Toktorsk är inte bra

Jag känner lite att jag kan ha överskattat min förmåga att skriva under tiden i London. Det är mycket som ska få sin plats förutom jobbet och tja, bloggen slackar efter lite i rangordningen precis bakom anteckningarna som jag för över det här äventyret, vad jag gör med dem återstår att se.

Vad jag dock har lagt märke till på jobbet och på vägen hem är att det i princip är hela havet stormar kring Arsenal just nu. Visserligen så är det lokala tidningar från London som jag gluttar i men Arsenals problem tar helt klart upp större delen av sportsidorna, släng in lite om Villas-Boas, lite om de andra lagen från London och ett uppslag om rugby-VM så får ni en skaplig bild om hur det brukar se ut. 

Men vem fan orkar med mer Arsenal? Det känns som att det är det enda jag tjatar om. Vi rör oss söderut mot Italien istället.

Gasperini som fick den härliga(nåja) utmaningen att leda Inter i år och försöka ta klubben tillbaka till Mourinho och Mancinis glans. Nu är han arbetslös.En poäng på tre matcher i ligan. Torsk i årets första match(och enda för Gasperini) i Champions League. Släng in förlusten i italienska supercupen mot lokalrivalen Milan så har vi ett präktigt facit och en fet dojja i röven från Moratti.

Folk klagade på att den gode Rafa Benitez underpresterade förra året med samma Inter som vann trippeln året innan och han rök ganska fort. Gasperini fick sitta kvar i vadå, en månad med tävlingsmatcher? Jag har inte sett Inter spela i år, det har liksom inte funnits tid eller lust att leta efter ett hak som visar Serie A men allvarligt talat, ibland blir jag rädd över hur lättvindigt och fult klubbarna i Serie A behandlar tränarna. 

Det är läskigt hur kortsiktigt Moratti i det här fallet agerat. Gasperini fick några månader på sig att snickra ihop truppen men fick likväl inte spela med den formationen som han ville som jag förstått det. Tränarnas makt i Serie A är inget som jag skulle hänga i julgranen. Moratti vande sig vid framgång -> Moratti vill ha tillbaka framgångarna -> Gasperini sparkas för att han ger dåliga vibbar.

Av alla uttalanden i brittisk press att dömma så sitter Wenger dundersäkert trots den katastrofala öppningen på säsongen som klubben har haft. Enda anledningen att han sitter kvar? För att det finns en tro på hans förmåga såklart, ett tänk på en större bild. Samma sak gäller givetvis för Ferguson i United och Moyes i Everton.

Att sparka tränare är den vedertagna handlingen inom fotbollen för att köpa sig lite andrum från de rabiata supportrarna som kräver förändringar. Ja, ibland är det tränaren som inte räcker till men fan, jag blir bra jävla lack när jag läser att årets första tränare fick sparken i Italien innan den första träningsmatchen ens hade spelats eller att Gasperini fick fem matcher på sig. Alla vet att man inte bygger ett lag på en månad. Det spelar ingen roll om spelarmaterialet redan finns där för att utföra stordåd. Har de inte hunnit anpassa sig till den nya spelidén(eller i det här fallet Gasperini anpassat sig till den nya spelidén) så kan man inte vänta sig att det ska rulla på felfritt.

Inter ska självklart inte torska mot nykomlingar som Novara. Det lilla jag läst tyder på att det var en jävla skitmatch från Inters sida. Jag vill bara ta tillfället i akt att kasta lite skit på styrelserna i Serie A-klubbarna för hur de sparkar tränare åt höger och vänster i förhoppningen om att nästa tränare är den som de gått och väntat på hela tiden. Fyfan.

// The Don

Med huvudet i sanden

Jaja, jag vet att det är ett tag sen sist. Men vafan, en flytt till London sker inte helt problemfritt och tja, tiden för att följa och blogga om det som hänt i fotbollsväg har helt enkelt inte funnits. Mi scusi! Förhoppningsvis blir det bättre när vi fått tag i heltidsjobb och vi hittat en pub som visar matcherna på tv så att vi kan ta det lite piano och bara rulla framåt.

Nu är det visserligen en gnutta sent och har såklart avhandlats på alla möjliga ställen men en lite längre utläggning om var jag står när det gäller Wenger och vad fan snubben håller på med känns som rätt ställe att ta upp skrivandet igen.

Bland mina vänner som stoltserar som Gunners har det alltid funnits en stolthet över klubben. Ni vet, den obesegrade säsongen och det, The Invincables. Wenger som den stora antagonisten till Ferguson, två trollgubbar som kan rota fram okända spelare och få ut en världsspelare i slutändan. Den stoltheten ser jag inte mycket av idag.

Efter Uniteds slakt av Gunners med 8-2 osade det verkligen av panik i Gunners-delen av vänfraktionen på Facebook. Lagets två mest tongivande spelare och kreativa krafter skeppades iväg för sisådär 700 mille och alla visste om Arsenals desperation. Som klubb har Arsenal fortfarande en vinnarkultur i sig, de är titelutmanare och så är det bara. Men att skeppa iväg Fabregas och Nasri för att ersätta dem med småpojkar från de egna leden är inte hållbart om man ska hålla kvar sin stämpel som storklubb.

Alla vet att Wenger hatar att betala överpris för spelare, det är ingen hemlighet. Lagom kul för snubben stod han nu alltså inför ett val; sätta sprätt på cashen för att i någon mån kunna konkurrera med de övriga toppklubbarna i Premier League(som för den delen har blivit två lag starkare efter Tottenham och Citys upprustningar) eller lägga pengarna på det han tycker är värt och acceptera att klubben inte längre slåss på den absoluta toppnivån och riskera att tappa flera stjärnspelare. Wenger fick inte det han ville ha, priserna stack precis som väntat iväg, men fick ändock in förstärkningar. Förstärkningar som inte är av toppklass.

När diskussionen gick som hårdast om huruvida Wengers filosofi var rätt eller fel funderade jag lite kring vad det är som är den stora fundamentala skillnaden mellan honom och Ferguson. Båda tränarna har trots allt en förkärlek för att bygga upp sitt lag runt ungdomsverksamheten och talangutveckling. Wengers förra bygge - The Invincibles, var en maskin, något annat kan man inte kalla dem. De var läskigt bra. Samma sak gällde för Fergusons gyllene generation med Giggs, Scholes, Beckham, Neville & co.

Anledningen som jag ser till att Ferguson lyckats bygga vidare på sina framgångar i United sedan 1993, när Cantona kom till klubben och det första ligaguldet bärgades under hans era, är hans konsekventa tanke om att ha en blandad trupp som inte bara består av spelare i ett visst skede i sin karriär. Dels finns det ungdomar som i dagläget är t.ex Smalling, De Gea, Jones, Cleverley och Evans, dels så är det spelare som spelar på den absoluta toppen så som Rooney, Vidic, Evra och Carrick och dels så är det de rutinerade spelarna som präntar in vad det betyder att spela för en klubb som Manchester United som Giggs och Ferdinand.

I Arsenals fall så finns det inte samma tänk. Klubben har helt klart stora talanger i spelare som Ramsey och Wilshere för att nämna de tydligaste exemplen. Men de där klasspelarna som håller en riktigt riktigt hög nivå finns inte riktigt där, Van Persie är den enda av absolut toppklass men är alltid skadad(att den grabben har kaptensbindeln kan jag bara se som en muta för att stanna i klubben). Lägg där till att det inte finns några gamla rävar kvar som kan lära talangerna att man inte bara kan vara nöjd över att spela för en klubb som Arsenal utan att också kämpa för att upprätthålla klubbens rykte och heder.

Wengers klumpiga generationsskifte är nog det som jag främst ser som nådastöten som kan knuffa klubben utanför spel i Europa om det vill sig riktigt illa. Medan Ferguson har slussat in spelare som Rafael, Anderson, Smalling osv. innan klasspelarna de är tänkta att ersätta har slutat så känns det som att Wenger spelat på samma kort så långt som möjligt för att sen mer eller mindre börja om på scratch.

Jag minns ett uttalande från Fabregas där han sa att det var dags att bestämma sig om Arsenal tänkte satsa på att vinna titlar eller utveckla talanger. Alla vill vinna, frågan är bara om Wenger och Arsenal kan ändra sitt tänk på hur dem vill vinna sina titlar.

// The Don