Words of a grumpy old man

Arsené Wenger har då tillslut gått ut och tillkännagett det som alla har vetat om i åtminstone en veckas tid - Thierry Henry ska göra comeback i norra London. Nyheten möttes av ett morgonskratt här på Örnnästet. Den Thierry Henry som huserat den senaste tiden i USA och innan det på Barcelonas bänk är långt ifrån samma Henry som alla trötta Arsenal-supportrar berättar minnen och historier om på pubarna i norra London. Rent spelmässigt ser jag inte att Henry kommer göra något revolutionerande.

Sen slutade jag skratta.

Wenger din sluga räv, du har äntligen kommit till insikt med vad det är Arsenal saknat de senaste titellösa åren. Wenger har värvat historia.

Det känns som att det ständigt tjatas om det överallt. På bloggar, portaler, forum, fyllediskussioner, småsnack på jobbet och såklart även Fotbollskunskap. Vinnarkulturen är mer eller mindre ett måste för att lyckas nå hela vägen fram - något som Arsenal tappat. Spelarna som var med i The Invincibles har försvunnit, en generationsväxling har ägt rum, en generation som inte har vunnit. Klart det sätter sina spår.

Tillbaka kommer nu då Henry, mannen som vunnit skytteligan i Premier League flest gånger, anfallaren som stod i framkant och bröstade upp sig under deras säsong som obesegrade, som dessutom vunnit Champions League med Barcelona och guld i både VM och EM med Frankrike.

Henry kommer fylla samma roll som Raul gjorde under den sista tiden i Real Madrid, som Materazzi hade i Inter tillsammans med Zanetti, som Scholes och Giggs skött i United, som Maldini förkroppsligade i Milan. Den effekten jag (och jag antar även Wenger) tror Henry kommer få på truppen är att han tar bort fokuset som sedan länge legat på det faktum att de misslyckas och inte når fram. Han kommer vifta bort deras tillkortakommanden, svära om det ens märks det minsta - de bär Arsenals emblem på bröstet och det innebär att man är en vinnare.

Välkommen tillbaka till Premiership Thierry.