With wolves around you

Här om veckan fick som bekant Mick McCarthy sparken efter ett gäng fina säsonger i Wolves med tanke på de medel han hade till sitt förfogande. Jag minns speciellt när de tog sig an Chelsea förra säsongen och hur Wolves med sina(med Premiership-mått mätt) dussinspelare skulle ta sig an Chelseas djupledsspel. Istället för ett utvecklat zonförsvar och ordentligt presspel på bollhållaren satsade Wolves på vad som såg ut som kaos, ett man man-försvar utan dess like. McCarthy gav helt enkelt instruktioner på den nivå som hans spelare klarade av; har du en motståndare vid dig, följ då honom till vägs ände. Tre mäktiga poäng bärgades på Molineux den dagen och det var inte den enda jätten som föll mot McCarthys mannar.

Men tiderna förändras och Wolves ledning kände att det var dags för en förändring. Frågan om vem som är bäst lämpad att ta Wolves upp på säker mark i Premier League igen och nå nya nivåer har debatterats en hel del bland de brittiska journalisterna den senaste tiden.

Readings manager Brian McDermott sågs som en mycket het kandidat. ”Men han tränar ju Reading?” säger ni. ”Varför inte ta in, säg, Steve Bruce?” säger ni. Det är sant att Bruce har erfarenhet från Premier League till skillnad från McDermott. Men å andra sidan har McDermott, som tog över Reading mitt i säsongen 09/10 lett klubben till två raka kvartsfinaler i FA-Cupen, torskade i kvalet till Premier League på mållinjen mot Swansea på Wembley och nu ligger de 4:a i årets tabell.

Jag är glad att McDermott får erkännande för det jobb han gjort på så kort tid i Reading nere i Championship. Men det som gör mig ännu mer glad är att han idag kritade på ett nytt kontrakt med Reading istället för att ta den enkla vägen till Wolves och den brittiska fotbollens finrum. Det värmer i mig när så väl tränare som spelare håller fast i sina klubbar och projekt. Det är så min fotbollsutopi ter sig. Inga köpelag och legoknektar. Inga flyttfåglar och kappvändare. Klubbkänsla. Värdighet.

Jag kan inte påstå att jag någonsin haft några sympatier för Reading. Så värst roliga är de inte. Men nu, när McDermott så tydligt visat att han tror på sitt projekt, att han kan ta sig till Premier League och ta Reading med sig snarare än packa väskorna och flytta dit i ensamt majestät, kommer jag nog dra en aning på smilbanden om Reading är en del av Premier League till nästa säsong.

I can take you anywhere

Nu så, nu har vi skaffat oss lite distans till åsiktsstormen som följde Capellos avgång. Allt tyckande, avspisande, uppmuntrande på diverser stjärtar och lögner i dess renaste form gjorde mig smått illamående ett tag. Twitter är inte alltid så där superduper roligt.

Dags för lite hobbytyckande.

Att Dirty 'arry Redknapp ses som favorit till jobbet att leda de engelska lejonen i sommarens EM-slutspel har stått klart rätt länge. Typ ett år eller två. Så jag tänkte så här: vad skulle det innebära för Tottenham om dem förlorade sin Gaffer till landslaget?

Som jag ser det är den mest förestående förändringen av fotbollsfilosofi vid ett tränarbyte. Redknapp har gjort ett makalöst jobb med Tottenham som aldrig kämpat i toppskiktet av Premier League. Och det har han mäktat med utan att exempelvis träna på fasta situationer, mittbackarna får veta vilka de ska markera, mer än så är det inte berättade Van der Vaart under förra säsongen. Redknapps filosofi bygger i grund och botten på en sagolik förmåga att motivera sina spelare, att få dem att kämpa för klubben och samtidigt plocka fram varje uns av spelglädje.

Ställer man det i paritet mot exempelvis Mourinho eller Villas-Boas som är så äckligt petiga med hur de vill att sina lag ska spela krävs det inte mer än en volvo-keps för att fatta svårigheterna med att en ny tränare kommer in. Det tar tid att lära sig hur spelare reagerar på morot och piska, spelarna behöver tid att anpassa sig till nya taktiska direktiv(eller brist på som i Redknapps fall) och tränaren behöver skaffa sig en förståelse för klubben om han inte vill få fansen emot sig.

Med andra ord finns det en risk att laget dalar i tabellen och inte får tag i miljonerna som Champions League-karusellen genererar för att kemin mellan den nya tränaren och spelarna inte fungerar. Kanske är det just Redknapps mer tillbakalutade inställning som Spurs behöver för att inte gå i sina gamla fällor och underprestera.

Om det nya tränarvalet då inte faller spelarna i smaken, om laget inte klarar av att prestera på den nivå som de visat upp hittills under säsongen, hur länge stannar Bale och Modric kvar i nordöstra London? Det är två världsspelare som varenda storklubb i Europa antagligen skulle rycka i vid minsta antydan till missnöje.

Tottenham utan Bale och Modric skulle inte vara med och fightas om platser i Champions League som det är nu. Visst, Tottenham skulle antagligen casha in rätt rejält på spelarförsäljningen men vilka stjärnspelare skulle vilja gå till vad som verkar vara ett sjunkande skepp?

Men det är inte ett bottenlöst hål som väntar Tottenham om de nu skulle bli av med Redknapp. Samtidigt som Redknapp har gjort ett extremt bra jobb är det en utmärkt chans att ta nästa steg i klubbens utveckling. Efter att 'arry tog över klubben efter Juande Ramos 2008 har han lyft klubben till att bli ett topplag i England. Han är den första managern i klubbens historia att kvala in klubben till Champions League efter den schyssta matchen mot City och nu slåss dem dessutom om pokalen tillsammans med Manchester-klubbarna.

Jag tror inte att Redknapp eller Tottenham har det som krävs för att plocka hem Premier League i vår men det visar verkligen att det är där som de hör hemma. Men vem fan nöjer sig med att komma 3:a?

Om Tottenhams ledning spelar sina kort rätt kan de mycket väl vara med och slåss om titeln på allvar inom två år. Världen har sett vilken potential som finns, det finns en bra grund när det gäller spelarmaterial och klubben är baserad i London. Det vore inte så jävla konstigt om Tottenham knöt till sig en manager av världsklass för att leda laget under de kommande säsongerna.

Det känns som att jag ständigt tjatar om hur viktigt det är med vinnarkultur för att nå hela vägen men det går verkligen inte att upprepa för många gånger. Spelare och tränare som har erfarenhet av den absolut högsta nivån vet vad som krävs för att lyckas samtidigt som de kan dela med sig av den kunskapen till de yngre spelarna som saknar rutin.

Att värva en tränare av världsklass visar dessutom på vilken ambitionsnivå klubben har. För att lyckas behålla Bale och Modric är det precis vad de behöver göra. Matchar inte deras ambitionsnivåer varandra är det kört och vi kommer ha ett gäng gråtande krönikörer hos Aftonbladet ett tag framöver. Om de å andra sidan får tag i en tränare som matchar deras ambitionsnivå och grabbarna stannar finns all chans i världen att locka till sig ytterligare mankraft för att ta nästa steg.

Det är en jävligt känslig tid framöver för Spurs. Helt klart något att hålla koll på.

Förövrigt så tog den tvåfaldigt cancersjuke Mondonico tre poäng på San Siro med sin nya klubb Novara nu i helgen mot Inter. En stor seger för alla fotbollsromantiker. Det kändes bra.

Ch-ch-ch-changes

Newcastle var verkligen i centrum på den brittiska fotbollskartan i somras. Den senaste holmgången med Mike Ashley gick inte att missa. Den var överallt. Ashleys Newcastle United är ju dock inte den enda klubben i stan som lirar boll i finrummet. Även Sunderland smed planer i somras. Nu jävlar skulle de ta nästa steg. Steve Bruce fick en större summa pengar att spendera, tillräckligt för att utmana om platser i Europa. Inför årets upplaga av Premier League tippade jag att Sunderland skulle landa på en 7:e plats.

Jag har för mig att det var sista dagen på transferfönstret som Bruce tappade sin huvudsakliga striker Gyan. Ouch. Ersättaren blev Nicklas Bendtner. Där och då dog Bruce lagbygge.

Bruce har alltid haft svårt att bygga upp vettiga anfallsspel. Jag vet inte, men att det skulle ha något att göra med hans karriär som mittback känns ju som något ni kan nicka instämmande till. Bra Alex. Att samtidigt förlora sitt främsta offensiva hot och behöva spela ihop en hel jävla startelva gör det inte direkt lättare.

Att Bruce fick sparken var oundvikligt och inget annat än rätt. Att Martin O'Neill tog över mötte jag med ett Åh fan och ryckte lite lätt på axlarna tills jag läste en intervju strax efter att det blivit officiellt. I och med tillsättandet av O'Neill fick klubben inte bara en tränare med jävligt goda meriter från både Celtic och Aston Villa, utan också en tränare som sedan lång tid tillbaka brinner för klubben som supporter.

O'Neill gjorde sin första match mot Blackburn den 11:e december och vände ett 0-1 underläge på hemmaplan till vinst under sista tio. Dessförinnan hade laget spelat fem matcher i rad utan vinst.

Jag hade greppat att tränarbytet fått en positiv effekt på laget men det var först nu när jag kikade lite på hur det faktiskt gått för laget som jag fattade den enorma skillnaden. Sunderland har vunnit sex av sina nio matcher med O'Neill som tränare och kryssat mot Everton. De två torskarna? Jajo, att förlora med 1-0 borta mot Chelsea och Tottenham känns ju rätt så acceptabelt.

Med Steve Bruce som tränare hade laget bara mäktat med två vinster på 13 matcher.

Black Cats har klättrat upp till åttonde plats i Premiership, sju poäng efter Gunners. Bara lagen i topp fyra har bättre målskillnad.

Håll ett öga på O'Neills framfart. Det är inte bara Pardew som försöker bryta tabellmönstret vi vant oss vid.