösten? Nej, det tror jag inte. "Grabben" som håller både Holland och Inter på sina axlar är alldeles för viktig för att Moratti, Branca & co skulle låta honom lämna Milano. Jag sällar mig till dem som menar att alla spelare har ett pris men då kommer nästa fråga; hur mycket är United beredda att betala för en spelfördelare som redan fyllt 30? Sneijder passerade sin peak för något år sedan, om fem år är han lika gammal som Scholes var när han la skorna på hyllan. Inters värdering är för hög för att United kommer möta deras krav, det är åtminstone vad huvudet säger. Vad hjärtat säger är en annan femma.

Det ledsamma i situationen är vilka alternativ som finns att tillgå. Jag är väldigt förtjust i Modric som antytt att en flytt vore intressant. Att Dirty 'arry skulle släppa Modric till en rival i Premier League måste dock ses som ännu mer naivt och långsökt än Sneijder. Modric pricetag kommer vara något i hästväg, det luktar Torres-klass på den.

Spelfördelarna av världsklass kommer kosta bra jävla mycket, något som Ferguson är väl medveten om. Kanske tycker han att det är värt det, kanske siktar han in sig på en yngre förmåga. Någon i stil med Thiago, Canales eller Kroos.

Hursomhelst så kommer det bli väldigt intressant att se hur Ferguson och Uniteds styrelse tänkt sig att lösa Scholesgate. Löser dem det problemet så känns laget ruskigt slagkraftigt och blir ohyggligt svårstoppade. Mer om Premier Leagues titelutmanare kommer en annan gång. Yo.

// The Don

I'm the worlds greatest

Lagom till morgonens sena frukost och numera nästan obligatoriska kaffedrickande zappade jag in reprisen från bronsmatchen i U17-VM som gått av stapeln i Mexiko. Tyskland tog som enda europeiska lag av de fyra semifinalisterna hem bronspengen före Brasilien som tappade sin 3-1 ledning till 3-4. Bara en sån sak som att Tyskland är det enda europeiska laget kvar så långt fram i turneringen är rätt intressant, på a-lagsnivå är det ju nästan alltid tvärtom där Europa dominerar stort.

Matchen var hursomhelst bra mycket mer intressant att kolla på än vad jag förväntade mig, de är ju trots allt ett gäng pojkspolingar, fucking fem år yngre än er tillgivne bloggare. Den tekniska biten av fotbollen var härlig att se, så mycket ungdomlig entusiasm på planen. Där landslagens rutinerade lirare drillats i att spela säkert och hålla i bollen valde tysken helikopterfinten som Zidane så många gånger tog sig ur kniviga situationer med, istället för en mottagning användes en klack för väggspel, tvåfotare och sulfinter blandat med rak tempofotboll som man känner igen från det tyska herrlandslaget.

Simon Bank skrev här om dagen om den sympati som han känner inför damfotbollen, hur damspelare har en större verklighetsförankring än herrarna som avskärmas från samhället redan under tiden i ungdomslagen. På ett liknande plan kan jag känna mer likhet med spelarna i ungdomsmästerskapen än fullblodsproffsen. Det verkar finnas mera glädje i spelet, det har inte hunnit utvecklas till ett arbete där allting handlar om att tjäna pengar. Lite, om än väldigt lite som det är när vi lirar boll med grabbarna en vanlig dag. Det är naivt, så jävla naivt, men ändå fotbollens essens.

Jag vill minnas att jag någon gång varit inne och nosat på tankegångar kring Ronaldinho - det vandrande leendet, som förkroppsligade den brasilianska sambafotbollen från topp till tå. Ronaldinho var bäst i världen och han älskade varje sekund han fick röra bollen. Efter några år var leendet borta och Ronaldinho förlorade all sin glans. Det lilla extra fanns inte kvar. Hans kapacitet försvinner inte över en natt, men alla som någon gång utövat någon form av sport vet hur viktig den mentala biten är.

Nu sänder de reprisen från finalen i U17-VM mellan hemmanationen Mexiko och Uruguay. Mexiko tog hem titeln, så mycket visste jag redan innan. Men att se hemmalaget spela hem guldet inför 99 000 åskådare är mäktigt, jävligt mäktigt.

// The Don